Humlorna i väggen

Min mormors värme är en särskild värme. Min mormors kärlek är en särskild kärlek. Och kärleken till min mormor är livslång. Den finns kvar djupt där inne fast att mormor nu sedan drygt sex år inte längre har en fysisk form. Hennes aska ger näring åt de rika skördarna på Söderslätts sädes- och sockerbetsåkrar, och minnet av henne ligger som en värmande och livgivande grundfyr i min mage.

På slutet var hon inte särskilt rolig. Den demens som min kollega inom geriatriken konstaterat blev mer och mer uppenbar. Inte genom minnessvårigheter främst, mormor mindes både det ena och det andra, inte genom personlighetsförändringar, för mormor var mycket av sig själv, utan genom vanföreställningar och oro relaterat till dessa som till slut dominerade hela hennes vakna tid.

På grund av förändringar i gula fläcken på båda ögonen var hon så gott som blind. Min fru och jag skojade om detta, för trots att hon var blind så tog det inte många sekunder från det att jag hälsat på henne när jag kom på besök förrän hon konstaterade hur tjock jag blivit sedan sist hon såg mig, eller ”stöddig”, som mormor uttryckte det. På grund av sjukdom i de små nerverna i benen gick hon inte heller så bra, och rollatorn och rullstolen var hennes ständiga följeslagare.

Det är ändå så jag minns henne först nuförtiden, och det är ett fint minne. När man väl fått baxat ut mormor ur den lilla dörren ut till uteplatsen utanför hennes rum på det särskilda boendet i Oxie, lagt en kudde på den slitna utestolen av plast, stoppat om henne med en filt, och satt där med henne och pratade, så var allting som vanligt. Vi tittade på ankorna som vaggade omkring ute vid dammen på boendets innergård, pratade om nytt och gammalt, smått och stort. Precis som vi gjort de senaste trettio åren.

I den icke-kronologiska blandning av känslor och tankar som är barndomen, omgiven av intensivt doftande, och nästan fluoroscent skimrande försommargräs utanför det öppna fönstret, min mors slamrande i köket, min fars och morfars avslappnade och helgfria röster utanför, är det ändå surret från humlorna i väggen som framträder. Det är ett dovt ljud, som ljud gärna blir när de dämpas av tretexisoleringen bakom timret i ett gammalt torp. Hur gammal jag är vid tillfället kan jag inte säga, bara att jag var yngre än fem. Efter att jag vaknat gick jag in och lade mig hos mormor i hennes säng. ”Hör du humlorna i väggen?” frågar mormor. ”Ja, svarar jag. Bor de därinne?”.

Varje människa är samtidigt oändligt komplicerad och mycket enkel. Vi är summan av de intryck vi upplevt tillsammans med de kopplingsscheman i hjärnan vi föddes med. Man får gärna för sig att kombinationen av dessa är ganska satt, för man har en känsla för vad en person man känner är, vem den är. Men egentligen, är möjligheterna till variation inom dessa ramar så gott som obegränsad. Mormors arbetskamrater på PLM i Malmö där hon lödade konservburkar i 25 år kände nog delvis en annan människa än jag. Likadant skiljer sig känslan av vem min mormor var nog sig något även mellan andra människor som stod henne nära. För mig var min mormors främsta egenskap förmågan att älska villkorslöst, såsom hon älskade mig. På ett sätt var det ju möjligt eftersom jag dök upp ganska så sent i hennes liv, när hon redan gjort bokslut över mycket. På ett annat sätt var det omöjligt: Min mormor fick uppleva hur min mors storebror, Göran, som hon i hemlighet kallade honom, dog i hennes armar som nyfödd. Hon fick också uppleva hur Monika, min mors storasyster, en söt liten flicka som i min barndom tittade ned på mig leende från svartvita foton på väggarna hemma hos mormor och morfar, tynade bort och dog på ett par timmar i maginfluensa och hjänhinneinflammation. Trots denna outsinliga sorg förlorade mormor inte förmågan att älska förbehållslöst, och älskade först min mor och sedan mig på ett sådant sätt det skapade en urbild i mitt inre av vad kärlek är.

Vem lärde mormor detta, eftersom det tydligen kan läras, och jag lärt mig av mormor i alla fall hur det bör göras? En ledtråd finner jag i mormors berättelser om sin far, som bjöd henne på varm choklad och vetebröd på sängen varje morgon när hon var barn.

Jag hoppas att förmågan att både ge och ta emot kärlek kan läras och föras vidare. Klockan är nu nitton minuter över sju på lördag morgon. Jag hör hur mina tre barn vaknar på ovanvåningen. De är goa. När de kommer ner brukar de komma och sitta hos mig alla tre i fåtöljen. Ibland kommer jycken och en av katterna också och sedan sitter jag där under en pratande och purrande hög. Det känns bra. Det finns ingenting jag kan säga för att lära mina barn den kärlek min mormor lärde mig, kärlek lyssnar hellre till handlingar än ord. Därför ska jag älska dem så mycket jag bara förmår, och hoppas att det räcker. Om jag tvivlar någon gång så lyssnar jag efter ljudet av humlornas surr i väggen.

Alla borde få ha en Lennart

Första gången jag träffade Lennart var en kall och mörk höstkväll. Det var innan vi hade flyttat till Älvsund så jag var bara där och tittade till gården. På väg upp från stranden, gående i det torra höstgräset såg jag en mörk gestalt komma mot mig. På ett ställe där man inte är hemma än så är det som regel skrämmande att träffa någon okänd i mörkret, men redan när jag såg sättet han gick på kände jag mig avväpnad. Det var inte den misstänksamme, den territorielle, eller den förargade mannens gång, utan en pigg lunk där ned längs med stigen. Som om mannen ifråga, för jag såg att det var en man, skyndade på samtidigt som han hade all tid i världen.

Väl framme hälsade han piggt men med en bekymrad ton i rösten. Jag förstod att det var Lennart, far till Kristofer som vi köpt gården av. Han hade inte samma ståtliga hållning och självklara uppenbarelse som sin son, men leendet fanns där, lite mer i lönndom hos fadern. Lennart ville presentera sig och berätta om hur några av grannarna tidigare hade gjort med samfälld brygga och strand, och det var jag glad för att få höra. Sådant är viktigt att veta när man kommer ny till en by.

Jag berättade att jag hört berättas om hans honung, att jag själv var intresserad av biodling, och frågade hur han gjorde för att få honungen bra. Det visste han inte sade han med allvarlig min, för det var inte han som gjorde honungen. Jag blev förvånad och tittade frågande på honom. Själv sade han inte mer. Jag undrade vem som gjorde den då, och han svarade att den gjorde ju såklart bina. Det var det första av Lennarts skämt jag hörde och jag skrattade gott. Många underfundiga skämt och många goda skratt har det blivit sedan dess.

Min fru och jag brukar skämta om att Lennart kom på köpet när vi köpte gården och att han är vår hustomte, för han har hjälpt oss med otaliga problem av både praktisk och andlig natur genom de år vi bott här. Med tiden har hans närvaro blivit så naturlig för oss att mina barn ser honom som en i familjen. Mest uppenbart blev det när Josef, min mellanpojk, som tvååring räknade upp vilka människor han älskade; sina föräldrar, mor- och farföräldrar, och Lennart.

För mig har vänskapen med Lennart varit mycket givande och utvecklande i det att han inte tvekat inför att utmana mitt tankesystem, mina föreställningar, och mina fördomar. Under de långa promenaderna vi gjort med hundarna i skogen har han inte bara visat mig nya stigar bland träden, utan också bland tankar och känslor. Jag vet inte riktigt hur, men det ligger en särskild dynamik i förhållandet mellan äldre och yngre man utan blodsband. Man är utlämnade till varann inte på grund av skyldighet och plikt, utan på grund av fri vilja, och på basen av ett fritt val.

I Lennarts berättelser framgår att han har och har haft ett stort antal kompisar i olika åldrar som han kunnat vara förtrolig med. I mitt liv är det något som är mycket sällsynt. Varför är det så? Man kan bara spekulera i detta, så det tänker jag göra. Något av det viktigaste jag lärt av Lennart är bibelorden om att det känns bättre att ge än att ta. För att ta behövs det rätt, det behövs inte för att ge. Det som krävs för att ge är mod, och det bottnar i att vi själva tror att det vi har att ge kan vara värdefullt för någon annan. På så vis handlar denna diskussion om synen på oss själva och vårt eget värde. Jag tror att alla människor har något att ge som någon annan vill ha och behöver, men att få människor ser värdet i det de har att ge.

Lennart och hans familj har givit mig och min familj mycket. Utifrån våra samtal tror jag inte att han har reflekterat så mycket över värdet i det han har givit och ger, för honom har det varit naturligt, en del av den han är. Men för oss har det gjort stor skillnad och i mångt och mycket har vi blivit beroende av honom. Utan honom hade inte Älvsund blivit det hem för oss som det nu blivit.

Att vara beroende av andra är något som är svårt för en människa som kommer från en stadsregion som ju både min fru och jag gör. Man har fått lära sig hur viktigt det är att vara självständig och klara sig själv. Detta gör att man eftersträvar oberoende. Det man missar är att beroende är en del av varje relation med djup. Utan ömsesidigt beroende får man inga riktiga vänner.

När min fru och jag kom till Älvsund fick vi lära oss att ta emot hjälp, och att själva hjälpa till när vi kunde. Så är systemet här och sannolikt i många andra mindre byar i Sverige. Det vi fått i utbyte för att släppa en del av våra krav på oss själva gällande självständighet, man har inte mycket till heder när man står vid dikeskanten och tittar på en bil i diket som varken kommer upp eller ned ur snön, är bättre och mer meningsfulla relationer med människorna runt omkring oss.

Tacksamhet är en bra känsla. Men man måste vänja sig vid att känna den. Först kan den vara lite besvärlig, för den hör samman med beroende. Någon har gjort något för dig, och nu står du i skuld. Men när du gjort något tillbaka, och inte nöjer dig med det, utan är öppen för att återigen ta emot hjälp, så har du en relation med djup.

Att vara föremål för någons empati är något som jag också har haft svårt att acceptera. När människor känner empati, eller än värre sympati, för en är man bevisligen utsatt. Det man inte får glömma är att empatin är grunden för vår hjälpsamhet, och möjliggör tacksamhet.

Slutet på dagens inlägg blir att jag konstaterar det uppenbara: Vi människor behöver varandra. I materiellt hänseende blir vi allt mer oberoende, och det är på många sätt bra, men det praktiska beroendet är något mer, nämligen inkörsporten till det känslomässiga beroendet av andra människor, och behovet av det kvarstår, nu och i framtiden.