Den svidande kritiken inifrån

Förändringen jag märkt när jag visar empati med mig själv är att jag är gladare, har mer energi, får saker gjorda, och har återfunnit en kreativitet som jag inte känt av sedan jag var barn.

Min övertygelse om att jag är ganska korkad, hopplös, och obrukbar sitter djupt i mig. Var den kommer ifrån vet jag inte. Mina föräldrar ställer sig ganska frågande när jag berättar för dem om min syn på mig själv. De har alltid varit uppmuntrande, låtit mig ta viktiga beslut i mitt liv, och stöttat mig både när det har gått bra och när det har gått dåligt. Detsamma gäller för min övriga familj och för viktiga personer i min omgivning under min uppväxt och under mitt vuxna liv.

Mitt liv från gymnasieåldern och uppåt har handlat om att med hjälp av olika meriter i det yttre bevisa mitt värde för andra, men framförallt för mig själv. Det har väl gått sådär… Resultatet har som regel blivit att jag trots mina uppnådda meriter inte känt mig så värst mycket bättre. Tvärtom. Framgångarna kändes ihåliga, och jag unnade mig ofta inte att känna någon tillfredsställelse över det som uppnåtts. Följden blev att jag i många sammanhang kände mig som en bluff. På papperet hade jag kunskaperna, men jag tvivlade på min faktiska förmåga.

Varför blir det så här? Jag kan så klart inte uttala mig om situationen för andra, vi har alla våra egna små privata helveten vi bär runt på, som de flesta andra inte känner till. Men för min egen del är jag något på spåren.

Så länge jag kan minnas så har jag varit taskig mot mig själv. Sannolikt är mekanismen den att jag alltid har varit känslig, och därmed rädd för andras kritik av den jag är och det jag gör. Det fanns därför orsak för mig att förekomma andras möjliga kritik genom att själv vara den som gav den tuffaste kritiken. På så sätt tog jag udden av andras eventuella kommande kritik. Jättebra, tyckte mitt rationella jag, nu har vi äntligen ett sätt att få in de där jobbiga känslorna på ett ställe där vi har kontroll över dem! På kort sikt var det nog så bra. Jag blev ytterst härdig, eftersom ingen kritik framkallade större reaktioner hos mig. Den värsta kritiken hade jag ju redan fått av mig själv. På lång sikt var det ingen bra plan dock. Jag hade ständigt umgänge med en mobbare som kände till alla mina fel och brister och ständigt påpekade dem för mig. Mobbaren skilde inte heller på sak och person, utan angrepp mig för den jag var, något som man som bekant inte kan göra särskilt mycket åt. Kritik i sak ska ju vara bra, det ger en möjlighet att bli bättre, men när man ger sådan åt andra är man som regel försiktig, och väljer ibland att hoppa över mindre viktiga fel för att vårda relationen med den man ger kritik. Några sådana hänsyn visade jag inte mig själv. Inte så konstigt kanske att jag mådde dåligt och hade stora brister i förtroendet till min egen förmåga. För om man gör fel hela tiden, och är fel hela tiden, så kan man ju inte förväntas göra något rätt i framtiden.

Hur klarade jag mig så länge som jag gjorde trots dessa ständiga trakasserier från mig själv? Svaret är självtröst. Samma outtröttliga kritiker som förpestade mitt liv tyckte ibland synd om mig, och unnade mig god mat, öl, vin och whisky. Sistnämnda tre hade dessutom förmågan att tysta kritikern för ett par timmar. Men underbart är kort, från det att jag vaknade följande morgon, var det igång igen. Med förnyad ferositet.

Frälsningen kom paradoxalt nog ur ingreppen i mitt liv, ett liv som jag lurat mig själv att tro att jag hade koll på, från en myndighet nämnd i tidigare inlägg. Ingrepp som utövade en så stor press på mig att mitt dåvarande tankesystem tippades över ända, och tvingade mig till förändring.

Under sommaren 2017 lyssnade jag på böcker i bilen på väg till och från jobbet. Tyvärr hinner jag sällan läsa längre, men lyssna har jag tid för med en timmes resväg till jobbet, och en timmes resväg hem. Då hinner man gå igenom rätt så mycket av sådant som med lite förakt i tonen benämns självhjälpslitteratur. En lista över förra sommarens aktuella litteratur finner ni bifogad i slutet av detta inlägg, om ni, av någon anledning, skulle känna lust att förkovra er i den.

Det centrala begreppet för mig i mitt tillfrisknande från min tankemobbing av mig själv är self-compassion. En attityd och ett tankesystem som kan odlas i en själv med hjälp av enkla tekniker som är tillgängliga ständigt, eftersom de har sin bas i din kropp och dina tankar.

Förändringen jag märkt när jag visar empati med mig själv är att jag är gladare, har mer energi, får saker gjorda, och har återfunnit en kreativitet som jag inte känt av sedan jag var barn.

I praktiken innebär self-compassion i min vardag att jag visar samma förståelse för mina egna misslyckanden som jag hade visat för någon annans. Jag ger fortfarande mig själv kritik i sak, men bara när det är motiverat. Strävan efter att bli duktig på det man gör kräver både kritik och uppmuntran. Jag berömmer mig själv när jag ordnat något på ett bra sätt: ”Det var fanimaj bra gjort, Kristofer. Bra jobbat!”; hörs inte så sällan när jag är ensam i ett rum. Jag försöker också uppmuntra mig själv när jag får nya idéer. Något som tidigare bara bemöttes med ihärdig kritik och slutade med tankar om att det nog inte skulle ha funkat i alla fall.

Det lustiga är att mitt förhållande till andra människor också blivit bättre i takt med att mitt förhållande till mig själv förbättrats. När du ständigt drabbas av din svidande egenkritik uppstår också ett behov av att kritisera andra. Varför ska de undslippa den hårda granskning du utsätts för? Här ser jag framförallt skillnaden på mina barn som nu oftare kommer till mig med sina idéer och gärna vill ha min medverkan i sina olika projekt.

För de flesta av er som eventuellt läser detta inlägg känns kanske de beteenden jag beskriver hos mig själv som något underligt, fjärran från era egna upplevelser. Bra! Då gratulerar jag er till det. Men kanske känner någon igen sig. I så fall är det också bra, för då finns det en lovande potential för förbättring! För kan jag som varit så korkad, hopplös, och obrukbar, åstadkomma en sådan förändring, så borde rimligen du kunna det också.

Litteraturlista

Self-Compassion av Kristin Neff. Den boken jag själv haft bäst nytta av att lyssna på. Neff har själv gjort en resa genom livet som är intressant. Hennes resa till Mongoliet med sin hästälskande son finns på film.

Vart du än går är du där av Jon Kabat-Zinn. Boken om medveten närvaro. Det behöver man också kunna.

Radical Acceptance av Tara Brach.

Peace is Every Step av Thich Nhat Hanh.

Science of Compassion av Kelly McGonigal

The Upside of Stress av Kelly McGonigal. Tydligen är stress inte bara av ondo.

Superbetter av Jane McGonigal. Gällande systrarna McGonigal så går läsaren miste om en av dimensionerna jämfört med lyssnaren. De läser nämligen sina egna böcker, och bara att höra deras historier från dem själva, entusiastiska och övertygade, är av stort värde.

För att ni inte ska bli trötta på alla goda råd och löften om rosiga moln så rekommenderar jag även en skildring av motsatsen till självmedkänsla, min egen bok En själavandring, av mig under pseudonymen B M Sendlinger.

Till sist vill jag bjuda in er till att se filmen nedan som skänkt mig mycket glädje genom åren. Omedelbar frälsning är inget jag tror på. Förändring av självet kräver hårt arbete, ofta under lång tid. Men på vägen dit uppstår små ögonblick av klarsyn, när vi får insikt i vårt eget sinnes funktion, dess komplexitet, men samtidigt dess vackra enkelhet.

På filmen ses Papaji, en indisk andlig lärare, föra ett enkelt samtal med en elev. Jag tycker mycket om Papaji, och sörjer att han inte finns med oss längre. I sin blotta uppenbarelse utstrålar han lugn och frid, och han är inte olik Budai, den skrattande Buddhan, som är en av mina favoritsymboler och som jag gärna omger mig för att den säger något viktigt: Att livet egentligen är gott.