Humlorna i väggen

Min mormors värme är en särskild värme. Min mormors kärlek är en särskild kärlek. Och kärleken till min mormor är livslång. Den finns kvar djupt där inne fast att mormor nu sedan drygt sex år inte längre har en fysisk form. Hennes aska ger näring åt de rika skördarna på Söderslätts sädes- och sockerbetsåkrar, och minnet av henne ligger som en värmande och livgivande grundfyr i min mage.

På slutet var hon inte särskilt rolig. Den demens som min kollega inom geriatriken konstaterat blev mer och mer uppenbar. Inte genom minnessvårigheter främst, mormor mindes både det ena och det andra, inte genom personlighetsförändringar, för mormor var mycket av sig själv, utan genom vanföreställningar och oro relaterat till dessa som till slut dominerade hela hennes vakna tid.

På grund av förändringar i gula fläcken på båda ögonen var hon så gott som blind. Min fru och jag skojade om detta, för trots att hon var blind så tog det inte många sekunder från det att jag hälsat på henne när jag kom på besök förrän hon konstaterade hur tjock jag blivit sedan sist hon såg mig, eller ”stöddig”, som mormor uttryckte det. På grund av sjukdom i de små nerverna i benen gick hon inte heller så bra, och rollatorn och rullstolen var hennes ständiga följeslagare.

Det är ändå så jag minns henne först nuförtiden, och det är ett fint minne. När man väl fått baxat ut mormor ur den lilla dörren ut till uteplatsen utanför hennes rum på det särskilda boendet i Oxie, lagt en kudde på den slitna utestolen av plast, stoppat om henne med en filt, och satt där med henne och pratade, så var allting som vanligt. Vi tittade på ankorna som vaggade omkring ute vid dammen på boendets innergård, pratade om nytt och gammalt, smått och stort. Precis som vi gjort de senaste trettio åren.

I den icke-kronologiska blandning av känslor och tankar som är barndomen, omgiven av intensivt doftande, och nästan fluoroscent skimrande försommargräs utanför det öppna fönstret, min mors slamrande i köket, min fars och morfars avslappnade och helgfria röster utanför, är det ändå surret från humlorna i väggen som framträder. Det är ett dovt ljud, som ljud gärna blir när de dämpas av tretexisoleringen bakom timret i ett gammalt torp. Hur gammal jag är vid tillfället kan jag inte säga, bara att jag var yngre än fem. Efter att jag vaknat gick jag in och lade mig hos mormor i hennes säng. ”Hör du humlorna i väggen?” frågar mormor. ”Ja, svarar jag. Bor de därinne?”.

Varje människa är samtidigt oändligt komplicerad och mycket enkel. Vi är summan av de intryck vi upplevt tillsammans med de kopplingsscheman i hjärnan vi föddes med. Man får gärna för sig att kombinationen av dessa är ganska satt, för man har en känsla för vad en person man känner är, vem den är. Men egentligen, är möjligheterna till variation inom dessa ramar så gott som obegränsad. Mormors arbetskamrater på PLM i Malmö där hon lödade konservburkar i 25 år kände nog delvis en annan människa än jag. Likadant skiljer sig känslan av vem min mormor var nog sig något även mellan andra människor som stod henne nära. För mig var min mormors främsta egenskap förmågan att älska villkorslöst, såsom hon älskade mig. På ett sätt var det ju möjligt eftersom jag dök upp ganska så sent i hennes liv, när hon redan gjort bokslut över mycket. På ett annat sätt var det omöjligt: Min mormor fick uppleva hur min mors storebror, Göran, som hon i hemlighet kallade honom, dog i hennes armar som nyfödd. Hon fick också uppleva hur Monika, min mors storasyster, en söt liten flicka som i min barndom tittade ned på mig leende från svartvita foton på väggarna hemma hos mormor och morfar, tynade bort och dog på ett par timmar i maginfluensa och hjänhinneinflammation. Trots denna outsinliga sorg förlorade mormor inte förmågan att älska förbehållslöst, och älskade först min mor och sedan mig på ett sådant sätt det skapade en urbild i mitt inre av vad kärlek är.

Vem lärde mormor detta, eftersom det tydligen kan läras, och jag lärt mig av mormor i alla fall hur det bör göras? En ledtråd finner jag i mormors berättelser om sin far, som bjöd henne på varm choklad och vetebröd på sängen varje morgon när hon var barn.

Jag hoppas att förmågan att både ge och ta emot kärlek kan läras och föras vidare. Klockan är nu nitton minuter över sju på lördag morgon. Jag hör hur mina tre barn vaknar på ovanvåningen. De är goa. När de kommer ner brukar de komma och sitta hos mig alla tre i fåtöljen. Ibland kommer jycken och en av katterna också och sedan sitter jag där under en pratande och purrande hög. Det känns bra. Det finns ingenting jag kan säga för att lära mina barn den kärlek min mormor lärde mig, kärlek lyssnar hellre till handlingar än ord. Därför ska jag älska dem så mycket jag bara förmår, och hoppas att det räcker. Om jag tvivlar någon gång så lyssnar jag efter ljudet av humlornas surr i väggen.