Grisarnas visdom

Från det att jag flyttade till en gård på landet har jag närt en dröm om att ha grisar. Jag kan dessutom exakt spåra drömmens ursprung. 1998 besökte jag och en god vän hennes mors hemstad Erfurt i gamla Östtyskland. Vi var båda 17 år gamla, och för mig var det ett stort äventyr att komma till staden med den kyrkorika stadskärnan, omgiven av betongbostadskomplexen vid Jurij-Gagarin-Ring. Vi bodde hos hennes mormor som var mycket gästfri. Flera smak- och doftminnen dyker upp direkt när jag tänker på det. Bland annat hade jag glömt handla med mig snus på resan och tvingades därmed röka någonslags milda tantcigaretter för att tillfredsställa mitt nikotinbehov. För att dölja lukten av cigarett för min goda väns mormor tuggade jag tuggummi med smak av kanel som jag köpt på båten ned. Så här finns dofter av kanel, och doften av bananlikör jag alltid fått i näsan efter att ha rökt cigaretter. Självklart rökte jag inte inomhus eller inför mormorn, utan åkte upp på taket av betongkomplexetm där utsikten över stadskärnan var fantastisk. Luften var frisk och kall som den är de finaste av höstdagar. På det sättet att man nästan kan känna iskristallerna i utomhusluften.

På grund av mina känslor inför mig själv, en oro för att inte följa normen som ibland övergick till ett perfektionistiskt granskande av andra, led min relation till min goda vän tyvärr av resan. Jag letade fel på henne, och var arg och irriterad på hennes, i smyg som jag trodde själv. Men en kväll var mycket fin. Hon tog med mig på en vackert sliten biograf och vi såg på ”Die unerträgliche Leichtigkeit des Seins”, eller ”Varats olidliga lätthet”, som den heter på svenska. En bra film, och en mycket fin upplevelse. I filmen figurerar grisen Mefisto, som på sympatiska och mindre sympatiska vis interagerar med sin omgivning. Han behandlas som en hund av sin ägare, och dricker till och med öl.

Porträttet av grisen Mefisto och hans relation till sin husse slog an hos mig, och drömmen uppstod om att en dag få ha grisar. Eller i alla fall en gris, en Mefisto.

Denna dröm fick sedan vila i flera år. När min fru och jag bestämde oss för att göra växlingen från pendlande sovstadsbor till hobbyjordbrukande glesbygdsbor blev denna dröm ånyo aktuell. Under vårt första år i Älvsund tjatade jag en hel del på min fru om att få ha grisar, men det föll ganska platt bland allt hennes andra arbete med höns, får och hästar. Vi skaffade fler katter, och hund. Jag skaffade en massa Land Rovers,  arbetade mycket, och prioriterade min verkstad.

Vintern 2016-2017 var en turbulent tid. Jag hade revision hos Skatteverket vilket innebar inte bara en grundlig granskning av familjens och vårt företags ekonomi av utomstående och för oss helt främmande människor, vilket jag trots professionellt och korrekt bemötande från revisorerna upplevde som gravt integritetskränkande och mycket obehagligt. Upplevelsen var minst sagt krisartad, och min alkoholkonsumtion steg eftersom den erbjöd en genväg till stresshantering. Jag hade gått upp mycket i vikt de senaste åren, och utvecklat ett sömnapnésyndrom, något min far uppmärksammade mig på under en annars trevlig vistelse på oktoberfest i München. Detta tillsammans med min hårda, kritiska, och ickeförlåtande attityd till mig själv gjorde att jag hamnade i Nigredo, ett tillstånd av djup kris och djupt självförakt.

Mitt i allt detta, vid jul, tog min fru och mina föräldrar upp för diskussion med mig min alkoholkonsumtion, och jag tog, med stort stöd av min omgivning, beslutet att sluta dricka alkohol. Med tanke på den djupa relation jag har till alkoholen, särskilt öl i alla dess former, en relation på gott och ont vilken bland annat illustreras i min debutroman ”En själavandring”, så var detta ingen lätt uppgift. Värst var tomheten som uppstod. Att skiljas från alkoholen var som att skiljas från en mycket god vän. Sannolikt var processen inte helt olik den vid en skilsmässa, där man blir tvungen att lämna en livskamrat med många goda egenskaper, som man haft ett intimt förhållande med, och delat fantastiska minnen med, helt enkelt för att de negativa egenskaper i nuet kommit att dominera över de positiva.

Som tur är har jag en klok fru, och hon såg mitt lidande och föreslog att vi skulle skaffa grisar till sommaren. För mig erbjöd detta ett hopp om att livet kunde innehålla mer. Vi började planera för grishage, vindskydd, och hur grisarna skulle utfordras.

Under våren 2017 besökte vi Norra Sannäs lantbruk utanför Delsbo och tittade på griskultingar. I juni kom de sedan till oss, fyra praktfulla linderödsgrisar: Rakel, Lea, Bella, och förstås, Mefisto.

I gårdens ansvarsfördelning så blev grisarna mitt ansvar. Jag skulle skaffa mat till dem, mata dem, och se till att de hade det ombonat i sitt hus. Till skillnad från Land Rovers, så kan grisar inte stå och vänta på att man får tid med dem, utan de kräver daglig omsorg. För mig innebar detta att jag fick lägga om mitt liv. Grisarna skulle ha mat innan jag åkte till jobbet, och jag fick därmed börja gå upp klockan fem. Dagarna började jag därmed med att gå ut till grisarna det första jag gjorde, oavsett väder. Efter middagen på kvällen, när man helst vill sätta direkt sig och jäsa i fåtöljen framför teven, fick jag gå ut till grisarna med matrester och foder. Matresterna är ett kapitel för sig, och jag nämner bara  i förbigående den djupa tillfredsställelse vi i familjen kände över att inte behöva slänga mat. Dessa nya rutiner gick från tvång via vana till ett behov för mig. På sensommaren var grisarna skälet till att jag steg upp varje morgon. Detta sammanfattas väl i det japanska begreppet ”ikigai” (väl beskrivet i denna bok), och i denna process utgjorde grisarna för mig grundbulten.

Grisar är nyfikna, pigga, och alltför mänskliga i många av sina beteenden. De blev inte bara mina husdjur, utan mina vänner. Ofta kunde man hitta mig sittande i hagen hos dem, sällskapande och filosoferande. De har fler företräden än så: Där jag misslyckades med min plöjning, beredde grisarna marken förstklassigt. Och så kommer vi ju till den svåra biten; de smakar dessutom jättegott.

I november var det dags för slakt. Varken min fru eller jag klarade av medverka vid slakten, utan fick som tur var hjälp med detta av vår granne och hustomte Lennart. Nu ligger alltså mina kompisar i frysen, och vi äter dem till middag regelbundet. Som framgår känner jag en viss ambivalens inför detta. Jag tänker dock att det känns bättre att äta djur jag vet har haft det bra, både när det gäller materiella förhållanden och omsorg. Jag saknar dem dock som varelser varje dag och ser fram emot nästa vår när vi ska ha nya grisar.

Sammanfattningsvis kan sägas att företeelsen att ha grisar gjort en betydande skillnad i mitt liv. De danade goda karaktärsegenskaper, var trevligt sällskap, gav en möjlighet att visa omsorg, beredde svårberedd mark som nu ska bli grönsaksland åt min fru, och ger dessutom nu välsmakande kött till familjens middagsbord. Tack för allt detta mina kära grisar.