Kärleken till en far och till en Land Rover

I lördags morse vaknade jag av oviss anledning redan tjugo över fyra på morgonen. Men det kändes faktiskt mer som en gåva än något annat. Efter att ha satt igång kaffekokaren i köket gick jycken och jag vår vanliga morgontur. Det var -15 ute – vilket kändes friskt och uppiggande. Mina turer med jycken är aldrig särskilt ambitiösa, vi går en runda runt gården och tittar till allting. Vi ser efter om natten inneburit några förändringar för gårdens byggnader och djur. Men allt som oftast har den inte det, vilket jag konstaterar med god tillfredsställelse. Det ger en skön känsla i magen.

Bilden av en gård på landet finns som en idyll hos många människor. Hos mig med, det var därför jag tog chansen att flytta hit när jag fick den. Men var person har sin version av idyllen, och sannolikt ser din bild inte helt och fullt ut som min. Något av det som skänker mig glädje på min morgontur är åsynen av mina översnöade Land Rovers. Det är inte faktumet att de är översnöade som är det viktiga, även om det ser nog så mysigt ut, som om de vore ombäddade med duntäcken, utan bara att de står där.

Det här kan verka nog så underligt. När jag var och hämtade paket på Kiosk och Spel i Bergsjö förra veckan fragade innehavare Daniel mig, om jag inte hade en Land Rover till, förutom den jag kom och hämtade paket med? Stolt kungjorde jag då att jag har sexton. I realiteten är det faktiskt så, även om merparten nog tyvärr aldrig kommer att fungera fullt ut i trafiken igen.

Att samla på saker är inte rationellt. Man binder upp kapital som kunde ha använts till bättre saker i den löpande ekonomin, samlingen tar plats, och den behöver vårdande insatser som tar tid. Men för mig handlar det inte om reson, det handlar som känslor.
Det är en söndag förmiddag i mars, jag är 7 år. Det är lite kallt och blåsigt ute, men solen tar sig igenom molntäcket med värmande solstrålar här och där. Min far tar på sig sin Helly Hansen-tröja. Tröjan luktar svagt av motorolja och diesel, och så den där speciella lukten av upphettad metall som uppstår när man svetsar eller kapar med vinkelslip. ”Vi får väl ta en tur med ‘Gamle'”, säger han till mig, och jag blir genast mycket glad. När vi tar våra turer med Gamle, pappas Land Rover årsmodell 1970, får jag sitta fram. ”Det får inte vara lätt” säger min far efter att glött motorn i två minuter och kört startmotorn i en utan tecken till liv. Han försvinner ut, jag sitter kvar och ser bara delar av honom bakom motorhuven medan han rotar runt i motorrummet. Genom framrutan hör jag svordomar på rad. Sedan börjar det ryka. Men det är bara pappa som tänt en cigarett, en ”minden”. Väl inne i bilen igen börjar det höras livstecken från motorn: Startmotorns toner avlöses av små skutt, puffar, och stånk. Pappa ändrar läget på handgasen. Till slut bullrar motorn igång. Bakom cigarettröken från cigaretten i min fars mun ser jag ett svagt leende. I det ögonblicket älskar jag honom så mycket! Jag är så stolt över min far som någon son kan vara; han har utövat magi och väckt en död motor till liv. Sedan åker vi iväg. Ut på Söderslätts små krokiga landsvägar. Pappa ser en bonde som han känner ute på en åker, lägger i lågväxeln och kör ut till honom fast att det inte finns någon väg. Min far kan allt! Och med Land Rovern blir allt möjligt.
Vid nästa nedslag i historien är jag 24 år gammal. Jag sommarjobbar på Akzo Nobel i Trelleborg och gör svart tidningsfärg och fyller den på tankar. Jobbet är kanske inte det roligaste, mest för att jag är rädd för att göra fel. Men två gånger om dagen är jag mycket glad: När jag kör till jobbet och när jag kör hem. För jag har fått låna Gamle att köra med. Min far har gett mig noggranna förhållningsregler om att aldrig köra snabbare än 70, och att tanken aldrig får vara mindre än halvfull. Men i övrigt är jag fri att göra som jag vill. Varje morgon när motorn till slut startar är en njutning. På eftermiddagarna tar jag omvägar hem för att få köra på landsväg, genom Håslöv, Fuglie, Mellangrevie, Vellinge by och Hököpinge. Omvägarna tar jag med behag eftersom jag får köra Land Rover. Jag sitter högt med bra utsikt, och skulle något hinder dyka upp på vägen, så besvärar det mig inte.
Med bestörtning tar jag i slutet av den sommaren emot nyheten att pappa ska sälja Land Rovern. Den står ute och tar plats. Han har inte tid och möjlighet att ta hand om den längre. Det har jag inte heller, jag bor i en liten lägenhet på Mikael Hansens Kollegium i Lund tillsammans med Sandra som snart ska bli min fru. Pappa säljer bilen till en ung kille i Klagshamn.
I mars 2015 ska jag resa till Indien för att vara med på min bäste kompis Jakobs bröllop. Vi ska resa från Köpenhamn så jag stannar ett par dagar hos mina föräldrar innan resan. Jag har rest ned i min nya Land Rover Defender, en modell som påminner mycket om Gamle, men som går ur produktion 2016. Förutom resan till Indien har jag ännu ett viktigt ärende. En eftermiddag kör jag till Klagshamn, klappar Gamle på aluminiumskärmen där han står på parkeringen, lik sig själv fast att mer än 10 år gått, går in till hans ägare och lägger ett bud på honom.

Väl tillbaka i detta nu känner jag glädje över att Gamle nu finns på min gård. Han, och femton av hans kompisar i olika årsmodeller. När jag berättade för pappa att jag köpt honom kliade han sig i huvudet, men var på något sätt samtidigt stolt över att han lämnat så betydande minnen. Pappas och mitt senaste projekt är att byta en packning i insprutningspumpen på Gamle. Det är vi igång med, även om det inte går så fort. Så småningom hoppas jag få höra Gamles motor bullra igång igen. Men då blir det jag som sitter i förarstolen, och min pojk som sitter bredvid. Hans farfar kan också få följa med om han vill.