Alla borde få ha en Lennart

Första gången jag träffade Lennart var en kall och mörk höstkväll. Det var innan vi hade flyttat till Älvsund så jag var bara där och tittade till gården. På väg upp från stranden, gående i det torra höstgräset såg jag en mörk gestalt komma mot mig. På ett ställe där man inte är hemma än så är det som regel skrämmande att träffa någon okänd i mörkret, men redan när jag såg sättet han gick på kände jag mig avväpnad. Det var inte den misstänksamme, den territorielle, eller den förargade mannens gång, utan en pigg lunk där ned längs med stigen. Som om mannen ifråga, för jag såg att det var en man, skyndade på samtidigt som han hade all tid i världen.

Väl framme hälsade han piggt men med en bekymrad ton i rösten. Jag förstod att det var Lennart, far till Kristofer som vi köpt gården av. Han hade inte samma ståtliga hållning och självklara uppenbarelse som sin son, men leendet fanns där, lite mer i lönndom hos fadern. Lennart ville presentera sig och berätta om hur några av grannarna tidigare hade gjort med samfälld brygga och strand, och det var jag glad för att få höra. Sådant är viktigt att veta när man kommer ny till en by.

Jag berättade att jag hört berättas om hans honung, att jag själv var intresserad av biodling, och frågade hur han gjorde för att få honungen bra. Det visste han inte sade han med allvarlig min, för det var inte han som gjorde honungen. Jag blev förvånad och tittade frågande på honom. Själv sade han inte mer. Jag undrade vem som gjorde den då, och han svarade att den gjorde ju såklart bina. Det var det första av Lennarts skämt jag hörde och jag skrattade gott. Många underfundiga skämt och många goda skratt har det blivit sedan dess.

Min fru och jag brukar skämta om att Lennart kom på köpet när vi köpte gården och att han är vår hustomte, för han har hjälpt oss med otaliga problem av både praktisk och andlig natur genom de år vi bott här. Med tiden har hans närvaro blivit så naturlig för oss att mina barn ser honom som en i familjen. Mest uppenbart blev det när Josef, min mellanpojk, som tvååring räknade upp vilka människor han älskade; sina föräldrar, mor- och farföräldrar, och Lennart.

För mig har vänskapen med Lennart varit mycket givande och utvecklande i det att han inte tvekat inför att utmana mitt tankesystem, mina föreställningar, och mina fördomar. Under de långa promenaderna vi gjort med hundarna i skogen har han inte bara visat mig nya stigar bland träden, utan också bland tankar och känslor. Jag vet inte riktigt hur, men det ligger en särskild dynamik i förhållandet mellan äldre och yngre man utan blodsband. Man är utlämnade till varann inte på grund av skyldighet och plikt, utan på grund av fri vilja, och på basen av ett fritt val.

I Lennarts berättelser framgår att han har och har haft ett stort antal kompisar i olika åldrar som han kunnat vara förtrolig med. I mitt liv är det något som är mycket sällsynt. Varför är det så? Man kan bara spekulera i detta, så det tänker jag göra. Något av det viktigaste jag lärt av Lennart är bibelorden om att det känns bättre att ge än att ta. För att ta behövs det rätt, det behövs inte för att ge. Det som krävs för att ge är mod, och det bottnar i att vi själva tror att det vi har att ge kan vara värdefullt för någon annan. På så vis handlar denna diskussion om synen på oss själva och vårt eget värde. Jag tror att alla människor har något att ge som någon annan vill ha och behöver, men att få människor ser värdet i det de har att ge.

Lennart och hans familj har givit mig och min familj mycket. Utifrån våra samtal tror jag inte att han har reflekterat så mycket över värdet i det han har givit och ger, för honom har det varit naturligt, en del av den han är. Men för oss har det gjort stor skillnad och i mångt och mycket har vi blivit beroende av honom. Utan honom hade inte Älvsund blivit det hem för oss som det nu blivit.

Att vara beroende av andra är något som är svårt för en människa som kommer från en stadsregion som ju både min fru och jag gör. Man har fått lära sig hur viktigt det är att vara självständig och klara sig själv. Detta gör att man eftersträvar oberoende. Det man missar är att beroende är en del av varje relation med djup. Utan ömsesidigt beroende får man inga riktiga vänner.

När min fru och jag kom till Älvsund fick vi lära oss att ta emot hjälp, och att själva hjälpa till när vi kunde. Så är systemet här och sannolikt i många andra mindre byar i Sverige. Det vi fått i utbyte för att släppa en del av våra krav på oss själva gällande självständighet, man har inte mycket till heder när man står vid dikeskanten och tittar på en bil i diket som varken kommer upp eller ned ur snön, är bättre och mer meningsfulla relationer med människorna runt omkring oss.

Tacksamhet är en bra känsla. Men man måste vänja sig vid att känna den. Först kan den vara lite besvärlig, för den hör samman med beroende. Någon har gjort något för dig, och nu står du i skuld. Men när du gjort något tillbaka, och inte nöjer dig med det, utan är öppen för att återigen ta emot hjälp, så har du en relation med djup.

Att vara föremål för någons empati är något som jag också har haft svårt att acceptera. När människor känner empati, eller än värre sympati, för en är man bevisligen utsatt. Det man inte får glömma är att empatin är grunden för vår hjälpsamhet, och möjliggör tacksamhet.

Slutet på dagens inlägg blir att jag konstaterar det uppenbara: Vi människor behöver varandra. I materiellt hänseende blir vi allt mer oberoende, och det är på många sätt bra, men det praktiska beroendet är något mer, nämligen inkörsporten till det känslomässiga beroendet av andra människor, och behovet av det kvarstår, nu och i framtiden.