Människoskap, ett försök till manifest

För en del människor verkar det naturligt att leda andra. Så fort man befinner sig i deras närhet så blir det tydligt att de har en egenskap vi andra inte har. Det handlar ofta om något i deras uppenbarelse, i deras blick, röst, och hållning. Mitt bästa exempel är Rune som är jaktledare i jaktlaget där jag jagar älg. Vårt jaktlag består av lugna, trygga farbröder i sina bästa år, som utstrålar säkerhet och förnöjsamhet. Självklart finns det några damer också, och även de utstrålar en stor säkerhet i sig själva, sin roll som minoritet och som pionjärer bland kvinnor som jagar. Det är således ingen lätt samling människor att leda. Folk i laget har koll på vem de är och vad de vill, och tidvis blir diskussionerna heta. Men när Rune pratar lyssnar man.

Själv är jag så färsk man kan bli i de här sammanhangen och började jaga för knappt två år sedan. Jag är på intet sätt någon storjägare, och har haft svårt att få loss den tid man behöver investera för att lära mig tyda naturens tecken och förstå djurens beteende, men jag har en önskan om att detta med tiden ska bli bättre. Hittills är min utgångspunkt att jag tycker om att sitta i skogen, hålla liv i en eld, och lyssna på jaktkamraternas observationer på radion. Sistnämnda ger också upphov till en spänningsfylld stämning, som ger en extra krydda till upplevelsen. Sen gillar jag att dricka kaffe från termos och äta rökt korv också, och det får man många tillfällen att göra när man sitter på pass. Kanske är jag lite för förtjust i sistnämnda – på jakten i höstas kom en älg lufsande lugnt förbi mig medan jag helt oförberedd satt och hällde upp en kopp kaffe, och jag kunde bara resignerat konstatera att där gick en älg förbi, eftersom den trots sin lugna takt inte gav mig tiden att ställa från mig kaffet, sikta, osäkra bössan, och trycka av på ett säkert sätt. Nu blev den älgen till fina måltider åt många ändå tack vare skickliga jaktkamrater längre in i skogen.

Mitt intresse för ledarskap har funnits hos mig länge. Det bottnar i min fars ovilja att skilja ut sig från mängden och vara den som inför andras blickar tar initiativet. Trots detta höll han ett mycket vackert tal på min frus och mitt bröllop, och det beundrar jag honom mycket för. Det var en handling av stor kärlek.

Under min barndom berättade min far med stor beundran om människor i sin omgivning som trotsat sina rädslor, vågat ta initiativ, och göra det som krävdes av dem, trots att det många gånger innebar ett stort obehag för dem till att börja med. Bland dessa människor fanns min farfar, som alltid var en mycket viktig förebild för min far, och som under sitt liv fick ta många obekväma beslut för sin och sin familjs skull.

Min fars obenägenhet att sätta sig i situationer där han kunde uppfattas som ledare lärde han sig något mycket viktigt av, kanske det viktigaste, nämligen att ledarskap var en färdighet som var bra att ha, och han uppmuntrade därför mig redan som barn att inta och eftersöka roller där jag fick pröva på att vara den som andra lyssnade på. Det var lika onaturligt för mig som det hade varit för min far. Jag var blyg och inåtvänd och tyckte bäst om att i min ensamhet sitta och rita kartor över fantasiländer, fantasibyggnader, eller uppfinna saker på egen hand.

För mig var ett viktigt steg på vägen att bli ansluten till Flygvapenungdom, en frivilligorganisation inom Försvarsmakten där ungdomar i mitten av tonåren under lov och helger fick komma ut i naturen, bo i tält, lära sig grunderna i det militära livet, och viktigast, grunderna i ledarskap. Som sextonåring var jag inte särskilt intresserad av detta och glömde bort att anmäla mig till den första kursen under sommaren 1997, men min far visade sin avsikt tydligt och i slutändan ordnade han och min mor så att jag kom med i alla fall. Något jag idag är mycket glad för. Engagemanget i Flygvapenungdom ledde till många fina upplevelser för mig som var utvecklande på många olika sätt; jag fick träffa andra ungdomar från hela landet med liknande riktningar i livet, uppleva fantastisk natur både i Smålands skogar och i Jämtländska fjäll, och ja, det var under resan till Jämtland som tanken först slog mig att norra Sverige nog var en vacker och trevlig plats att bo på, vilket jag ju nu också gör! Jag fick pröva att representera Sverige under ett utbyte i Israel, och jag fick pröva att leda andra unga människor som biträdande instruktör.

I ledande befattningar har jag alltid haft svårt att hitta rätt. Under värnplikten fick jag vara med och utbilda ett gäng jämnåriga soldater och för dem måste jag i efterhand framstå som det mest tydliga exemplet på hur en ledare inte ska vara. Katalogen över ledare jag bar med mig i huvudet innehöll mest stereotyper, och det fick tyvärr soldaterna erfara. Jag trodde att ledarskap förutsatte att man var bestämd, och gärna arg. Så det prövade jag genom att skrika mig hes och försöka utöva min makt genom min position. Det gick inte så bra. Det som hände var att de utvecklade en genuin avsky för mig, och allt jag stod för. Detta kom senare att spela en roll när jag fick en viktig uppenbarelse: Vi var ute i skogen och hade fått besked om att soldaterna skulle genomföra tvätt av överkroppen. Det var snö och minusgrader. Mina befälskollegor stod varma och påklädda och skrek på sina soldater att de skulle klä av sig och tvätta sig, vilket soldaterna av förklarliga skäl vägrade. Jag tyckte synd om mina soldater och förstod dem mycket väl, så jag tog av mig på överkroppen och började tvätta mig. Plötsligt stod de alla avklädda vid vattenspannen färdiga för tvätt, eftersom ingen ville vara sämre än mig.

Under läkarutbildningen led jag av klara komplex gentemot mina medstudenter. De var alla mycket begåvade, intelligenta, kritiskt tänkande, och socialt smidiga. Många hade föräldrar som var läkare och var redan på så vis via ombud del av den speciella kultur som rör läkaryrket och dess utövande. Jag kände mig inte hemma, och skrämdes av hur uppenbart det var att jag inte var en av dem, med mina föräldrar som saknade universitetsutbildning. För att kompensera för detta och så snabbt som möjligt lära mig läkarnas kultur eftersökte jag olika förtroendeuppdrag i utbildningens olika organ. Det var en mycket lärorik resa och jag lärde mig mycket om vikten av att förstå personen bakom en maktposition, att driva frågor, och att återkoppla resultat till de ursprungliga beställarna. Tyvärr slutade det hela med en katastrof där jag hamnade i en position där jag i mitt representantskap företrädde frågor jag inte kände att jag kunde stå för, och dessutom, fick motta hot från ledande personer som riktades mot min framtida karriär som läkare. Jag lämnade mina uppdrag, hamnade i kris, blev deprimerad, och skrev min bok.

Efter det bestämde jag mig för att aldrig mer inneha en ledande position. Värdet kunde aldrig motsvara den bittra eftersmaken min resa givit mig. Ledarskap har dock fortsatt att intressera mig och precis som med andra saker som intresserar en så börjar man se dem i vardagen runt omkring sig. I min vardag som förälder är det uppenbart att mina barn inte bara behöver bli ledda, utan också tycker om att bli ledda. De små barnhjärnorna är så fulla av både det ena och det andra där mycket är förvånande insiktsfullt. När allt är lugnt runt omkring dem kan de många gånger bidra med mycket kloka och mogna resonemang. Det de behöver hjälp med är som regel att prioritera mellan olika uppgifter, och medan jag hjälper dem med detta, lär jag mig mycket om mina egna brister i att prioritera.

I min vardag som läkare får jag ansvar för människors väl och ve när de kommer till mig inte bara med sina skador och sjukdomar, utan även med de bekymmer som belastar dem. Inte sällan har de hamnat i situationer i livet som är ogynnsamma och som de inte förmår ta sig ur. Bekymren låser dem i ohälsosamma beteenden, och gör ofta att de har svårt att känna att de har kontroll över sina liv. Min roll gentemot dem handlar sällan bara om att skriva ut mediciner och skriva remisser till kollegor, även om det brukar bli det mest konkreta resultatet efter ett läkarbesök, utan om att försöka få människor att förstå sina liv, och rollen de själva spelar i det.

För vissa människor kommer ledarskap enkelt. Man har kvaliteter som gör att man ses som en ledare så snart man kommer in i ett rum. För andra är ledarskap svårt, som för min far och för mig själv. Man har inte den naturliga fallenheten utan måste arbeta för att utveckla en färdighet som många gånger undflyr definition. För vad är egentligen ledarskap?

Min slutsats är att ledarskap egentligen inte på något sätt är skilt från människoskap, det vill säga företeelsen att vara en människa på bästa sätt. När vi människor hamnar i bakvattnet i vårt eget liv, när vi förlorar initiativet, mår vi dåligt och blir sjuka. När vi inte själva aktivt leder våra liv, blir vi ledda. Vi blir ledda av andra människor som inte alltid har vårt bästa som sin främsta prioritet, vi påverkas av omgivningen och lägger oss till med dåliga vanor såsom onyttig mat, lättja, och bruk av substanser som riskerar att framkalla beroende hos oss. Har vi inte initiativet så blir vi försiktiga och rädda. Vi blir misstänksamma mot andra och undanhåller vår hjälp och de fina interaktioner vårt erbjudande av vår person skulle kunna ge.

Jag tror inte att ledarskap är ett val vi har att göra. Vill man leva ett bra liv så måste man våga leda sig själv, sin familj, sina kollegor, sin by. Ledarskap behöver inte handla om att vara den som står upp inför andra och berättar hur saker och ting ligger till. Istället kan det handla om att vara den som tar ansvar, ser vilka människor som behöver hjälp, ser vilka människor som kan växa med uppmuntran, och gör det som behöver göras, även om det kan tyckas obehagligt vid första anblick. Sett utifrån den synvinkeln så är ju ledarskap inte heller något som är svårt, utan något vi alla egentligen är förmögna till.

Mest sannolikt kommer jag inte att ha en ledande position i formell mening framöver. Jag är inte tillräckligt intresserad av chefskapet för dess egen skull, men ledare tänker jag i ljuset av mina nyvunna insikter alltid sträva efter att vara. Jag gläds också över det ledarskap jag ser utövas runt omkring mig: Min son som planerar hur han ska bygga sin lådbil, min dotter som känner sann glädje och entusiasm under sin simträning, min lillminsting som försöker lära sig prata, min fru som föreslår nya inköp på sin arbetsplats, mina föräldrar som går på datorkurs, min granne Lennart som trots stora snömängder i vinter fortfarande aktivt ser glädjen i att köra baklastare och vara sina medmänniskor till hjälp, min granne Anders som är ett stort stöd för sin mor efter sin fars plötsliga bortgång, min kompis Jakob som planerar att komma och hälsa på oss i mars, och mina följare här på bloggen som uppmuntrar mig till fortsatt skrivande. Kanske är mina exempel här ovanför inte det man nämner först när man talar om ledarskap, för det kan tyckas vara saker som är mycket mänskliga, men samtliga dessa handlingar kommer av egna initiativ och syftar till att åstadkomma något vars sanna natur vi ännu inte känner, och det är ledarskap.

En text som denna kräver någon slags slutsats, och därför ska jag göra ett försök. Att vara människa är att vara ledare. Ett liv utan strävan efter det som är bättre för andra och en själv är inte förenligt med att vara människa. Som korvätande och termoskaffedrickande passjägare stärker jag jakten genom att följa jaktledarens ledning. Men hans auktoritet befriar inte mig från ansvaret att leda mig själv i den givna situationen. Älg går hädanefter alltid före korv.

 

 

 

Humlorna i väggen

Min mormors värme är en särskild värme. Min mormors kärlek är en särskild kärlek. Och kärleken till min mormor är livslång. Den finns kvar djupt där inne fast att mormor nu sedan drygt sex år inte längre har en fysisk form. Hennes aska ger näring åt de rika skördarna på Söderslätts sädes- och sockerbetsåkrar, och minnet av henne ligger som en värmande och livgivande grundfyr i min mage.

På slutet var hon inte särskilt rolig. Den demens som min kollega inom geriatriken konstaterat blev mer och mer uppenbar. Inte genom minnessvårigheter främst, mormor mindes både det ena och det andra, inte genom personlighetsförändringar, för mormor var mycket av sig själv, utan genom vanföreställningar och oro relaterat till dessa som till slut dominerade hela hennes vakna tid.

På grund av förändringar i gula fläcken på båda ögonen var hon så gott som blind. Min fru och jag skojade om detta, för trots att hon var blind så tog det inte många sekunder från det att jag hälsat på henne när jag kom på besök förrän hon konstaterade hur tjock jag blivit sedan sist hon såg mig, eller ”stöddig”, som mormor uttryckte det. På grund av sjukdom i de små nerverna i benen gick hon inte heller så bra, och rollatorn och rullstolen var hennes ständiga följeslagare.

Det är ändå så jag minns henne först nuförtiden, och det är ett fint minne. När man väl fått baxat ut mormor ur den lilla dörren ut till uteplatsen utanför hennes rum på det särskilda boendet i Oxie, lagt en kudde på den slitna utestolen av plast, stoppat om henne med en filt, och satt där med henne och pratade, så var allting som vanligt. Vi tittade på ankorna som vaggade omkring ute vid dammen på boendets innergård, pratade om nytt och gammalt, smått och stort. Precis som vi gjort de senaste trettio åren.

I den icke-kronologiska blandning av känslor och tankar som är barndomen, omgiven av intensivt doftande, och nästan fluoroscent skimrande försommargräs utanför det öppna fönstret, min mors slamrande i köket, min fars och morfars avslappnade och helgfria röster utanför, är det ändå surret från humlorna i väggen som framträder. Det är ett dovt ljud, som ljud gärna blir när de dämpas av tretexisoleringen bakom timret i ett gammalt torp. Hur gammal jag är vid tillfället kan jag inte säga, bara att jag var yngre än fem. Efter att jag vaknat gick jag in och lade mig hos mormor i hennes säng. ”Hör du humlorna i väggen?” frågar mormor. ”Ja, svarar jag. Bor de därinne?”.

Varje människa är samtidigt oändligt komplicerad och mycket enkel. Vi är summan av de intryck vi upplevt tillsammans med de kopplingsscheman i hjärnan vi föddes med. Man får gärna för sig att kombinationen av dessa är ganska satt, för man har en känsla för vad en person man känner är, vem den är. Men egentligen, är möjligheterna till variation inom dessa ramar så gott som obegränsad. Mormors arbetskamrater på PLM i Malmö där hon lödade konservburkar i 25 år kände nog delvis en annan människa än jag. Likadant skiljer sig känslan av vem min mormor var nog sig något även mellan andra människor som stod henne nära. För mig var min mormors främsta egenskap förmågan att älska villkorslöst, såsom hon älskade mig. På ett sätt var det ju möjligt eftersom jag dök upp ganska så sent i hennes liv, när hon redan gjort bokslut över mycket. På ett annat sätt var det omöjligt: Min mormor fick uppleva hur min mors storebror, Göran, som hon i hemlighet kallade honom, dog i hennes armar som nyfödd. Hon fick också uppleva hur Monika, min mors storasyster, en söt liten flicka som i min barndom tittade ned på mig leende från svartvita foton på väggarna hemma hos mormor och morfar, tynade bort och dog på ett par timmar i maginfluensa och hjänhinneinflammation. Trots denna outsinliga sorg förlorade mormor inte förmågan att älska förbehållslöst, och älskade först min mor och sedan mig på ett sådant sätt det skapade en urbild i mitt inre av vad kärlek är.

Vem lärde mormor detta, eftersom det tydligen kan läras, och jag lärt mig av mormor i alla fall hur det bör göras? En ledtråd finner jag i mormors berättelser om sin far, som bjöd henne på varm choklad och vetebröd på sängen varje morgon när hon var barn.

Jag hoppas att förmågan att både ge och ta emot kärlek kan läras och föras vidare. Klockan är nu nitton minuter över sju på lördag morgon. Jag hör hur mina tre barn vaknar på ovanvåningen. De är goa. När de kommer ner brukar de komma och sitta hos mig alla tre i fåtöljen. Ibland kommer jycken och en av katterna också och sedan sitter jag där under en pratande och purrande hög. Det känns bra. Det finns ingenting jag kan säga för att lära mina barn den kärlek min mormor lärde mig, kärlek lyssnar hellre till handlingar än ord. Därför ska jag älska dem så mycket jag bara förmår, och hoppas att det räcker. Om jag tvivlar någon gång så lyssnar jag efter ljudet av humlornas surr i väggen.