Alla borde få ha en Lennart

Första gången jag träffade Lennart var en kall och mörk höstkväll. Det var innan vi hade flyttat till Älvsund så jag var bara där och tittade till gården. På väg upp från stranden, gående i det torra höstgräset såg jag en mörk gestalt komma mot mig. På ett ställe där man inte är hemma än så är det som regel skrämmande att träffa någon okänd i mörkret, men redan när jag såg sättet han gick på kände jag mig avväpnad. Det var inte den misstänksamme, den territorielle, eller den förargade mannens gång, utan en pigg lunk där ned längs med stigen. Som om mannen ifråga, för jag såg att det var en man, skyndade på samtidigt som han hade all tid i världen.

Väl framme hälsade han piggt men med en bekymrad ton i rösten. Jag förstod att det var Lennart, far till Kristofer som vi köpt gården av. Han hade inte samma ståtliga hållning och självklara uppenbarelse som sin son, men leendet fanns där, lite mer i lönndom hos fadern. Lennart ville presentera sig och berätta om hur några av grannarna tidigare hade gjort med samfälld brygga och strand, och det var jag glad för att få höra. Sådant är viktigt att veta när man kommer ny till en by.

Jag berättade att jag hört berättas om hans honung, att jag själv var intresserad av biodling, och frågade hur han gjorde för att få honungen bra. Det visste han inte sade han med allvarlig min, för det var inte han som gjorde honungen. Jag blev förvånad och tittade frågande på honom. Själv sade han inte mer. Jag undrade vem som gjorde den då, och han svarade att den gjorde ju såklart bina. Det var det första av Lennarts skämt jag hörde och jag skrattade gott. Många underfundiga skämt och många goda skratt har det blivit sedan dess.

Min fru och jag brukar skämta om att Lennart kom på köpet när vi köpte gården och att han är vår hustomte, för han har hjälpt oss med otaliga problem av både praktisk och andlig natur genom de år vi bott här. Med tiden har hans närvaro blivit så naturlig för oss att mina barn ser honom som en i familjen. Mest uppenbart blev det när Josef, min mellanpojk, som tvååring räknade upp vilka människor han älskade; sina föräldrar, mor- och farföräldrar, och Lennart.

För mig har vänskapen med Lennart varit mycket givande och utvecklande i det att han inte tvekat inför att utmana mitt tankesystem, mina föreställningar, och mina fördomar. Under de långa promenaderna vi gjort med hundarna i skogen har han inte bara visat mig nya stigar bland träden, utan också bland tankar och känslor. Jag vet inte riktigt hur, men det ligger en särskild dynamik i förhållandet mellan äldre och yngre man utan blodsband. Man är utlämnade till varann inte på grund av skyldighet och plikt, utan på grund av fri vilja, och på basen av ett fritt val.

I Lennarts berättelser framgår att han har och har haft ett stort antal kompisar i olika åldrar som han kunnat vara förtrolig med. I mitt liv är det något som är mycket sällsynt. Varför är det så? Man kan bara spekulera i detta, så det tänker jag göra. Något av det viktigaste jag lärt av Lennart är bibelorden om att det känns bättre att ge än att ta. För att ta behövs det rätt, det behövs inte för att ge. Det som krävs för att ge är mod, och det bottnar i att vi själva tror att det vi har att ge kan vara värdefullt för någon annan. På så vis handlar denna diskussion om synen på oss själva och vårt eget värde. Jag tror att alla människor har något att ge som någon annan vill ha och behöver, men att få människor ser värdet i det de har att ge.

Lennart och hans familj har givit mig och min familj mycket. Utifrån våra samtal tror jag inte att han har reflekterat så mycket över värdet i det han har givit och ger, för honom har det varit naturligt, en del av den han är. Men för oss har det gjort stor skillnad och i mångt och mycket har vi blivit beroende av honom. Utan honom hade inte Älvsund blivit det hem för oss som det nu blivit.

Att vara beroende av andra är något som är svårt för en människa som kommer från en stadsregion som ju både min fru och jag gör. Man har fått lära sig hur viktigt det är att vara självständig och klara sig själv. Detta gör att man eftersträvar oberoende. Det man missar är att beroende är en del av varje relation med djup. Utan ömsesidigt beroende får man inga riktiga vänner.

När min fru och jag kom till Älvsund fick vi lära oss att ta emot hjälp, och att själva hjälpa till när vi kunde. Så är systemet här och sannolikt i många andra mindre byar i Sverige. Det vi fått i utbyte för att släppa en del av våra krav på oss själva gällande självständighet, man har inte mycket till heder när man står vid dikeskanten och tittar på en bil i diket som varken kommer upp eller ned ur snön, är bättre och mer meningsfulla relationer med människorna runt omkring oss.

Tacksamhet är en bra känsla. Men man måste vänja sig vid att känna den. Först kan den vara lite besvärlig, för den hör samman med beroende. Någon har gjort något för dig, och nu står du i skuld. Men när du gjort något tillbaka, och inte nöjer dig med det, utan är öppen för att återigen ta emot hjälp, så har du en relation med djup.

Att vara föremål för någons empati är något som jag också har haft svårt att acceptera. När människor känner empati, eller än värre sympati, för en är man bevisligen utsatt. Det man inte får glömma är att empatin är grunden för vår hjälpsamhet, och möjliggör tacksamhet.

Slutet på dagens inlägg blir att jag konstaterar det uppenbara: Vi människor behöver varandra. I materiellt hänseende blir vi allt mer oberoende, och det är på många sätt bra, men det praktiska beroendet är något mer, nämligen inkörsporten till det känslomässiga beroendet av andra människor, och behovet av det kvarstår, nu och i framtiden.

Kärleken till en far och till en Land Rover

I lördags morse vaknade jag av oviss anledning redan tjugo över fyra på morgonen. Men det kändes faktiskt mer som en gåva än något annat. Efter att ha satt igång kaffekokaren i köket gick jycken och jag vår vanliga morgontur. Det var -15 ute – vilket kändes friskt och uppiggande. Mina turer med jycken är aldrig särskilt ambitiösa, vi går en runda runt gården och tittar till allting. Vi ser efter om natten inneburit några förändringar för gårdens byggnader och djur. Men allt som oftast har den inte det, vilket jag konstaterar med god tillfredsställelse. Det ger en skön känsla i magen.

Bilden av en gård på landet finns som en idyll hos många människor. Hos mig med, det var därför jag tog chansen att flytta hit när jag fick den. Men var person har sin version av idyllen, och sannolikt ser din bild inte helt och fullt ut som min. Något av det som skänker mig glädje på min morgontur är åsynen av mina översnöade Land Rovers. Det är inte faktumet att de är översnöade som är det viktiga, även om det ser nog så mysigt ut, som om de vore ombäddade med duntäcken, utan bara att de står där.

Det här kan verka nog så underligt. När jag var och hämtade paket på Kiosk och Spel i Bergsjö förra veckan fragade innehavare Daniel mig, om jag inte hade en Land Rover till, förutom den jag kom och hämtade paket med? Stolt kungjorde jag då att jag har sexton. I realiteten är det faktiskt så, även om merparten nog tyvärr aldrig kommer att fungera fullt ut i trafiken igen.

Att samla på saker är inte rationellt. Man binder upp kapital som kunde ha använts till bättre saker i den löpande ekonomin, samlingen tar plats, och den behöver vårdande insatser som tar tid. Men för mig handlar det inte om reson, det handlar som känslor.
Det är en söndag förmiddag i mars, jag är 7 år. Det är lite kallt och blåsigt ute, men solen tar sig igenom molntäcket med värmande solstrålar här och där. Min far tar på sig sin Helly Hansen-tröja. Tröjan luktar svagt av motorolja och diesel, och så den där speciella lukten av upphettad metall som uppstår när man svetsar eller kapar med vinkelslip. ”Vi får väl ta en tur med ‘Gamle'”, säger han till mig, och jag blir genast mycket glad. När vi tar våra turer med Gamle, pappas Land Rover årsmodell 1970, får jag sitta fram. ”Det får inte vara lätt” säger min far efter att glött motorn i två minuter och kört startmotorn i en utan tecken till liv. Han försvinner ut, jag sitter kvar och ser bara delar av honom bakom motorhuven medan han rotar runt i motorrummet. Genom framrutan hör jag svordomar på rad. Sedan börjar det ryka. Men det är bara pappa som tänt en cigarett, en ”minden”. Väl inne i bilen igen börjar det höras livstecken från motorn: Startmotorns toner avlöses av små skutt, puffar, och stånk. Pappa ändrar läget på handgasen. Till slut bullrar motorn igång. Bakom cigarettröken från cigaretten i min fars mun ser jag ett svagt leende. I det ögonblicket älskar jag honom så mycket! Jag är så stolt över min far som någon son kan vara; han har utövat magi och väckt en död motor till liv. Sedan åker vi iväg. Ut på Söderslätts små krokiga landsvägar. Pappa ser en bonde som han känner ute på en åker, lägger i lågväxeln och kör ut till honom fast att det inte finns någon väg. Min far kan allt! Och med Land Rovern blir allt möjligt.
Vid nästa nedslag i historien är jag 24 år gammal. Jag sommarjobbar på Akzo Nobel i Trelleborg och gör svart tidningsfärg och fyller den på tankar. Jobbet är kanske inte det roligaste, mest för att jag är rädd för att göra fel. Men två gånger om dagen är jag mycket glad: När jag kör till jobbet och när jag kör hem. För jag har fått låna Gamle att köra med. Min far har gett mig noggranna förhållningsregler om att aldrig köra snabbare än 70, och att tanken aldrig får vara mindre än halvfull. Men i övrigt är jag fri att göra som jag vill. Varje morgon när motorn till slut startar är en njutning. På eftermiddagarna tar jag omvägar hem för att få köra på landsväg, genom Håslöv, Fuglie, Mellangrevie, Vellinge by och Hököpinge. Omvägarna tar jag med behag eftersom jag får köra Land Rover. Jag sitter högt med bra utsikt, och skulle något hinder dyka upp på vägen, så besvärar det mig inte.
Med bestörtning tar jag i slutet av den sommaren emot nyheten att pappa ska sälja Land Rovern. Den står ute och tar plats. Han har inte tid och möjlighet att ta hand om den längre. Det har jag inte heller, jag bor i en liten lägenhet på Mikael Hansens Kollegium i Lund tillsammans med Sandra som snart ska bli min fru. Pappa säljer bilen till en ung kille i Klagshamn.
I mars 2015 ska jag resa till Indien för att vara med på min bäste kompis Jakobs bröllop. Vi ska resa från Köpenhamn så jag stannar ett par dagar hos mina föräldrar innan resan. Jag har rest ned i min nya Land Rover Defender, en modell som påminner mycket om Gamle, men som går ur produktion 2016. Förutom resan till Indien har jag ännu ett viktigt ärende. En eftermiddag kör jag till Klagshamn, klappar Gamle på aluminiumskärmen där han står på parkeringen, lik sig själv fast att mer än 10 år gått, går in till hans ägare och lägger ett bud på honom.

Väl tillbaka i detta nu känner jag glädje över att Gamle nu finns på min gård. Han, och femton av hans kompisar i olika årsmodeller. När jag berättade för pappa att jag köpt honom kliade han sig i huvudet, men var på något sätt samtidigt stolt över att han lämnat så betydande minnen. Pappas och mitt senaste projekt är att byta en packning i insprutningspumpen på Gamle. Det är vi igång med, även om det inte går så fort. Så småningom hoppas jag få höra Gamles motor bullra igång igen. Men då blir det jag som sitter i förarstolen, och min pojk som sitter bredvid. Hans farfar kan också få följa med om han vill.