Att vara sin egen bästa vän

Det kvittade att jag hade bra förhållanden runt om mig då och nyss, för det var mitt förhållande till mig själv som var problemet.

Jag är 36 år, snart 37. Make sedan 11 år, och far till 3 fina ungar. På jobbet är jag legitimerad läkare och ST-läkare i Allmänmedicin. Min tjänst har jag på Njurunda vårdcentral, men mellan varven träffar man mig också på familjeläkarjouren i Hudiksvall, Hälsocentralen Delsbo-Friggesund, och företagshälsovården vid Previa i Sundsvall (vill man av någon anledning få kontakt med mig i egenskap av läkare så sker detta bäst genom direkt kontakt med Njurunda Vårdcentral).

När jag inte jobbar så är jag månskensbonde och försöker tillsammans med min hustru bedriva lantbruk på vår lilla gård i Älvsund. Vi har höns, får, hästar, grisar, katter och hund. Ankorna bet tyvärr räven ihjäl i höstas – innan dess var de trevliga små kompisar som vaggade runt fridfullt på gården och gav upphov till mycket glädje, och fina ägg att baka på eller som mycket bra bas till hemmagjord bearnaisesås.

När vi flyttade till Älvsund fick vi reda på att detta var en by där jakten var en viktig sysselsättning så både min fru och jag fick skynda oss att ta jägarexamen. Nu är jag med på älgjakten, visserligen utan större framgång så här långt. Men som min granne brukar säga: ”Det är ändå såsen som är godast”. Som tillägg till såsen skulle jag också vilja lägga till upplevelsen av att sitta vid elden ute i skogen, stilla i timmar, och komma nära skogens invånare. Sedan brukar jag dricka kaffe och grilla falukorvskivor också, inte så konstigt kanske att älgarna springer förbi obeskjutna. Jycken är egentligen lämplig att jaga hare med, men hittills är hon mest intresserad av ekorrar. Men hon är en bra kompis, som kommer till en när man är ledsen, och det är egentligen det viktigaste.

Så vad har jag då att säga? Jag hyser stor tacksamhet för det liv jag lever, men det har inte alltid varit så. Konstigt ändå med tanke på att jag fick det precis som jag ville ha det, då för 12 år sedan när depressionen höll på att knäcka mig, i kombination med läkarutbildningens utantillärning, innehållslösa avdelningsplaceringar och penalism från äldre kollegor. Det var inte särskilt bra innan dess heller. Eller för den delen för ett år sedan. Det kvittade att jag hade bra förhållanden runt om mig då och nyss, för det var mitt förhållande till mig själv som var problemet.

Jag önskar att jag vore den ende som haft det på det här sättet, men på jobbet har det tyvärr gått upp för mig att så inte är fallet. För svårare tillstånd finns läkemedel och olika bra former av psykoterapi, men problemen börjar långt innan dess. Varför då inte göra något åt det långt tidigare? Det är min idé! Här i detta forum vill jag dela med mig av de erfarenheter jag gjort, den kunskap de gett mig, en kunskap som jag önskar att jag haft för länge sedan: Kunskapen om värdet av att vara sin egen bäste kompis.