Människoskap, ett försök till manifest

För en del människor verkar det naturligt att leda andra. Så fort man befinner sig i deras närhet så blir det tydligt att de har en egenskap vi andra inte har. Det handlar ofta om något i deras uppenbarelse, i deras blick, röst, och hållning. Mitt bästa exempel är Rune som är jaktledare i jaktlaget där jag jagar älg. Vårt jaktlag består av lugna, trygga farbröder i sina bästa år, som utstrålar säkerhet och förnöjsamhet. Självklart finns det några damer också, och även de utstrålar en stor säkerhet i sig själva, sin roll som minoritet och som pionjärer bland kvinnor som jagar. Det är således ingen lätt samling människor att leda. Folk i laget har koll på vem de är och vad de vill, och tidvis blir diskussionerna heta. Men när Rune pratar lyssnar man.

Själv är jag så färsk man kan bli i de här sammanhangen och började jaga för knappt två år sedan. Jag är på intet sätt någon storjägare, och har haft svårt att få loss den tid man behöver investera för att lära mig tyda naturens tecken och förstå djurens beteende, men jag har en önskan om att detta med tiden ska bli bättre. Hittills är min utgångspunkt att jag tycker om att sitta i skogen, hålla liv i en eld, och lyssna på jaktkamraternas observationer på radion. Sistnämnda ger också upphov till en spänningsfylld stämning, som ger en extra krydda till upplevelsen. Sen gillar jag att dricka kaffe från termos och äta rökt korv också, och det får man många tillfällen att göra när man sitter på pass. Kanske är jag lite för förtjust i sistnämnda – på jakten i höstas kom en älg lufsande lugnt förbi mig medan jag helt oförberedd satt och hällde upp en kopp kaffe, och jag kunde bara resignerat konstatera att där gick en älg förbi, eftersom den trots sin lugna takt inte gav mig tiden att ställa från mig kaffet, sikta, osäkra bössan, och trycka av på ett säkert sätt. Nu blev den älgen till fina måltider åt många ändå tack vare skickliga jaktkamrater längre in i skogen.

Mitt intresse för ledarskap har funnits hos mig länge. Det bottnar i min fars ovilja att skilja ut sig från mängden och vara den som inför andras blickar tar initiativet. Trots detta höll han ett mycket vackert tal på min frus och mitt bröllop, och det beundrar jag honom mycket för. Det var en handling av stor kärlek.

Under min barndom berättade min far med stor beundran om människor i sin omgivning som trotsat sina rädslor, vågat ta initiativ, och göra det som krävdes av dem, trots att det många gånger innebar ett stort obehag för dem till att börja med. Bland dessa människor fanns min farfar, som alltid var en mycket viktig förebild för min far, och som under sitt liv fick ta många obekväma beslut för sin och sin familjs skull.

Min fars obenägenhet att sätta sig i situationer där han kunde uppfattas som ledare lärde han sig något mycket viktigt av, kanske det viktigaste, nämligen att ledarskap var en färdighet som var bra att ha, och han uppmuntrade därför mig redan som barn att inta och eftersöka roller där jag fick pröva på att vara den som andra lyssnade på. Det var lika onaturligt för mig som det hade varit för min far. Jag var blyg och inåtvänd och tyckte bäst om att i min ensamhet sitta och rita kartor över fantasiländer, fantasibyggnader, eller uppfinna saker på egen hand.

För mig var ett viktigt steg på vägen att bli ansluten till Flygvapenungdom, en frivilligorganisation inom Försvarsmakten där ungdomar i mitten av tonåren under lov och helger fick komma ut i naturen, bo i tält, lära sig grunderna i det militära livet, och viktigast, grunderna i ledarskap. Som sextonåring var jag inte särskilt intresserad av detta och glömde bort att anmäla mig till den första kursen under sommaren 1997, men min far visade sin avsikt tydligt och i slutändan ordnade han och min mor så att jag kom med i alla fall. Något jag idag är mycket glad för. Engagemanget i Flygvapenungdom ledde till många fina upplevelser för mig som var utvecklande på många olika sätt; jag fick träffa andra ungdomar från hela landet med liknande riktningar i livet, uppleva fantastisk natur både i Smålands skogar och i Jämtländska fjäll, och ja, det var under resan till Jämtland som tanken först slog mig att norra Sverige nog var en vacker och trevlig plats att bo på, vilket jag ju nu också gör! Jag fick pröva att representera Sverige under ett utbyte i Israel, och jag fick pröva att leda andra unga människor som biträdande instruktör.

I ledande befattningar har jag alltid haft svårt att hitta rätt. Under värnplikten fick jag vara med och utbilda ett gäng jämnåriga soldater och för dem måste jag i efterhand framstå som det mest tydliga exemplet på hur en ledare inte ska vara. Katalogen över ledare jag bar med mig i huvudet innehöll mest stereotyper, och det fick tyvärr soldaterna erfara. Jag trodde att ledarskap förutsatte att man var bestämd, och gärna arg. Så det prövade jag genom att skrika mig hes och försöka utöva min makt genom min position. Det gick inte så bra. Det som hände var att de utvecklade en genuin avsky för mig, och allt jag stod för. Detta kom senare att spela en roll när jag fick en viktig uppenbarelse: Vi var ute i skogen och hade fått besked om att soldaterna skulle genomföra tvätt av överkroppen. Det var snö och minusgrader. Mina befälskollegor stod varma och påklädda och skrek på sina soldater att de skulle klä av sig och tvätta sig, vilket soldaterna av förklarliga skäl vägrade. Jag tyckte synd om mina soldater och förstod dem mycket väl, så jag tog av mig på överkroppen och började tvätta mig. Plötsligt stod de alla avklädda vid vattenspannen färdiga för tvätt, eftersom ingen ville vara sämre än mig.

Under läkarutbildningen led jag av klara komplex gentemot mina medstudenter. De var alla mycket begåvade, intelligenta, kritiskt tänkande, och socialt smidiga. Många hade föräldrar som var läkare och var redan på så vis via ombud del av den speciella kultur som rör läkaryrket och dess utövande. Jag kände mig inte hemma, och skrämdes av hur uppenbart det var att jag inte var en av dem, med mina föräldrar som saknade universitetsutbildning. För att kompensera för detta och så snabbt som möjligt lära mig läkarnas kultur eftersökte jag olika förtroendeuppdrag i utbildningens olika organ. Det var en mycket lärorik resa och jag lärde mig mycket om vikten av att förstå personen bakom en maktposition, att driva frågor, och att återkoppla resultat till de ursprungliga beställarna. Tyvärr slutade det hela med en katastrof där jag hamnade i en position där jag i mitt representantskap företrädde frågor jag inte kände att jag kunde stå för, och dessutom, fick motta hot från ledande personer som riktades mot min framtida karriär som läkare. Jag lämnade mina uppdrag, hamnade i kris, blev deprimerad, och skrev min bok.

Efter det bestämde jag mig för att aldrig mer inneha en ledande position. Värdet kunde aldrig motsvara den bittra eftersmaken min resa givit mig. Ledarskap har dock fortsatt att intressera mig och precis som med andra saker som intresserar en så börjar man se dem i vardagen runt omkring sig. I min vardag som förälder är det uppenbart att mina barn inte bara behöver bli ledda, utan också tycker om att bli ledda. De små barnhjärnorna är så fulla av både det ena och det andra där mycket är förvånande insiktsfullt. När allt är lugnt runt omkring dem kan de många gånger bidra med mycket kloka och mogna resonemang. Det de behöver hjälp med är som regel att prioritera mellan olika uppgifter, och medan jag hjälper dem med detta, lär jag mig mycket om mina egna brister i att prioritera.

I min vardag som läkare får jag ansvar för människors väl och ve när de kommer till mig inte bara med sina skador och sjukdomar, utan även med de bekymmer som belastar dem. Inte sällan har de hamnat i situationer i livet som är ogynnsamma och som de inte förmår ta sig ur. Bekymren låser dem i ohälsosamma beteenden, och gör ofta att de har svårt att känna att de har kontroll över sina liv. Min roll gentemot dem handlar sällan bara om att skriva ut mediciner och skriva remisser till kollegor, även om det brukar bli det mest konkreta resultatet efter ett läkarbesök, utan om att försöka få människor att förstå sina liv, och rollen de själva spelar i det.

För vissa människor kommer ledarskap enkelt. Man har kvaliteter som gör att man ses som en ledare så snart man kommer in i ett rum. För andra är ledarskap svårt, som för min far och för mig själv. Man har inte den naturliga fallenheten utan måste arbeta för att utveckla en färdighet som många gånger undflyr definition. För vad är egentligen ledarskap?

Min slutsats är att ledarskap egentligen inte på något sätt är skilt från människoskap, det vill säga företeelsen att vara en människa på bästa sätt. När vi människor hamnar i bakvattnet i vårt eget liv, när vi förlorar initiativet, mår vi dåligt och blir sjuka. När vi inte själva aktivt leder våra liv, blir vi ledda. Vi blir ledda av andra människor som inte alltid har vårt bästa som sin främsta prioritet, vi påverkas av omgivningen och lägger oss till med dåliga vanor såsom onyttig mat, lättja, och bruk av substanser som riskerar att framkalla beroende hos oss. Har vi inte initiativet så blir vi försiktiga och rädda. Vi blir misstänksamma mot andra och undanhåller vår hjälp och de fina interaktioner vårt erbjudande av vår person skulle kunna ge.

Jag tror inte att ledarskap är ett val vi har att göra. Vill man leva ett bra liv så måste man våga leda sig själv, sin familj, sina kollegor, sin by. Ledarskap behöver inte handla om att vara den som står upp inför andra och berättar hur saker och ting ligger till. Istället kan det handla om att vara den som tar ansvar, ser vilka människor som behöver hjälp, ser vilka människor som kan växa med uppmuntran, och gör det som behöver göras, även om det kan tyckas obehagligt vid första anblick. Sett utifrån den synvinkeln så är ju ledarskap inte heller något som är svårt, utan något vi alla egentligen är förmögna till.

Mest sannolikt kommer jag inte att ha en ledande position i formell mening framöver. Jag är inte tillräckligt intresserad av chefskapet för dess egen skull, men ledare tänker jag i ljuset av mina nyvunna insikter alltid sträva efter att vara. Jag gläds också över det ledarskap jag ser utövas runt omkring mig: Min son som planerar hur han ska bygga sin lådbil, min dotter som känner sann glädje och entusiasm under sin simträning, min lillminsting som försöker lära sig prata, min fru som föreslår nya inköp på sin arbetsplats, mina föräldrar som går på datorkurs, min granne Lennart som trots stora snömängder i vinter fortfarande aktivt ser glädjen i att köra baklastare och vara sina medmänniskor till hjälp, min granne Anders som är ett stort stöd för sin mor efter sin fars plötsliga bortgång, min kompis Jakob som planerar att komma och hälsa på oss i mars, och mina följare här på bloggen som uppmuntrar mig till fortsatt skrivande. Kanske är mina exempel här ovanför inte det man nämner först när man talar om ledarskap, för det kan tyckas vara saker som är mycket mänskliga, men samtliga dessa handlingar kommer av egna initiativ och syftar till att åstadkomma något vars sanna natur vi ännu inte känner, och det är ledarskap.

En text som denna kräver någon slags slutsats, och därför ska jag göra ett försök. Att vara människa är att vara ledare. Ett liv utan strävan efter det som är bättre för andra och en själv är inte förenligt med att vara människa. Som korvätande och termoskaffedrickande passjägare stärker jag jakten genom att följa jaktledarens ledning. Men hans auktoritet befriar inte mig från ansvaret att leda mig själv i den givna situationen. Älg går hädanefter alltid före korv.

 

 

 

Bladen föll från blommorna, vissnade, och låg kvar

En mor kan vara något av det mest självklara som finns. Jag är så lyckligt lottad att jag har haft och har en närvarande mor. Hon är också självklar för mig, och har varit det under större delen av mitt liv.

Att vara självklar är dock inte samma sak som att kunna bli tagen för given, och den hårfina skillnaden fick jag lära mig som artonåring. Min mor hade till sin femtioårsdag fått önska sig en resa vart hon ville i hela världen av min far. Hon hade valt att resa till Bornholm tillsammans med min far och mig. Hon såg mycket fram emot resan, mot att äta härlig dansk mat på små bykrogar, att bo på ett hotell nära havet, att uppleva sköna sommarturer i det skiftande och vackra ölandskapet med oss.

Med på resan följde dock en objuden gäst, som med sin närvaro fördunklade de ändå envist ljusa stunderna. Den objudna gästen ville först inte presentera sig, utan fick gå under namn som ”skuggor” och ”förkalkningar” på den senaste mammografiundersökningen min mor gjort. Men varken läkarna eller vi själva kunde lura någon, för vi visste ju att dess verkliga namn var cancer.

Min mor har, liksom min morfar hade, en fantastisk förmåga att vara positiv och se framåt. Så hon bibehöll sitt goda humör under resan till Bornholm och tiden därefter. Hon levde som om sjukdomen bara var en parantes, och såg till livet som skulle komma sedan, när sjukdomen var botad. Fast vi visste ju inte då om den skulle gå att bota. Kanske skulle mamma inte överleva?

För mig var det insikten om att min mor kanske inte skulle kunna överleva som var den tuffaste att förhålla sig till, som det nog är för de flesta anhöriga. Jag minns tiden under vilken min mors behandlingar pågick som mycket speciell. Både min far och jag har en tendens att bli inbundna under tider av större påfrestning, och det är i det sammanhanget som ett ögonblick stannat hos mig. Mamma var iväg på behandling. Det var höst, och vi värmde en burksoppa att äta till kvällsmat. Sedan satt vi där vid köksbordet där det var så uppenbart att en den viktigaste människan saknades, och åt vår soppa i tysthet, båda för upptagna av känslan av hotande sorg för att säga något. Det var då jag såg det. Blomman som alltid stod mitt på bordet hade vissnat, och på den röd- och vit-rutiga duken låg gula, torra blad.

Jag hade i min naivitet inte förstått hur mycket kärlek och omsorg en blomma kräver för att alltid vara grön, blommande och vacker. Det hade gått mig förbi att anledningen till att det aldrig låg vissnade blad på duken var för att mamma omsorgsfullt ansade blomman och plockade bort gulnande blad, på samma sätt som hon vattnade den, torkade av krukan, och vände den för att den skulle få ljus. Men nu förstod jag.

I tystnaden vid bordet, mitt emot min annars så starke, glade, och varme far, som nu hukade under sina bekymmers tyngd, över burksoppan som inte var särskilt god, förstod jag att jag tagit min mor för given. Jag hade inte förstått att på samma sätt som hon omsorgsfullt vårdade blomman varje dag, vårdade hon min far och mig varje dag. Inför det glupska, öde mörker som tornade upp sig vid antydan till att leva en enda dag utan min mors kärlek kände jag mig oändligt liten och hjälplös.

Om en fars kärlek är som solen, som från fjärran bidrar med energi och riktning, så är en mors kärlek som den rika jorden vi gror ur. Det är sällan någon vänder ansiktet mot jorden en vacker senvinterdag, men det är likväl den vi står på. Utan den skulle vi famla i intet, utan den kan inga blommor gro. Kanske måste det vara så att man tar sin moders kärlek för given för att man ska kunna utvecklas vidare i livet. En moders kärlek ska vara självklar, och det är min mors kärlek än idag, liksom min kärlek till henne, men jag tar den inte längre för given eftersom vi en gång i tiden trots allt ska skiljas åt.

Men det gick ju bra, min mor blev frisk från sin cancer. Jag är mycket tacksam över att just min mor fick överleva, och att hon fick träffa och lära känna min fru och mina barn. Jag är tacksam för att hon bara finns ett telefonsamtal bort när jag saknar henne som mest.

Men alla har inte sådan tur. Sebastian, en av mina bästa vänner som jag har haft och har mycket roligt med förlorade sin mor till samma sjukdom. Bara i detta nu vet jag att det finns människor jag tycker mycket om som själva lider av cancer, eller som har en nära anhörig som lider av cancer. För en del av dessa kommer det att gå som för mig – att man kommer undan med en varning, men andra kommer att drabbas av en tung förlust.

För oss samtliga gäller att se dagen när den är, blomman som inte är vissen, de gula bladen som inte ligger på den välmanglade duken. Att ta vård om varandra och den kärlek vi delar.

 

Humlorna i väggen

Min mormors värme är en särskild värme. Min mormors kärlek är en särskild kärlek. Och kärleken till min mormor är livslång. Den finns kvar djupt där inne fast att mormor nu sedan drygt sex år inte längre har en fysisk form. Hennes aska ger näring åt de rika skördarna på Söderslätts sädes- och sockerbetsåkrar, och minnet av henne ligger som en värmande och livgivande grundfyr i min mage.

På slutet var hon inte särskilt rolig. Den demens som min kollega inom geriatriken konstaterat blev mer och mer uppenbar. Inte genom minnessvårigheter främst, mormor mindes både det ena och det andra, inte genom personlighetsförändringar, för mormor var mycket av sig själv, utan genom vanföreställningar och oro relaterat till dessa som till slut dominerade hela hennes vakna tid.

På grund av förändringar i gula fläcken på båda ögonen var hon så gott som blind. Min fru och jag skojade om detta, för trots att hon var blind så tog det inte många sekunder från det att jag hälsat på henne när jag kom på besök förrän hon konstaterade hur tjock jag blivit sedan sist hon såg mig, eller ”stöddig”, som mormor uttryckte det. På grund av sjukdom i de små nerverna i benen gick hon inte heller så bra, och rollatorn och rullstolen var hennes ständiga följeslagare.

Det är ändå så jag minns henne först nuförtiden, och det är ett fint minne. När man väl fått baxat ut mormor ur den lilla dörren ut till uteplatsen utanför hennes rum på det särskilda boendet i Oxie, lagt en kudde på den slitna utestolen av plast, stoppat om henne med en filt, och satt där med henne och pratade, så var allting som vanligt. Vi tittade på ankorna som vaggade omkring ute vid dammen på boendets innergård, pratade om nytt och gammalt, smått och stort. Precis som vi gjort de senaste trettio åren.

I den icke-kronologiska blandning av känslor och tankar som är barndomen, omgiven av intensivt doftande, och nästan fluoroscent skimrande försommargräs utanför det öppna fönstret, min mors slamrande i köket, min fars och morfars avslappnade och helgfria röster utanför, är det ändå surret från humlorna i väggen som framträder. Det är ett dovt ljud, som ljud gärna blir när de dämpas av tretexisoleringen bakom timret i ett gammalt torp. Hur gammal jag är vid tillfället kan jag inte säga, bara att jag var yngre än fem. Efter att jag vaknat gick jag in och lade mig hos mormor i hennes säng. ”Hör du humlorna i väggen?” frågar mormor. ”Ja, svarar jag. Bor de därinne?”.

Varje människa är samtidigt oändligt komplicerad och mycket enkel. Vi är summan av de intryck vi upplevt tillsammans med de kopplingsscheman i hjärnan vi föddes med. Man får gärna för sig att kombinationen av dessa är ganska satt, för man har en känsla för vad en person man känner är, vem den är. Men egentligen, är möjligheterna till variation inom dessa ramar så gott som obegränsad. Mormors arbetskamrater på PLM i Malmö där hon lödade konservburkar i 25 år kände nog delvis en annan människa än jag. Likadant skiljer sig känslan av vem min mormor var nog sig något även mellan andra människor som stod henne nära. För mig var min mormors främsta egenskap förmågan att älska villkorslöst, såsom hon älskade mig. På ett sätt var det ju möjligt eftersom jag dök upp ganska så sent i hennes liv, när hon redan gjort bokslut över mycket. På ett annat sätt var det omöjligt: Min mormor fick uppleva hur min mors storebror, Göran, som hon i hemlighet kallade honom, dog i hennes armar som nyfödd. Hon fick också uppleva hur Monika, min mors storasyster, en söt liten flicka som i min barndom tittade ned på mig leende från svartvita foton på väggarna hemma hos mormor och morfar, tynade bort och dog på ett par timmar i maginfluensa och hjänhinneinflammation. Trots denna outsinliga sorg förlorade mormor inte förmågan att älska förbehållslöst, och älskade först min mor och sedan mig på ett sådant sätt det skapade en urbild i mitt inre av vad kärlek är.

Vem lärde mormor detta, eftersom det tydligen kan läras, och jag lärt mig av mormor i alla fall hur det bör göras? En ledtråd finner jag i mormors berättelser om sin far, som bjöd henne på varm choklad och vetebröd på sängen varje morgon när hon var barn.

Jag hoppas att förmågan att både ge och ta emot kärlek kan läras och föras vidare. Klockan är nu nitton minuter över sju på lördag morgon. Jag hör hur mina tre barn vaknar på ovanvåningen. De är goa. När de kommer ner brukar de komma och sitta hos mig alla tre i fåtöljen. Ibland kommer jycken och en av katterna också och sedan sitter jag där under en pratande och purrande hög. Det känns bra. Det finns ingenting jag kan säga för att lära mina barn den kärlek min mormor lärde mig, kärlek lyssnar hellre till handlingar än ord. Därför ska jag älska dem så mycket jag bara förmår, och hoppas att det räcker. Om jag tvivlar någon gång så lyssnar jag efter ljudet av humlornas surr i väggen.

Alla borde få ha en Lennart

Första gången jag träffade Lennart var en kall och mörk höstkväll. Det var innan vi hade flyttat till Älvsund så jag var bara där och tittade till gården. På väg upp från stranden, gående i det torra höstgräset såg jag en mörk gestalt komma mot mig. På ett ställe där man inte är hemma än så är det som regel skrämmande att träffa någon okänd i mörkret, men redan när jag såg sättet han gick på kände jag mig avväpnad. Det var inte den misstänksamme, den territorielle, eller den förargade mannens gång, utan en pigg lunk där ned längs med stigen. Som om mannen ifråga, för jag såg att det var en man, skyndade på samtidigt som han hade all tid i världen.

Väl framme hälsade han piggt men med en bekymrad ton i rösten. Jag förstod att det var Lennart, far till Kristofer som vi köpt gården av. Han hade inte samma ståtliga hållning och självklara uppenbarelse som sin son, men leendet fanns där, lite mer i lönndom hos fadern. Lennart ville presentera sig och berätta om hur några av grannarna tidigare hade gjort med samfälld brygga och strand, och det var jag glad för att få höra. Sådant är viktigt att veta när man kommer ny till en by.

Jag berättade att jag hört berättas om hans honung, att jag själv var intresserad av biodling, och frågade hur han gjorde för att få honungen bra. Det visste han inte sade han med allvarlig min, för det var inte han som gjorde honungen. Jag blev förvånad och tittade frågande på honom. Själv sade han inte mer. Jag undrade vem som gjorde den då, och han svarade att den gjorde ju såklart bina. Det var det första av Lennarts skämt jag hörde och jag skrattade gott. Många underfundiga skämt och många goda skratt har det blivit sedan dess.

Min fru och jag brukar skämta om att Lennart kom på köpet när vi köpte gården och att han är vår hustomte, för han har hjälpt oss med otaliga problem av både praktisk och andlig natur genom de år vi bott här. Med tiden har hans närvaro blivit så naturlig för oss att mina barn ser honom som en i familjen. Mest uppenbart blev det när Josef, min mellanpojk, som tvååring räknade upp vilka människor han älskade; sina föräldrar, mor- och farföräldrar, och Lennart.

För mig har vänskapen med Lennart varit mycket givande och utvecklande i det att han inte tvekat inför att utmana mitt tankesystem, mina föreställningar, och mina fördomar. Under de långa promenaderna vi gjort med hundarna i skogen har han inte bara visat mig nya stigar bland träden, utan också bland tankar och känslor. Jag vet inte riktigt hur, men det ligger en särskild dynamik i förhållandet mellan äldre och yngre man utan blodsband. Man är utlämnade till varann inte på grund av skyldighet och plikt, utan på grund av fri vilja, och på basen av ett fritt val.

I Lennarts berättelser framgår att han har och har haft ett stort antal kompisar i olika åldrar som han kunnat vara förtrolig med. I mitt liv är det något som är mycket sällsynt. Varför är det så? Man kan bara spekulera i detta, så det tänker jag göra. Något av det viktigaste jag lärt av Lennart är bibelorden om att det känns bättre att ge än att ta. För att ta behövs det rätt, det behövs inte för att ge. Det som krävs för att ge är mod, och det bottnar i att vi själva tror att det vi har att ge kan vara värdefullt för någon annan. På så vis handlar denna diskussion om synen på oss själva och vårt eget värde. Jag tror att alla människor har något att ge som någon annan vill ha och behöver, men att få människor ser värdet i det de har att ge.

Lennart och hans familj har givit mig och min familj mycket. Utifrån våra samtal tror jag inte att han har reflekterat så mycket över värdet i det han har givit och ger, för honom har det varit naturligt, en del av den han är. Men för oss har det gjort stor skillnad och i mångt och mycket har vi blivit beroende av honom. Utan honom hade inte Älvsund blivit det hem för oss som det nu blivit.

Att vara beroende av andra är något som är svårt för en människa som kommer från en stadsregion som ju både min fru och jag gör. Man har fått lära sig hur viktigt det är att vara självständig och klara sig själv. Detta gör att man eftersträvar oberoende. Det man missar är att beroende är en del av varje relation med djup. Utan ömsesidigt beroende får man inga riktiga vänner.

När min fru och jag kom till Älvsund fick vi lära oss att ta emot hjälp, och att själva hjälpa till när vi kunde. Så är systemet här och sannolikt i många andra mindre byar i Sverige. Det vi fått i utbyte för att släppa en del av våra krav på oss själva gällande självständighet, man har inte mycket till heder när man står vid dikeskanten och tittar på en bil i diket som varken kommer upp eller ned ur snön, är bättre och mer meningsfulla relationer med människorna runt omkring oss.

Tacksamhet är en bra känsla. Men man måste vänja sig vid att känna den. Först kan den vara lite besvärlig, för den hör samman med beroende. Någon har gjort något för dig, och nu står du i skuld. Men när du gjort något tillbaka, och inte nöjer dig med det, utan är öppen för att återigen ta emot hjälp, så har du en relation med djup.

Att vara föremål för någons empati är något som jag också har haft svårt att acceptera. När människor känner empati, eller än värre sympati, för en är man bevisligen utsatt. Det man inte får glömma är att empatin är grunden för vår hjälpsamhet, och möjliggör tacksamhet.

Slutet på dagens inlägg blir att jag konstaterar det uppenbara: Vi människor behöver varandra. I materiellt hänseende blir vi allt mer oberoende, och det är på många sätt bra, men det praktiska beroendet är något mer, nämligen inkörsporten till det känslomässiga beroendet av andra människor, och behovet av det kvarstår, nu och i framtiden.

Kärleken till en far och till en Land Rover

I lördags morse vaknade jag av oviss anledning redan tjugo över fyra på morgonen. Men det kändes faktiskt mer som en gåva än något annat. Efter att ha satt igång kaffekokaren i köket gick jycken och jag vår vanliga morgontur. Det var -15 ute – vilket kändes friskt och uppiggande. Mina turer med jycken är aldrig särskilt ambitiösa, vi går en runda runt gården och tittar till allting. Vi ser efter om natten inneburit några förändringar för gårdens byggnader och djur. Men allt som oftast har den inte det, vilket jag konstaterar med god tillfredsställelse. Det ger en skön känsla i magen.

Bilden av en gård på landet finns som en idyll hos många människor. Hos mig med, det var därför jag tog chansen att flytta hit när jag fick den. Men var person har sin version av idyllen, och sannolikt ser din bild inte helt och fullt ut som min. Något av det som skänker mig glädje på min morgontur är åsynen av mina översnöade Land Rovers. Det är inte faktumet att de är översnöade som är det viktiga, även om det ser nog så mysigt ut, som om de vore ombäddade med duntäcken, utan bara att de står där.

Det här kan verka nog så underligt. När jag var och hämtade paket på Kiosk och Spel i Bergsjö förra veckan fragade innehavare Daniel mig, om jag inte hade en Land Rover till, förutom den jag kom och hämtade paket med? Stolt kungjorde jag då att jag har sexton. I realiteten är det faktiskt så, även om merparten nog tyvärr aldrig kommer att fungera fullt ut i trafiken igen.

Att samla på saker är inte rationellt. Man binder upp kapital som kunde ha använts till bättre saker i den löpande ekonomin, samlingen tar plats, och den behöver vårdande insatser som tar tid. Men för mig handlar det inte om reson, det handlar som känslor.
Det är en söndag förmiddag i mars, jag är 7 år. Det är lite kallt och blåsigt ute, men solen tar sig igenom molntäcket med värmande solstrålar här och där. Min far tar på sig sin Helly Hansen-tröja. Tröjan luktar svagt av motorolja och diesel, och så den där speciella lukten av upphettad metall som uppstår när man svetsar eller kapar med vinkelslip. ”Vi får väl ta en tur med ‘Gamle'”, säger han till mig, och jag blir genast mycket glad. När vi tar våra turer med Gamle, pappas Land Rover årsmodell 1970, får jag sitta fram. ”Det får inte vara lätt” säger min far efter att glött motorn i två minuter och kört startmotorn i en utan tecken till liv. Han försvinner ut, jag sitter kvar och ser bara delar av honom bakom motorhuven medan han rotar runt i motorrummet. Genom framrutan hör jag svordomar på rad. Sedan börjar det ryka. Men det är bara pappa som tänt en cigarett, en ”minden”. Väl inne i bilen igen börjar det höras livstecken från motorn: Startmotorns toner avlöses av små skutt, puffar, och stånk. Pappa ändrar läget på handgasen. Till slut bullrar motorn igång. Bakom cigarettröken från cigaretten i min fars mun ser jag ett svagt leende. I det ögonblicket älskar jag honom så mycket! Jag är så stolt över min far som någon son kan vara; han har utövat magi och väckt en död motor till liv. Sedan åker vi iväg. Ut på Söderslätts små krokiga landsvägar. Pappa ser en bonde som han känner ute på en åker, lägger i lågväxeln och kör ut till honom fast att det inte finns någon väg. Min far kan allt! Och med Land Rovern blir allt möjligt.
Vid nästa nedslag i historien är jag 24 år gammal. Jag sommarjobbar på Akzo Nobel i Trelleborg och gör svart tidningsfärg och fyller den på tankar. Jobbet är kanske inte det roligaste, mest för att jag är rädd för att göra fel. Men två gånger om dagen är jag mycket glad: När jag kör till jobbet och när jag kör hem. För jag har fått låna Gamle att köra med. Min far har gett mig noggranna förhållningsregler om att aldrig köra snabbare än 70, och att tanken aldrig får vara mindre än halvfull. Men i övrigt är jag fri att göra som jag vill. Varje morgon när motorn till slut startar är en njutning. På eftermiddagarna tar jag omvägar hem för att få köra på landsväg, genom Håslöv, Fuglie, Mellangrevie, Vellinge by och Hököpinge. Omvägarna tar jag med behag eftersom jag får köra Land Rover. Jag sitter högt med bra utsikt, och skulle något hinder dyka upp på vägen, så besvärar det mig inte.
Med bestörtning tar jag i slutet av den sommaren emot nyheten att pappa ska sälja Land Rovern. Den står ute och tar plats. Han har inte tid och möjlighet att ta hand om den längre. Det har jag inte heller, jag bor i en liten lägenhet på Mikael Hansens Kollegium i Lund tillsammans med Sandra som snart ska bli min fru. Pappa säljer bilen till en ung kille i Klagshamn.
I mars 2015 ska jag resa till Indien för att vara med på min bäste kompis Jakobs bröllop. Vi ska resa från Köpenhamn så jag stannar ett par dagar hos mina föräldrar innan resan. Jag har rest ned i min nya Land Rover Defender, en modell som påminner mycket om Gamle, men som går ur produktion 2016. Förutom resan till Indien har jag ännu ett viktigt ärende. En eftermiddag kör jag till Klagshamn, klappar Gamle på aluminiumskärmen där han står på parkeringen, lik sig själv fast att mer än 10 år gått, går in till hans ägare och lägger ett bud på honom.

Väl tillbaka i detta nu känner jag glädje över att Gamle nu finns på min gård. Han, och femton av hans kompisar i olika årsmodeller. När jag berättade för pappa att jag köpt honom kliade han sig i huvudet, men var på något sätt samtidigt stolt över att han lämnat så betydande minnen. Pappas och mitt senaste projekt är att byta en packning i insprutningspumpen på Gamle. Det är vi igång med, även om det inte går så fort. Så småningom hoppas jag få höra Gamles motor bullra igång igen. Men då blir det jag som sitter i förarstolen, och min pojk som sitter bredvid. Hans farfar kan också få följa med om han vill.

Den svidande kritiken inifrån

Förändringen jag märkt när jag visar empati med mig själv är att jag är gladare, har mer energi, får saker gjorda, och har återfunnit en kreativitet som jag inte känt av sedan jag var barn.

Min övertygelse om att jag är ganska korkad, hopplös, och obrukbar sitter djupt i mig. Var den kommer ifrån vet jag inte. Mina föräldrar ställer sig ganska frågande när jag berättar för dem om min syn på mig själv. De har alltid varit uppmuntrande, låtit mig ta viktiga beslut i mitt liv, och stöttat mig både när det har gått bra och när det har gått dåligt. Detsamma gäller för min övriga familj och för viktiga personer i min omgivning under min uppväxt och under mitt vuxna liv.

Mitt liv från gymnasieåldern och uppåt har handlat om att med hjälp av olika meriter i det yttre bevisa mitt värde för andra, men framförallt för mig själv. Det har väl gått sådär… Resultatet har som regel blivit att jag trots mina uppnådda meriter inte känt mig så värst mycket bättre. Tvärtom. Framgångarna kändes ihåliga, och jag unnade mig ofta inte att känna någon tillfredsställelse över det som uppnåtts. Följden blev att jag i många sammanhang kände mig som en bluff. På papperet hade jag kunskaperna, men jag tvivlade på min faktiska förmåga.

Varför blir det så här? Jag kan så klart inte uttala mig om situationen för andra, vi har alla våra egna små privata helveten vi bär runt på, som de flesta andra inte känner till. Men för min egen del är jag något på spåren.

Så länge jag kan minnas så har jag varit taskig mot mig själv. Sannolikt är mekanismen den att jag alltid har varit känslig, och därmed rädd för andras kritik av den jag är och det jag gör. Det fanns därför orsak för mig att förekomma andras möjliga kritik genom att själv vara den som gav den tuffaste kritiken. På så sätt tog jag udden av andras eventuella kommande kritik. Jättebra, tyckte mitt rationella jag, nu har vi äntligen ett sätt att få in de där jobbiga känslorna på ett ställe där vi har kontroll över dem! På kort sikt var det nog så bra. Jag blev ytterst härdig, eftersom ingen kritik framkallade större reaktioner hos mig. Den värsta kritiken hade jag ju redan fått av mig själv. På lång sikt var det ingen bra plan dock. Jag hade ständigt umgänge med en mobbare som kände till alla mina fel och brister och ständigt påpekade dem för mig. Mobbaren skilde inte heller på sak och person, utan angrepp mig för den jag var, något som man som bekant inte kan göra särskilt mycket åt. Kritik i sak ska ju vara bra, det ger en möjlighet att bli bättre, men när man ger sådan åt andra är man som regel försiktig, och väljer ibland att hoppa över mindre viktiga fel för att vårda relationen med den man ger kritik. Några sådana hänsyn visade jag inte mig själv. Inte så konstigt kanske att jag mådde dåligt och hade stora brister i förtroendet till min egen förmåga. För om man gör fel hela tiden, och är fel hela tiden, så kan man ju inte förväntas göra något rätt i framtiden.

Hur klarade jag mig så länge som jag gjorde trots dessa ständiga trakasserier från mig själv? Svaret är självtröst. Samma outtröttliga kritiker som förpestade mitt liv tyckte ibland synd om mig, och unnade mig god mat, öl, vin och whisky. Sistnämnda tre hade dessutom förmågan att tysta kritikern för ett par timmar. Men underbart är kort, från det att jag vaknade följande morgon, var det igång igen. Med förnyad ferositet.

Frälsningen kom paradoxalt nog ur ingreppen i mitt liv, ett liv som jag lurat mig själv att tro att jag hade koll på, från en myndighet nämnd i tidigare inlägg. Ingrepp som utövade en så stor press på mig att mitt dåvarande tankesystem tippades över ända, och tvingade mig till förändring.

Under sommaren 2017 lyssnade jag på böcker i bilen på väg till och från jobbet. Tyvärr hinner jag sällan läsa längre, men lyssna har jag tid för med en timmes resväg till jobbet, och en timmes resväg hem. Då hinner man gå igenom rätt så mycket av sådant som med lite förakt i tonen benämns självhjälpslitteratur. En lista över förra sommarens aktuella litteratur finner ni bifogad i slutet av detta inlägg, om ni, av någon anledning, skulle känna lust att förkovra er i den.

Det centrala begreppet för mig i mitt tillfrisknande från min tankemobbing av mig själv är self-compassion. En attityd och ett tankesystem som kan odlas i en själv med hjälp av enkla tekniker som är tillgängliga ständigt, eftersom de har sin bas i din kropp och dina tankar.

Förändringen jag märkt när jag visar empati med mig själv är att jag är gladare, har mer energi, får saker gjorda, och har återfunnit en kreativitet som jag inte känt av sedan jag var barn.

I praktiken innebär self-compassion i min vardag att jag visar samma förståelse för mina egna misslyckanden som jag hade visat för någon annans. Jag ger fortfarande mig själv kritik i sak, men bara när det är motiverat. Strävan efter att bli duktig på det man gör kräver både kritik och uppmuntran. Jag berömmer mig själv när jag ordnat något på ett bra sätt: ”Det var fanimaj bra gjort, Kristofer. Bra jobbat!”; hörs inte så sällan när jag är ensam i ett rum. Jag försöker också uppmuntra mig själv när jag får nya idéer. Något som tidigare bara bemöttes med ihärdig kritik och slutade med tankar om att det nog inte skulle ha funkat i alla fall.

Det lustiga är att mitt förhållande till andra människor också blivit bättre i takt med att mitt förhållande till mig själv förbättrats. När du ständigt drabbas av din svidande egenkritik uppstår också ett behov av att kritisera andra. Varför ska de undslippa den hårda granskning du utsätts för? Här ser jag framförallt skillnaden på mina barn som nu oftare kommer till mig med sina idéer och gärna vill ha min medverkan i sina olika projekt.

För de flesta av er som eventuellt läser detta inlägg känns kanske de beteenden jag beskriver hos mig själv som något underligt, fjärran från era egna upplevelser. Bra! Då gratulerar jag er till det. Men kanske känner någon igen sig. I så fall är det också bra, för då finns det en lovande potential för förbättring! För kan jag som varit så korkad, hopplös, och obrukbar, åstadkomma en sådan förändring, så borde rimligen du kunna det också.

Litteraturlista

Self-Compassion av Kristin Neff. Den boken jag själv haft bäst nytta av att lyssna på. Neff har själv gjort en resa genom livet som är intressant. Hennes resa till Mongoliet med sin hästälskande son finns på film.

Vart du än går är du där av Jon Kabat-Zinn. Boken om medveten närvaro. Det behöver man också kunna.

Radical Acceptance av Tara Brach.

Peace is Every Step av Thich Nhat Hanh.

Science of Compassion av Kelly McGonigal

The Upside of Stress av Kelly McGonigal. Tydligen är stress inte bara av ondo.

Superbetter av Jane McGonigal. Gällande systrarna McGonigal så går läsaren miste om en av dimensionerna jämfört med lyssnaren. De läser nämligen sina egna böcker, och bara att höra deras historier från dem själva, entusiastiska och övertygade, är av stort värde.

För att ni inte ska bli trötta på alla goda råd och löften om rosiga moln så rekommenderar jag även en skildring av motsatsen till självmedkänsla, min egen bok En själavandring, av mig under pseudonymen B M Sendlinger.

Till sist vill jag bjuda in er till att se filmen nedan som skänkt mig mycket glädje genom åren. Omedelbar frälsning är inget jag tror på. Förändring av självet kräver hårt arbete, ofta under lång tid. Men på vägen dit uppstår små ögonblick av klarsyn, när vi får insikt i vårt eget sinnes funktion, dess komplexitet, men samtidigt dess vackra enkelhet.

På filmen ses Papaji, en indisk andlig lärare, föra ett enkelt samtal med en elev. Jag tycker mycket om Papaji, och sörjer att han inte finns med oss längre. I sin blotta uppenbarelse utstrålar han lugn och frid, och han är inte olik Budai, den skrattande Buddhan, som är en av mina favoritsymboler och som jag gärna omger mig för att den säger något viktigt: Att livet egentligen är gott.