Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 6

Detta inlägg är en del av mitt romanprojekt som du kan läsa mer om här.

Har du inte läst de tidigare kapitlen? Klicka då på länkarna nedan:

Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 1

Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 2

Remi; Del 1; Höbärgningen; Kapitel 3

Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 4

Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 5

IMAG0308

Att köra traktor var en slags meditation, tänkte Erik där han satt och svettades i hytten. Det var verkligen varmt nu. Han hade öppnat de fönster som gick att öppna, och knutit upp dörrarna, men det hjälpte föga. Men snart skulle kroppen ha funnit balans, sin homeostas, som det så vackert hette.

Den ymniga svettningen skulle kyla kroppen, och obehaget han nu kände när vätskan bröt fram genom hans porer, skulle gå över. Snart skulle milda brisar från uteluften möta hans fuktiga kläder, och skänka honom en svalkande njutning.

Han var noggrann där han körde, det brukade han vara. Som hans farfar lärt honom: När du ändå sitter där i traktorn i timmar, så kan du lika gärna göra ett bra jobb. Det märktes på halmsträngarna på fälten att de två som lagt dem resonerat på samma sätt. Han kände en stolthet över att vara en del av en familj som hade rykte om sig att vara noggrann.

Så hette det på byn också. Richters var inte de rikaste eller flitigaste lantbrukarna i byn, men de var noggranna och pålitliga. Det roliga var att det gick igenom i andra aspekter av tillvaron också. Under tiden som student i Stockholm hade han vid ett tillfälle fått se en remiss hans far utfärdat på en patient.

Den hade varit mycket kärnfull, men ändå förmedlat en bild av patienten som människa. Remissen hade nästan haft en litterär kvalitet, och psykiatern som vid tillfället tjänade som Eriks handledare hade till och med berömt den. Erik hade även då blivit stolt, men avstått från att påtala sitt släktskap med utfärdaren eftersom han inte ville sola sig i ljuset från någon annan, särskilt inte sin far.

Sedan han började som forskarstudent för ett år sedan hade Erik hamnat i konflikt med sin egen noggrannhet. På laboratoriet fanns det ingen gräns för hur noggrann man kunde vara i mätningar och procedurer. Det gjorde att hans arbete tog lång tid, och även om han fick beröm för sinn noggrannhet, märkte han hur hans forskningshandledare blev allt mer irriterad på att han hade svårt att bli färdig.

I det stora hela gjorde irritationen från hans handledare, som i informell mening var både hans chef och närmsta kollega, hans situation omöjlig. Han kunde inte göra henne och sig själv nöjd på samma gång, och nu hade han blivit helt blockerad i sitt arbete. Han kom dit i tid på morgnarna, som han hade för vana att göra, och gick inte hem förrän halv fem.

De andra forskarstudenterna kom och gick som de ville, men det kunde han inte, inte ens om han försökte. På dagarna fick han inget gjort, utan satt mest och läste på internet. Det plågade honom svårt. Han mindes inte senast han mått så dåligt.

Det handlade om kärnan i det han gjorde. Så länge Erik mindes hade han idealiserat vetenskapen. Han hade sett den som den ädlaste av sysselsättningar, där en enkel människa fick möjligheten att bidra till skapandet av sanning. Sanning som i hans fall, inom det biomedicinska området, sedan användes för att göra sjuka människor friska.

Men i praktiken var det inte så det såg ut. I alla fall inte för honom, eller någon av de forskare han jobbade med. Arbetets konkreta form kunde han stå ut med, även som den utpräglade idealist och teoretiker han var. Att väga råttor och räkna celler i tunnt skivade och fixerad hjärnor var ju trots allt forskningsarbete.

Det han inte stod ut med bar bristen på vetenskap i forskningsarbetet. Det var ju enkelt egentligen: Vetenskapsteorin sade att man som forskare stärkte sin hypotes genom att misslyckas med att motbevisa den. En dubbel negation, men den enda möjliga vägen till sanning.

Detta tankesätt var frånvarande från den forskningsmiljö han nu vistades i. Man sökte de fynden som visade att man hade rätt. Fenomenet gick absolut att förklara. Forskare som visade att deras hypoteser inte fungerade blev inte publicerade i vetenskapliga tidsskrifter, och kunde därmed inte uppvisa meriter som gav dem tillgång till de anslag och donationer de behövde för att kunna fortsätta arbeta.

Detta kände alla forskare till. Man påtalade det. Man accepterade det. Men man bråkade inte om det. I forskningens strikt hierarkiska värld ville ingen gunga båten. Ingen ville arbeta med en bråkstake, och som isolerad forskare har man ingen framtid. Istället fortsatte man forska på ett vetenskapligt oskickligt sätt.

När detta stod klart för Erik hade han som otaliga gånger tidigare hamnat i kris, och thelt appat motivationen till fortsatt arbete. Han hade börjat dra ut på saker, börjat slarva, prokrastinera i ännu högre grad än tidigare, och tappat respekten för den organisation och de människor han arbetade för respektive med.

Han började få ont i magen när han tänkte på det. Det spände och brusade på ett obehagligt sätt djupt därinne i hans kropp. Inte ens det fina vädret, naturens dofter, och traktorns behagliga buller kunde hålla de obehagliga tankarna borta. För innan han reste till Kvinnmyra hade allt plötsligt blivit mycket värre.

För en månad sedan hade han fått ut dubbel lön. För en forskarstudent var detta mycket välkommet eftersom pengar alltid var en bristvara. Doktorandlönen var skamligt dålig, och han hade så ofta blivit föremål för sina sjukhusanställda läkarkollegors nästan hånfulla kommentarer, när det framgick att de tjänade dubbelt så mycket som han, att han helt slutat diskutera sin inkomst med dem.

Att han hade fått ut dubbel lön hoppades han var ett tecken på uppskattning från hans handledare, och en kompensation för att han inte tagit ut någon sommarledighet året innan. Han hade använt pengarna till att köpa läroböcker han länge haft på inköpslistan, och vars läsning han sett fram emot.

Igår efter lunch hade sedan mailet från hans handledare kommit. Ett mail där det framgick att han rapporterat in sin arbetstid felaktigt, och därmed på grund av ett administrativt misstag fått en lön för mycket utbetald. Erik förväntades återbetala lönen så snart som möjligt, och i mailet fanns en underton av förakt; som om han avsiktligen rapporterat in fel i syfte att bedra.

Erik förtärdes nu av skam över ett brott som han inte avsiktligen begått. En annan skam tillkom, och det var skammen över att inte kunna betala tillbaka pengarna, eftersom de redan var använda. Inget av hade han ännu delgett sin handledare, och han fasade för måndagen när han skulle bli tvungen att ha diskussionen med henne.

Som så ofta var fallet med Erik, ledde den en skam vidare till tanken på en annan. Han hade mycket svårt att ta sig ur dessa tankar när de väl börjat. Vid slutet av stycket stannade han traktorn, ströp dieseltillförseln, och hörde motorn flämtande somna in. Han gick ut i skuggan av träden intill lägdan och satte sig på en sten.

”Satans, helvetes, jävla skit!” Utbrast Erik viskande för sig själv. Han böjde sig djupt framåt och tittade ner på gräset kring sina skor i ett försök att lindra det intensiva obehaget i magen. Ingen flickvän hade han heller, och det var inte för att han inte hade försökt att skapa intresse för sin person hos de unga kvinnor som fanns runtomkring honom, och som han tyckte om.

Flickor brukade tycka om honom, ta sig an honom, och behandla honom med både omsorg och respekt, med samma ömhet som han sett många flickor behandla en åldrande far, en farfar eller morfar. Han brukade också kunna framkalla intresse för idéer ur sitt stora tankebibliotek hos dem. Men när det kom till kärlek var han som en slö kniv mot välgjort läder.

Han fasade också för tanken att han kanske förmedlade samma känsla till flickorna som homosexuella män gör. En känsla av sexuellt ointresse för dem. Sanningen att säga så var han inte särskilt intresserad av sex i sig. Sex hörde till det konkreta och vardagliga i Eriks värld, som att äta, sova, och gå på toaletten.

Det var föreningen av själar han eftersträvade. Känslan av att så intimt dela mål med en annan människa att gränsen mellan dem upplöstes, och man blev samma person. Han hade läst att detta ibland hände när förälskade människor ägnade sig åt gemensam kroppslig njutning, och det var detta han ville uppleva.

Sedan längtade han också efter att dela livet med någon, att dela ett öde med någon. Men uppenbarligen var detta något som inte var omedelbart förestående, och kanske, skulle han aldrig få uppleva det. Nu var obehaget i Eriks mage outhärdligt. Han satte sig på knä i gräset, stoppade fingrarna i halsen, och kräktes.

 

 

 

6 reaktioner till “Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 6

  1. Riktigt spännande med Eriks situation som du så väl beskrivet. Man anar också alla outtalade konflikter inom familjen vilket bidrar till den växande spänningen och lusten att få läsa fortsättningen!

Kommentera