Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 5

Detta inlägg är en del av mitt romanprojekt som du kan läsa mer om här.

Har du inte läst de tidigare kapitlen? Klicka då på länkarna nedan:

Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 1

Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 2

Remi; Del 1; Höbärgningen; Kapitel 3

Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 4

Britta Richter hade anlänt till byn för bara en liten stund sedan. Hon hade rest sedan igår kväll. Först med nattåget från Malmö till Stockholm, och sedan vidare från Stockholm till Hudiksvall. När hon i väntan på bussen köpt en kopp kaffe i stationskiosken hade hon träffat på Per och Annika Olsson, två grannar från Kvinnmyra som hon kände väl.

De hade insisterat på att ge henne skjuts hem till byn och under färden hade de fått en trevlig pratstund om stort och smått. Annika hade hämtat Per efter att han jobbat  nattskift, och nu skulle de hem och njuta av helgen tillsammans.

De hade massor av frågor till Britta, vilket ju var naturligt eftersom de känt hennes under hela hennes liv, innan hon försvann bort till den andra världen, den som fanns i stan, långt borta från deras liv på landsbygden. Hon gjorde vad hon kunde för att svara på deras frågor, men det var svårt.

Det finns inga bra ord för att beskriva atmosfär och stämningar. Britta vågade heller inte riktigt lita på att det fanns utrymme i deras tankar och känslor för vad hennes vardag innehöll. Hon berättade om sitt arbete som lärare på en av Malmös utsatta skolor, och lite grann om sitt fortsatta musikintresse.

Hur hon fortfarande sjöng och spelade gitarr, men mest för mindre sällskap av likasinnade. Det kunde Per och Annika relatera till eftersom hon sjungit och spelat för dem otaliga gånger under sin uppväxt.

Britta lade märke till att hon blev allt lugnare under bilfärden hem. Inte så mycket på grund av vad de gamla vännerna sade, utan på grund av hur de var. Deras lugn, hur de använde tystnaden för att tänka efter, och hur deras sätt mot henne var opåverkat av att de inte setts eller hörts på månader, kanske till och med ett år.

Hon lyckades övertala Per om att släppa av henne hemma hos dem istället för att köra henne hem. Han hade först protesterat ivrigt mot detta, i sin vilja att hjälpa henne på bästa sätt, men gett med sig när han förstod att hon gärna ville vandra skogsstigen från soldattorpen och hem på grund av återupplevandets glädje.

Under den korta skogsvandringen hade hon sjungit på en vemodig folkvisa som hon som tonåring ofta sjungit när hon drog sig undan för att tänka och känna det hon inte vågade tänka och känna i andra människors åsyn. Det hade gjort henne på gott humör, och hon log redan när hon skymtade farmors och farfars hus genom träden i skogen.

Lagom till att hon kom ut på vägen hörde hon vällingklockan ringa, som berättade att det nu var frukost på gården. Ute på vägen mötte hon farmor som linkade fram och höll någon i armen. Vem var det? Det var en ung kvinna, men inte Kajsa. Den unga kvinnans hår var långt, rött, och smålockigt och liksom lyste i julisolen.

Britta gick fram till dem, och först då såg hon att det var Petterssons-Tina som gick och ledde hennes farmor! Tina var mycket koncentrerad på att leda Karin framåt på ett säkert sätt, och därför hann Britta komma nära inpå dem utan att de upptäckte henne. ”Hej Tina”, sade Britta med förvåning i rösten, ”Är du ute och går med min farmor?”

Tina skrattade lite blygt och kramade sedan om Britta hårt med ena armen, fortfarande med Karins arm i den andra. ”Är det min lilla Britta!” Utbrast Karin högt! ”Så du kom i alla fall! Vad glad jag blir!” fortsatte hon. Britta kramade om sin farmor. Vad gammal hon hade blivit! Karin var inte krokig som äldre damer annars kunde bli, men det var något i hennes ansikte som förändrats. Hade hon magrat?

”Har det hänt något?” Undrade Britta och syftade på att Tina var och hämtade Karin till frukosten. Tina rodnade. Karin log. ”Tina är Peters fästmö nu!” Konstaterade Karin glatt och klappade Tina på armen. ”Jaha!” Sade Tina samtidigt överraskad och glad. ”Grattis! Eller vad säger man?” Fortsatte hon skrattande. De skrattade alla tre tillsammans.

Britta gick först in genom ytterdörren när de kom till mammas och pappas hus. ”Hej allihop” sade hon och vinkade in mot köket där större delen av familjen redan satt sig till bords. Hon möttes av glada rop och leenden, och för en kort stund kände hon en sann glädje över att vara en del av den här familjen.

Efter att tillsammans med Tina ha hjälpt Karin till sin plats såg hon att hennes gamla plats var ledig och hon satte sig ned på den. Farfar hjälpte Tina till en plats bredvid en stol med en liten pojke på. Var det Tinas son? På andra sidan pojken satt Peter och log varmt mot Britta. Var det även Peters son? Varför hade hon i så fall inte fått veta något om det?

Malmö låg visserligen långt bort, men det fanns ju telefon! Nä, så kunde det inte vara, hon var ju hemma allra senast för ett år sedan, till höbärgningen, och då var det inte någon som sade något. Peter brukade prata med henne om sådant som bekymrade honom. Men å andra sidan kanske han inte heller visste då? Det skulle nog visa sig.

Bordet var fullt av de allehanda delikatesser som gården kunde erbjuda. Där fanns äggröra på ägg från gårdens höns, bacon från förra årets grisar, tjocka skivor rökt skinka från desamma. Stekt potatis, hembakt bröd. Färska grönsaker från mammas grönsaksland.

Det verkade som om alla var hungriga för under en stund hördes bara slamret av bestick och porslin, och korta ”skicka”-uppmaningar. Kajsa slog upp kaffe i kopparna på bordet. Varför gjorde inte mamma det? Britta tittade på sin mor. Ann-Marie satt på sin plats med spända anletsdrag och tittade ut i intet.

Hennes ögon var lätt röda. Hade hon gråtit? Brittas blick vandrade vidare till sin far. Han satt avslappnad och bakåtlutad på sin stol och åt en skiva stekt bacon med fingrarna. Han var röd i ansiktet och hans ögon var lite glansiga. Hade han druckit? Redan? Jonas såg också lite påverkad ut.

Kajsa såg bekymrad ut. Men det brukade hon ju göra. Det hade hon vid närmre eftertanke nog alltid gjort. Kajsa hade inte varit någon vidare bra storasyster till Britta. Det var synd, för hon hade många gånger behövt en bra storasyster att prata med. Om sådana saker som man bara kan prata med en syster om.

Men Kajsa hade varit viktig, och det visste hon om. Hon hade varit deras fars projekt från första början. Hon skulle bli läkare precis som han, och på så vis bevisa hans värde för eftervärlden. Kajsa hade blivit läkare, och innan dess hade hon varit bäst på allt, både i verkligheten, och i deras fars ögon.

I hans ögon fanns det ingen vackrare, smartare, mer vältränad, och mer framgångsrik människa i hela världen än deras storasyster. Det värsta var att mycket av det stämde. De tre yngre syskonen hade fått turas om att vara svart får i familjen. Nu var Erik nog ute ur riskzonen eftersom han också var läkare, men i minnet hörde Britta sin fars röst eka i huvudet när han uttalade sin dom över Erik en gång för länge sedan ”han är ju så egen”.

Britta själv blev ju ”bara” lärare. Den som var mest bekväm i sin roll som svart får var nog Peter. Kanske hade de inte varit så hårda mot honom heller eftersom han var yngst. Men han hade också aktivt undflytt alla försök att bli intvingad i den akademiska fållan och vid ett flertal tillfällen redan som barn kungjort att han skulle bli bonde. Vilket han sedan bekräftat genom att gå naturbruksgymnasium, trots idoga övertalningsförsök att ”använda sitt goda huvud” från både mamma och pappa.

Britta misstänkte att farfar var hemligheten bakom att Peter trots sitt etikettsbrott var så säker i sin person och sina livsval. Hon hade hört Peter och farfar prata bakom motorhuven på en gammal bil en gång. ”Skit i vad de säger, det bestämmer du själv” hade farfar sagt, och sammanhanget var uppenbart.

Borta vid bordsänden harklade farfar sig. ”Vem kör höuppsamlingsvagnen idag?” Frågade han. Peter och Erik tittade på varandra. ”Det kan jag göra” Sade Erik. ”Klarar du det då?” Retades Peter och log stort. ”Det tror jag nog”, svarade Erik lika allvarsamt som alltid. Britta undrade om han förstått skämtet. Det hade han förstås, men han hade inte för vana att varken le eller skratta.

När de alla var betydligt yngre hade Erik i samband med att höet skulle tas in sagt till farfar att han kunde köra den stora traktorn med höuppsamlingsvagnen. Precis som Peter nu frågade hade farfar frågat då, och Eriks svar var detsamma som nu. Den gången hade det dock slutat med att både traktor och vagn vält i ett dike, och det hade dröjt ett par år innan Erik fått försöka igen.

Farfar log liksom Britta åt minnet, och hennes ögon mötte hans glada små ögonspringor, omgivna av skrattrynkor. ”Är vagnen kopplad?” Farfar tittade på Peter. ”Jadå, det gjorde jag i morse”. Farfar skrattade till liksom övriga vid bordet. Även här fanns en historia bakom.

Det var en av farfars favoriter om drängarna i Delsbo som skulle ta en bonde och hans söner på sängen och kom hem till bondens familj fem på morgonen bara för att få reda på av gammelmor i köket att pojkarna redan var ute i arbete, och att de hade gått redan i ”i morse” som hon uttryckte det, vilket alltså måste ha varit långt tidigare än då.

”Jag får väl nöja mig med att sköta hökanonen”, sade farfar, ”så får ni ungdomar turas om att tjuga in hö och hoppa ihop det uppe på lon.” ”Jag kan tänka mig att hoppa i höet”, anmälde farmor, varpå alla skrattade, och läkarna vid bordet avrådde henne från detta. ”Jag struntar i vad ni viktigpettrar säger”, sade farmor skrattande och spelade arg, ”jag vill hoppa i höet, det är ju det som är det roligaste!”

”Har vi någon hålltid för lunch?” Frågade farfar och tittade på Ann-Marie. För första gången sedan Britta kom in i köket log hennes mor. ”Vid ett blir det saltsill och kokt potatis”, sade Ann-Marie, ”också grillar vi ikväll som vanligt. Du har ju köttet hos dig, Peter.” Konstaterade hon med en samtidig fråga till Peter. ”Ja, Tina har marinerat älgkött så jag kör bort och hämtar det när det är dags”, svarade han.

”Det kan väl Tina göra!” Menade Ann-Marie. ”Peter har ju nog att göra här.” ”Ni kan hämta det tillsammans” anmodade farfar och utdelade två korta distinkta blickar till sin svärdotter och sin blivande sonsvärdotter.

När familjen var färdigäten började Ann-Marie och Kajsa plocka av från bordet. Erik gick ut och startade traktorn för att börja samla in höet från lägdorna som farfar och Peter i veckan slagit och vänt. Nu hade de en stund på sig innan han kom tillbaka med första lasset. Britta tog en kopp kaffe till och gick och satte sig ute i solen på brotrappan.

Peter kom och satte sig bredvid henne. Han kramade om henne från sidan så att hon nästan spillde ut sitt kaffe. Sedan satt han där tyst bredvid henne och tittade ut över fälten. ”Har du snus?” Frågade Britta. Peter tog upp sin dosa ur bröstfickan och gav till henne.

Britta lade in en portion på vänster sida och en på höger sida av överläppen. ”Du kunde ju ringa någon gång!” Föreslog hon. ”Du också”, svarade han. Det hade han rätt i. Men Kvinnmyra var som i en annan dimension för henne. Kanske var hon lite bortskämd. Hon väntade sig på sätt och vis att allt här var detsamma som förr.

Att hennes lillebror helt plötsligt skulle vara familjefar var inget hon hade väntat sig. ”Jag saknar dig här” sade Peter och såg Britta i ögonen. De hade något särskilt de två, och det hade de haft sedan de var små. ”Jag saknar dig också brorsan”, sade Britta och log. På ett ögonblick kändes det som om de åter var de två små busungar de en gång i tiden varit.

Samma busungar som stoppat hästskit i sin fars tofflor och sedan gömt sig för att titta på när han försökte ta på sig dem när han skulle ut till ladugårdsknuten för sin morgonpink.

Samma busungar som sedan sprungit skrattande in till säkerheten hos farfar som omfamnat dem och dragit upp dem i famnen, i röken från sin pipa och prasslandet från Hudiksvalls tidning, medan deras far svurit utanför.

Farfar hade skrattat mer än vad de gjort när de berättat för honom, och avvärjt deras fars hot om straff där han stod med bajs mellan tårna i farmors kök.

Britta log vid minnet. Sedan tänkte hon på sitt liv som det såg ut nu, och leendet försvann. ”Det har hänt så mycket sedan jag flyttade” konstaterade Britta. ”I mitt liv.” fortsatte hon. ”I mitt också” svarade Peter.

Är du nyfiken på nästa kapitel? Klicka på länken nedan:

Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 6

 

 

 

5 reaktioner till “Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 5

  1. Jag läste i fredags men så ville jag inte hasta ihop kommentaren. Så kom våren emellan!
    Nu har jag förväntan på nästa kapitel o ska skriva mina spontana reflektioner direkt – inte vänta!

Kommentera