Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 4

Detta inlägg är en del av mitt romanprojekt som du kan läsa mer om här.

Har du inte läst de tidigare kapitlen? Klicka då på länkarna nedan:

Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 1

Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 2

Remi; Del 1; Höbärgningen; Kapitel 3

Klockan närmade sig nio. Ann-Marie såg ut på gårdsplanen genom köksdörrens stora glasrutor. Där ute stod Hans, Peter, och Erik och pratade. Traktorn stod och gick, och det verkade som att hökanonen med det långa röret upp på loftet fungerade. Bra. Nu skulle hästarna och fåren ha hö så att det räckte, förhoppningsvis hela vintern. Vädret var varmt, och himlen utan antydan till moln.

Hans var på plats, det var det viktigaste, det visste Ann-Marie, för då skulle arbetet bli gjort, och i rimlig tid. Två av fyra barn var också på plats. Männen skulle skiftas om att köra traktor, och ösa in höet i hökanonens insug.

Hon skulle också hjälpa till, när hon inte ordnade med mat och dricka åt alla de närvarande. Hennes flickor var en bra hjälp de också, om de kom någongång. Kajsa och Jonas var alltid sena, det hade hon lärt sig, men hon tänkte att det var bättre att de kom sent och kom överhuvudtaget, och inte som när de bodde i Uppsala och sällan kom hem.

Britta hade sagt att hon skulle komma, men i vanlig ordning inte avslöjat när. Så skulle de få extra hjälp idag också, och extra munnar att utfordra när Tina och hennes pojk kom. Hon visste inte riktigt vad hon tyckte om det än.

Peter hade nog nämnt det för henne, men hon hade inte tagit notis om det. Nu återstod frågan var Göran, hennes varken sämre eller bättre hälft fanns. När hon steg upp i morse hade han inte legat i sin säng, men hon hade inte haft tid att leta efter honom. Det var för mycket att tänka på idag för att leta efter honom. Han hade varit hemma igår kväll i alla fall, och suttit i sin stol när hon gick och lade sig vid nio.

Ann-Marie bedömde att det mest sannolika var att han somnat framför datorn. Hon gick in i arbetsrummet och där satt han mycket riktigt. Kontorsstolen bakåtfälld. Fötterna uppe på det lilla avlastningsbordet. En halv flaska whiskey på skrivbordet som igår varit hel. Han snarkade högt med hakan mot bröstet.

Glasögonen hängde längst ut på nästippen. Hon tog sig tid att i tre sekunder betrakta mannen hon var gift med, delade egendom och föräldraskap med. Hon älskade honom fortfarande. Hon kände en kort känsla av ömhet i bröstet. Sedan överförs hon av brådska och lite stress. Här kunde han ju inte sitta!

Vad skulle barnen säga! Han måste vakna, stiga upp, få på sig arbetskläderna, och komma ut till de andra männen. Kanske skulle de hinna med det till frukost halv tio. Hon hade sagt nio till Kajsa och Jonas, och halv tio till alla andra. Hon försökte väcka Göran försiktigt.

”Göran! Göran!” Sade hon ömt och med låg röst. ”Nej, jag sover”, svarade han surt. Plötsligt kände hon inte så mycket ömhet för honom längre. Han visste ju vad som skulle göras idag! Och likväl hade han suttit uppe och halva natten och supit. Han sade att han behövde det för att koppla av från tankarna och känslorna han hade i huvudet efter arbetsveckan. Men det kändes som en ursäkt för att bara släppa allt.

”Göran nu får du vakna! Hans ock pojkarna är redan här och har fått igång traktorn och hökanonen. Du måste göra dig i ordning så att du är färdig i alla fall till frukost!” Han grymtade till och öppnade ögonen, tog av sig glasögonen och lade dem på skrivbordet. ”Varför ska jag besväras med de här praktiska detaljerna, det gör väl ingen skillnad om jag hjälper till eller inte?”

Ann-Marie kände irritationen krypa upp från magen mot bröstet och halsen på henne som en insekt med mycket spetsiga och obehagliga fötter. Göran slöt ögonen igen och verkade somna om. Utan att kunna hejda sig kom sedan utbrottet som från en vulkan i underjorden.

”Vad fan är det för fel på dig egentligen! Vi är alla här för att hjälpa till! Hela familjen. Men du tror att du kan slippa från allt som är jobbigt bara för att du har det tufft på jobbet! Tror du inte att jag har det tufft på jobbet! Också sitter du här och super framför datorn hela natten trots att du vet att det här är viktigt för mig!”

Hon skakade Göran i blint raser där han satt så att dubbelhakan dallrade som en brylépudding. Han kvicknade till och reste sig ostadigt. ”Är du full fortfarande?” Frågade Ann-Marie med blandad oro och ilska. Göran linkade vinglande förbi henne och bort till dörren.

”Att vara gift med dig är ett straff”, sade han med ansiktet vänt mot henne men med blicken någon annanstans. Sedan linkade han vidare ut i vardagsrummet. Ann-Marie satte sig stumt ned i kontorsstolen som forfarande var varm efter Göran. En tanke for genom hennes huvud: Det här var den första värmen hon fått av honom på länge, och antagligen skulle få på länge.

Ann-Marie översköljdes av en känsla av trötthet. Hon blev matt. Det kändes hopplöst. Sedan kom gråten. Den underbara, renande gråten. Vilken tur att hon hade den. Genomgående och uppslukande var den. Den tröstade. Ute på gården hördes en bil komma inkörande på gårdens grus i högt varv. Den slirade till när den stannade.

Ann-Marie såg ingenting för hennes ögon var fyllda av tårar. Hon blev sittande. Efter en stund hörde hon hur ytterdörren öppnades. Den var lite klämd och svår att öppna. Hon fick be Peter eller Hans titta på det. ”Hallå”, hördes det från hallen. Det var Kajsas röst. Ann-Marie tittade på klockan. De var bara en kvart sena idag.

Hon hörde hur Kajsa och Jonas tog av sig skorna, och sedan Kajsas mjuka, kattlika steg när de gick över trägolvet i vardagsrummet. ”Sitter du här mamma?” Frågade Kajsa. ”Håller du på med bokföringen nu?” Kajsa kom in i arbetsrummet. Ann-Marie tittade upp på henne genom tårarna.

Hennes stora, vackra, starka dotter. Vad glad hon var för att se henne! ”Gråter du mamma?” Ann-Marie kunde inte få fram några ord ur halsen som var sammansnörpt av gråt. Kajsa kom bort till henne, böjde sig ned, och lade sina armar runt henne. ”Men vad är det som har hänt mamma?” Frågade hon oroligt. Kajsa satte sig ned på huk framför Ann-Marie. Hon tittade på skrivbordet, såg flaskan, och drog sina egna slutsatser.

”Det här måste ni få ordning på”, konstaterade Kajsa. Hon såg Ann-Marie i ögonen och log ömt med en antydan till bekymran. Från köket hörde de Jonas röst. ”Jaså du har fått på dig arbetsbyxorna Göran! Fan vad du ser ut! Vi får nog ta oss en morgon-öl om vi ska orka med den här dagen!” I arbetsrummet möttes de båda kvinnornas sorgsna blickar, medan kylskåpsdörren öppnades och stängdes i köket.

*

När Kajsa kom ut i köket kramade hon om sin far. Han strök henne ömt över håret i gengäld som han brukade göra och gav henne en beklagande blick. ”Mamma är ledsen”, konstaterade han. Kajsa svarade inte utan började direkt med att duka fram bröd och pålägg till frukosten. Kaffet var redan bryggt och fyllt på termosar. Porslin och bestick var redan framdukat.

Under tiden hon arbetade pratade Göran och Jonas om en gemensam patient. Ölen verkade ha gjort dem båda gott, för de verkade båda vara på gott humör. Jonas var lite mindre orolig och bekymrad än han varit i bilen, och hennes far lite mindre trött och inbunden än vanligt.

”Går du och hämtar farmor, Jonas?” Uppmanade Kajsa. ”Frukosten är snart klar.” Hon såg på Jonas som satt tillbakalutad i köksstolen. Han mötte hennes blick kort. ”Kan inte Erik eller Peter göra det? Göran och jag sitter ju här och pratar.” Kajsa tog ett djupt andetag. Sedan gick hon ut genom köksdörren, genom uterummet, och ställde sig i den öppna glasdörren.

Traktorn hade tystnat. Motorhuven var öppen och farfar, Erik och Peter stod och bytte batteri. De såg mycket upptagna ut. Särskilt Erik, som stod och höll det utbytta batteriet i famnen med blicken drömmande i fjärran. Tina och Simon hade kommit. De stod en bit bort, som om de inte riktigt vågade störa männen.

”Hej Tina!” Ropade Kajsa, och Tinas ansikte lös upp. Tina satte sig på huk och pratade med Simon, efter det sprang han bort till Peter som lyfte upp honom på sina axlar i en reflexmässig rörelse. Tina kom bort till Kajsa. ”Hej Kajsa! Vad roligt att se dig!” Sade hon och kramade hårt om Kajsa.

När de kramats verkade det som om Tina blev blyg. Hon rodnade lätt mellan sina otaliga fräknar, och hennes ansiktsfärg kom att påminna om färgen på hennes röda, smålockiga hår. Tina såg ned i marken. Som om hon skämdes över hur starkt hon visat sina känslor i omfamningen.

”De verkar komma bra överens, Simon och Peter?” Halvt konstaterade, halvt frågade Kajsa. ”Ja”, svarade Tina och såg Kajsa i ögonen lite underifrån, ”det är halva grejen! Han tar inte bara bra hand om mig. Han respekterar och vördar den jag älskar mest på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.” Tina rodnade igen. Kajsa lade armen om henne, och de log varmt mot varandra.

”Tror du att du skulle kunna hämta farmor, alltså Karin?”, frågade Kajsa Tina. ”Hon ser så dåligt att vi inte gärna vill att hon går på stigen själv”. ”Visst! Inga problem!” Svarade Tina. Hon gick bort till Peter först och bytte ett par ord, och gick sedan med långa steg på långa ben bort till Bagarns, som farmor och farfars gård hette av hävd.

Kajsa hade sett blicken Tina hade bytt med Peter innan hon gick. Hon hade sett den blicken förr, i sina ögon i spegeln, i Jonas ögon när han tittade på henne, i mammas och pappas ögon när de tittade på varandra förr. Det var förälskelsens blick, den som såg genom ögonen och in i en annan person. En person man ville smälta samman med.

Hon avundades Tina den blicken. Hon avundades Tina det hon upplevde nu. Hon hade en bra man, och ett barn. Hur skulle det gå för henne själv, för Kajsa Richter, och hur skulle det gå för mamma och pappa? Kajsa gick genom uterummet, förbi köket och hallen, ut på bron och ringde i vällingklockan, såsom de brukade göra när måltiden var serverad, för att samla gårdens folk till bordet.

Är du nyfiken på nästa kapitel? Klicka på länken nedan:

Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 5

11 reaktioner till “Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 4

  1. Höbärgning. Jag är lite nyfiken på dina rötter? Är det här självupplevt eller inspirerat av miljön? Känner igen mig. Svenskfinsk med rötter från norra Finland.

    1. Tack för din kommentar! Det har blivit en tradition även i verkligheten på vår gård.

  2. Hörde idag att du själv inte vet riktigt hur personerna kommer att agera. Ett spännande skede både för personerna o för mig…o inte minst för författaren själv! Tack för fint berättande!

Kommentera