Remi; Del 1; Höbärgningen; Kapitel 3

Detta inlägg är en del av mitt romanprojekt som du kan läsa mer om här.

Har du inte läst de tidigare kapitlen? Klicka då på länkarna nedan:

Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 1

Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 2

Karin kände sig försiktigt fram med fingrarna på strukturtapeten i hallen. Hon nådde snart fram till dörrkarmen som markerade ingången till köket. Därifrån följde hon köksbänken bort till stället där hon visste att vattenkokaren stod. Hon gick försiktigt. Hennes ben var ostadiga, men inomhus behövde hon ingen käpp eller rollator.

Hon ruskade lätt på vattenkokaren för att känna om det var vatten kvar i den. Det var det inte. Hon gick till vasken och fyllde på. Hon hörde att någon kom in i köket. Det var inte Hans stadiga, självklara gång, utan tysta men bestämda steg.

”God morgon Erik!” Sade hon, och hennes ansikte mjuknade. ”God morgon farmor,” svarade han. Artigt och med en antydan till formell ton i rösten. ”Har du sovit bra?”, frågade Karin. Hon vände sig åt hållet hans röst kommit ifrån.

”Tack, ja. Jag sover alltid bra. Särskilt här.” Det kändes varmt i Karins bröst vid de orden. Hennes lille pojk var hemma. För så hade det alltid varit. Erik var hennes, det hade hon bestämt redan första gången hon såg honom. Han skulle bli hennes lille fästeman. Ibland hade Hans till och med blivit lite svartsjuk när hon kelade och gosade med den lille mörklockige pojken med de intensivt grå ögonen.

Nu var hans ögon höljda i dunkel precis som resten av honom. På ett sätt var det skönt, för hon hade alltid fasat för vad de ögonen skulle komma att se. Hans blick hade redan från småbarnsåren sett igenom och förbi människor. Skalat av dem deras hud och sett in i dem. Sett förbi gester och manér, och sett syftena bakom människors handlande.

Det var som om Erik alltid hade levt i en värld väsensskild från andras. När han hade bra dagar kunde han fånga situationer, och människorna mitt i dem, i sitt medvetande, och sedan med skämmande precision återge dem både i text och i bild. Ibland var han rolig också. Karin tänkte att det var en egenskap kopplad till hans förmåga. Men han skrattade nästan aldrig.

När Erik hade dåliga dagar gömde han sig. Gärna hos henne i köket eller vid Hans skrivbord i rummet bredvid. Där kunde Erik sitta oavbrutet i timmar och rita kartor på länder som inte fanns, varelserna som bodde i dem, och ländernas flaggor och heraldiska vapen.

Han hade aldrig tyckt om att berätta om det han ritade. Det var som om orden skulle punktera den färggranna och detaljerade berättelse han hade i sitt huvud. Så hon lärde sig att lämna honom ifred. Emellanåt kom han ut till henne och kramade henne eller satt i hennes knä. Oftast utan att säga något.

Då brukade hon klappa honom om kinderna. Allt medan hans blick var fäst långt i fjärran. ”Jag tänkte koka upp vatten till te” sade Karin. ”Det kan jag göra.” Anmärkte Erik. ”Jag vet! Men jag är varken lam i benen eller armarna! Jag ser bara lite dåligt”. Erik undslapp sig ett av sina få skratt. Diskret, hest, och liksom viskande.

”Konstigt farmor, jag hade för mig att du var blind.” Kommenterade han vaket och hon hörde att han log. ”Jag ser bättre nu än vad jag någonsin gjort”, sade Karin och spelade förolämpad. ”Människor ska inte komma och påstå att man inte kan se bara för att ens ögon inte fungerar”.

Erik kom bort och kramade om hennes axlar medan hon måttade upp te i tekannan och slog på det heta vattnet. ”Vill du ha farfars honung i?” Frågade hon. ”Ja”, svarade Erik kort. ”Hur har det gått med bina?” Undrade han. ”Inte så bra”, svarade Karin. Det var en dålig sommar med mycket regn förra året. Så flera av samhällena dog under hösten, trots att farfar matade dem.

”Trist.” Konstaterade Erik. Karin tog fram koppar och satte tekannan på bordet, tillsammans med honungsburken och ett par teskedar. ”Inga björnar i år?” Frågade han. ”Nej, inte som stal honung i alla fall! Men det var mycket bärspillning i höstas. Farfar såg en hög bara här på stigen bakom huset!”

Erik slog upp te till dem båda. ”Har du träffat din mor och far än?” Undrade Karin. ”Nej, jag kom ju så sent igår. Jag får träffa dem tillräckligt idag.” Det klingade i koppen när Erik rörde ut honungen. ”Är du arg på dem?” Undrade Karin. ”Nej, inte mer än vanligt”, svarade Erik och sörplade te ur koppen.

”Jag har inte något att berätta för dem.” Konstaterade han krasst. ”Men de är ju dina föräldrar! De är intresserade av allt som händer i ditt liv.” Karin kände att hon fick en ton av oro i rösten. ”Just nu är inte ens jag intresserad av vad som händer i mitt liv, farmor.” Karin kände Erik väl – hon visste att hon skulle låta honom vara nu. Annars skulle han bli irriterad och gå sin väg.

”Har du träffat någon trevlig flicka i Umeå då?” Försökte Karin. ”Det finns gott om trevliga flickor i Umeå, men ingen som är intresserad av mig”. Erik andades ut tungt. Karin bestämde sig för att vara tyst. Samtidigt ville hon så gärna veta vad det var som trängde honom, hennes lille pojk.

Hon reste sig upp och gick bort till honom. Hon smekte ömt hans kinder och han lutade sig fram och lade huvudet i hennes famn. ”Min lille fästeman,” sade hon ömt. Som blivit en stor karl…” Hon kände hur han stilla grät i hennes famn.

*

Erik kom bort till Hans och Peter just som de skulle pröva hökanonen. Viktorn stod och dunkade lugnt. Erik tyckte om att lyssna på jordbruksmaskiner, helst från ett säkert avstånd. Han tyckte inte om höga ljud. Nu hörde han hur den gamla traktorn tog sats med djupare och långsammare kolvslag och sedan drog igång den allt högre surrande hökanonen. De hade inte sett honom än.

Han blev stående en bit bort och såg på dem. Hans farfar och lillebror. Hur de övergick från samma djupa och allvarliga koncentration, till uppsluppen glädje, småprat, skratt, och hur de klappade varandra ömt på axeln. Det var inte och hade aldrig varit hans värld, den världen som farfar och Peter delade.

När de var mindre hade de haft mycket roligt tillsammans, Peter och han. De hade undersökt de stora, vilda, skogarna kring Kvinnmyra. Fiskat i de små bäckarna som rann nedför Älvåsen, vandrat i timmar, och kommit hem till sin mor och farmor med svamp och bär i massor. Ute i skogen hade de lekt stråtrövare och pirater, byggt kojor, och spionerat på flickorna på granngårdarna.

Ibland följde de med Hans ut och gjorde i ordning jaktpass. Att ställa upp som frivillig för den sysslan brukade innebära att man fick åka i farfars Land Rover, och det var något de båda uppskattade mycket. Peter för fascinationen av bilens mekanik och förmåga att ta sig fram i oländig terräng, Erik för lugnet motorns taktfasta buller och vibrationer gav honom.

Eftersom Erik var äldst var han den som först skulle få följa med farfar ut och sitta på älgpass. Det var egentligen ingen regel som stod skriven någonstans, men mer än en lillkille kunde han inte ha med sig, och då fick det bli den äldste. Erik hade tyckt mycket om lugnet i skogen och att sitta i tystnad, utan krav på att tala. Tvärtom skulle man ju vara tyst.

Elden gav en skön värme, och det var som om både skogens träd och djur kom en närmre när man satt stilla och tyst. Farmor hade skickat med kaffe på termos, brett ostsmörgåsar åt dem båda, och bäst av allt, så hade farfar med sig en falukorvsring som han skar skivor av åt sig själv och Erik. Han hade kommit sin farfar nära då, och fått känslan av att det var ömsesidigt.

Emellanåt utväxlade de blickar, och log båda åt känslan av djup gemenskap de kände med naturen och varandra. De hade tur den dagen och farfar sköt en älg. Trots att han kände av djurets död, den makabra urtagningen, borttransporten, och slakten intensivt, fångade processen hans intresse, och han visste att detta var något han ville uppleva igen.

Erik gick långsamt fram till Hans och Peter där de stod. Han vågade inte förutsätta att de skulle bli glada att se honom. Inte för att de skulle ha något skäl att inte bli glada, utan för att han inte ens själv blev glad av att se sig själv, såsom han såg sig själv i spegeln varje morgon.

”Hallå Brorsan!” Utbrast Peter när han såg Erik! ”Vad kul att se dig!” Peter kramade om Erik, och efter det klappade Hans Erik ömt på axeln och gav honom en blick så kärleksfull som den bara kan vara mellan män som delar blodsband. ”Välkommen hem!” Sade Hans.

Är du nyfiken på nästa kapitel? Klicka på länken nedan:

Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 4

 

12 reaktioner till “Remi; Del 1; Höbärgningen; Kapitel 3

  1. Jag gillar storyn! Man vill veta mer om dessa människor.
    Men som alltid när man läser någon annans text ser man saker som man inte ser när själv skriver. Jag har några förslag om du vill höra men jag väntar med dem tills jag läst några delar till.
    Bara om du själv vill naturligtvis.
    Visst är det gött att skriva!!!

    1. Tack så mycket för din kommentar! Mer spännande blir det, så det är bäst att du fortsätter läsa på fredag…

  2. Sorgligt när man pratar förbi varandra så som psykologen och läkaren. Jobbigt när man har sidor som hindrar att man förstår varandra. Jag kan relatera till det. Ser med viss bävan fram emot fortsättningen.

    Noterade några slarvfel på några ställen, det är svårt att läsa sina egna texter, man ser vad man tänkt istället för vad man skrivit.

Kommentera