Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 2

Detta inlägg är en del av mitt romanprojekt som du kan läsa mer om här.

Har du inte läst det tidigare kapitlet? Klicka då på länken nedan:

Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 1

Volvo XC70:n från 2007 kunde ligga tryggt på vägen i en hastighet på hundratio kilometer i timmen utan att man behövde känna sig orolig. Men nu satt Jonas Richter likväl och spände sig. Han var ovan vid att åka så fort på små vägar, och ändå hade han varit ute och åkt på samma sätt med sin fru Katarina, alltid kallad Kajsa, många gånger förr. Men han vande sig aldrig.

”Snälla, lugna ner dig Kajsa, det gör så lite skillnad i tid ändå om du kör hundratio eller åttio!” Jonas stönade högt. Han såg på Kajsa som var stel i ansiktet med spända muskler kring ögonen och munnen. Hennes ansiktsfärg skiftade från blek till röd medan han pratade.

”Du visste att vi hade en tid att passa!” Sade Kajsa högt och hårt, och gav honom en blick som inte innehöll mycket kärlek. Hennes ögon tårades och hon gned sina ögon omilt med baksidan av högerhanden.

”Men Kajsa,” sade Jonas milt och vädjande, ”det kan väl omöjligt betyda så mycket om vi kommer en halvtimme för sent, vi ska ju ta in hö hela dagen”. De var framme i Ilsbo och Kajsa bromsade hårt innan fyrtioskylten. Bromsarna på bilen gnällde.

Vad hon hade förändrats sedan de flyttade till Hudiksvall. När de fortfarande läste i Uppsala båda två hade det nästan aldrig varit så här. De hade kunnat prata om saker utan att hon blev arg. När hon blev så arg kände han sig misslyckad både som make, och faktiskt även i sin yrkesroll som psykolog.

Men han misstänkte att hans yrkesroll var en del av problemet; att han gick in i den så fort känslomässigt svåra situationer uppstod. Han tyckte ändå att han försökte ge förhållandet med Kajsa allt. Det hade han bestämt sig för en gång i tiden när de blev ett par: Om de någon gång skulle gå skilda vägar så skulle det inte vara på grund av honom eller något han sagt eller gjort.

Han misstänkte att Kajsas jobb var en stor anledning till att hon så ofta var irriterad och arg. På många sätt var tjänsten som ST-läkare på Barnkliniken i Hudiksvall hennes drömjobb. Hon fick göra det hon helst ville, och hade dessutom nära till sina föräldrar i Kvinnmyra. När hon fick erbjudandet om tjänsten så hade han utan dröjsmål stöttat henne i hennes beslut, och sagt upp sig från sitt jobb på barn- och ungdomspsykiatrin i Uppsala.

Nu jobbade han vid barn- och ungdomspsykiatrin i Hudiksvall och trivdes bra med det. För Kajsa hade det inte gått lika bra. Till att börja med hade hon gärna gått jourer både på nätter och helger, men sedan hade det blivit ett outtalat krav att hon skulle fortsätta på samma sätt. Så småningom hade kollegorna som från början varit mycket välkomnande och vänliga vant sig vid henne, och hennes entusiasm hade falnat. Vardagen på hennes arbete präglades av resursbrist och bitterhet.

Jonas hade försökt coacha henne ur de destruktiva tankesätten med föga framgång. Han fick konstatera att den stora framgång han ibland hade med sina patienter byggde på färdigheter som han tydligen inte kunde tillämpa i sin viktigaste relation.

Det var så synd att han blivit försenad idag på morgonen. Det hade inte varit meningen men han hade fastnat i en intressant artikel om ätstörningar när han satt och läste på toaletten i morse. Han hade helt förlorat begreppet om tid och rum och vaknat till först när han hörde Kajsas röst, som från fjärran, när hon ropat hans namn och sedan undrat om han hade dött inne på toaletten.

Hon hade varit ute på promenad med Lajka, deras golden retriever, och fått honom att dyrt och heligt lova att vara färdig för avresa när hon kom tillbaka. Hon brukade vara ute en timme ungefär, och därför hade Jonas först snoozat i en halvtimme och tänkt att han skulle bli klar på en kvart med god marginal. När han stod och borstade tänderna hade det spänt lite i magen och han hade släppt sig långt och ljudligt, för att sedan konstatera att han nog behövde göra mer än så.

När han ändå skulle sitta ned en stund kunde han ju lika gärna göra något nyttigt, och se där! Där låg ju en tidskrift med en intressant artikel om ätstörningar. Sedan var det skett. Det Kajsa inte förstod var att han inte gjorde sådant här med vilje, utan att det bara hände. Hon borde ju faktiskt veta det vid det här laget!

Jonas var inte ett dugg orolig för Kajsas föräldrar, Göran och Ann-Marie, de skulle inte tycka på om de kom senare än vad som sagts. Hos dem, särskilt hos Göran, stod han högt i kurs och hade utrymme för att göra bort sig någon gång ibland. Göran var verkligen den svärfar han alltid hade drömt om. Lika disträ och förläst som honom själv, och alltid öppen för diskussioner om abstrakta ämnen.

Men för Kajsa var det tydligen viktigt att komma i tid idag. Han förstod inte riktigt varför.

*

Hur kunde han vara så slapp, slö, och likgiltig! Det var ju ingen svår sak hon bett honom om. Det var lördag morgon och de hade gott om tid på sig när klockan ringde vid sex. Hon hade gjort sig i ordning, druckit en kopp kaffe, och sedan tagit sin helgtur med Lajka kring Lillfjärden. Vädret hade varit härligt varmt. Hon älskade de varma morgnarnapå, när solljuset värmde huden. Både Kajsa och Lajka hade njutit av värmen och sommardofterna.

Meningen var att Jonas skulle ha varit färdig att hoppa in i bilen när de kom tillbaka. Också hittar hon honom, sittande obekymrat på toaletten, fortfarande i pyjamas. Vanligtvis hade det inte gjort något om de var sena. Vanligtvis var de sena. Orsaken till det var enkel, den var Jonas. Han hade inte, och hade aldrig haft en pålitlig tidsuppfattning.

Jonas gick runt i sin egen värld. När de träffades i Uppsala hade hon tyckt att det var gulligt. Det var inte utan att hon påmindes lite om sin far när hon såg den glasögonprydde och mullige skåningen första gången. Han hade blivit förälskad i henne på studs, och uppvaktat henne på det mest tafatta och otidsenliga vis man kunde tänka sig.

Han hade skrivit kärleksbrev med dikter brinnande av passion, bjudit henne på bio, och på restauranger som var alldeles för dyra för hans studentplånbok. Någonstans på vägen hade hon fattat tycke för honom; hans snälla, blyga ögon, hans konservativa klädstil, och sättet han avgudade henne på.

Nu befann de sig mitt i en svåruthärdlig vardag. Hans tankspriddhet, oförmåga att hålla tider, och slarviga sätt, fungerade inte med de krav som ställdes på henne genom jobbet. Hur skulle det gå när de fick barn? När nu det blev. De hade försökt under det senaste året, men det ville sig inte. Varje månad kom mensen, precis som den alltid gjort, trots att hon nu var utan alla former av preventivmedel.

Det värsta var att Jonas allt mer sällan hade lust. Han ville gärna kramas och vara nära som tidigare, men hans lust till sex, som i och för sig aldrig varit särskilt stor, hade blivit ännu mindre. De senaste gångerna hade han inte ens fungerat när de försökt. Trots att hon gjort sig till lite extra i går kväll hade den bara hängt där alldeles slapp när han till slut fick av sig kalsongerna. Det här hade hon verkligen varken kraft eller tid att ta i tu med nu.

Och i morse kom då månadsblödningen. Den numera så hatade mensen. På måndag skulle hon vara tillbaka på jobbet och gå ronden på BB. Där skulle hon stå och undersöka andra människors små mjuka, goa, härligt luktande bebisar. Och än en gång skulle hon tänka: Inte den här månaden heller.

Värst av allt var att Peter ringt igår. Hennes lugne, trygge lillebror som alltid varit den mest självständige och självsäkre av syskonen, hade ringt till henne på lunchen och bett henne, sin storasyster, om en tjänst. Det hade aldrig hänt förr. Kanske skulle det aldrig hända igen nu.

Han hade haft en oro i rösten och låtit lite främmande. Så hade han efter en hel del omvägar kommit till vad det handlade om. Imorgon, det vill säga det som nu var idag, skulle Peter presentera Tina, sin flickvän, och Simon, hennes son, för familjen i egenskap av just varande hans flickvän och hans flickväns son.

Presenteras behövde de ju egentligen inte för de kände ju alla Tina. Hon var från byn och hon hade gått i skolan i Hassela samtidigt som Kajsa och de andra syskonen gick där. Kajsa och Tina hade gått i ridskola tillsammans, och pratat några gånger; lite avvaktande och försiktigt såsom barn gör när de inte riktigt känner varandra. Men i och med att de kom från Kvinnmyra båda två hade de liksom kommit att höra ihop.

Peter berättade att Tina var väldigt nervös inför att träffa familjen på det här viset, och undrade om Kajsa som var den som hon förutom Peter kände bäst, skulle kunna vara där när hon kom med Simon till frukosten? Det hade Kajsa inte haft några problem med eftersom hon tyckte om Tina.

Så hon hade lovat Peter att vara på plats i på gården när Tina kom. Det hade känts skönt att kunna göra Peter en tjänst för en gång skull, med tanke på alla de gångerna han lagat hennes cykel, moped, och epa-traktor, utan att knappt få ett tack i utbyte.

Nu verkade ju Jonas ha omintetgjort möjligheten för henne att få göra sin bror en tjänst och dessutom på bästa sätt välkomna två nya medlemmar i familjen. Hon såg framför sig hur Tina nervöst stod med lille Simon i köket och frågade efter henne, bar och övergiven inför familjemedlemmarnas blickar.

Älgeredsskylten dök upp framför bilen, och Kajsa tryckte gaspedalen ytterligare ned mot golvet. Svetten pärlades i Jonas panna borta i passagerarsätet. Kajsa var barnlös, hade mens, och kunde inte ge sin man erektion ens i rosa sidenunderkläder, men sin bror och hans tilltänkta familj tänkte hon inte svika.

Är du nyfiken på nästa kapitel? Klicka på länken nedan:

Remi; Del 1; Höbärgningen; Kapitel 3

 

 

 

 

9 reaktioner till “Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 2

  1. Åh, så ont det gör att läsa om bristen på kommunikation. Fångade i varsin bubbla, av längtan och otillräcklighet. Sååå bra fångat!

    1. Tack för din kommentar! Visst är det så. Vi är för upptagna av oss själva och vår eget och har inte tid eller ork att vara närvarande i relationen med varandra, inte ens i relationen med dem som står oss närmst och betyder mest för oss.

  2. Idag hann jag läsa o jag tänker att nu är några personer på väg mot höbärgningen medan andra väntar… En bit in i en bok brukar jag ana vad som ska hända o det är mest intressant när författaren överraskar mig! När personerna har fler sidor än…ja, jag tror du förstår!
    Ser fram emot del3!

Kommentera