Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 1

Detta inlägg är en del av mitt romanprojekt som du kan läsa mer om här.

Dagen grydde vackert över Kvinnsjön. I fjärran hördes några sjöfåglars hesa läten. Hans Richter tog på sig sina tofflor, en bra variant med gummisula och stålhätta som hans son Göran köpt år honom ett par år tidigare. De var bättre än de gamla träskorna han haft, och som han fått pensionera efter tjugofem år i trogen tjänst när den nya valpen Vittra gnagt sönder dem.

Nu var Vittra en mogen hund, snäll och lyssnande, och med bra jaktlust på hare. I höstas hade han skjutit tre harar för henne, fina harar som blivit goda stuvade i grädde och lök genom hans fru Karins försorg. Hans gick bort med Vittra till hundgården och släppte in henne där.

Jämten Buster hälsade glatt från sin halva av hundgården. Han hade sovit ute i natt, det fick han ofta göra på sommaren. Hans hällde upp mat och vatten till dem båda och ägnade en stund åt att sitta med Buster och klia honom i pälsen.

Man skulle vara snäll med sina hundar, det hade han lärt sig redan som barn av sin farfar. Faktiskt hade de stått ungefär här när han farfar berättade: ”Om du är snäll med hunden så blir den din bäste kompis i skogen, och du kommer märka att ni fungerar mycket bättre tillsammans när ni jagar. Ju mer du är tillsammans med hunden, desto bättre lär ni känna varann, och ju bättre fungerar jakten. Sedan ska du inte vara för hård mot dig själv heller”.

Den sista meningen var väl egentligen den viktigaste, och han hade tagit med sig sin farfars ord i alla tider. Hans farfar hade sett det som var viktigt: Hans hade varit en blyg pojke, med benägenhet att känna skam och ta på sig skuld för allt möjligt, men hans farfar hade tagit det ur honom på ett bra sätt, genom att vara snäll mot honom, och genom att visa honom ömhet.

Nu var Hans själv farfar, till fyra fina ungar som nu blivit fina unga människor. Han skulle få träffa dem alla idag och den känslan gjorde att det pirrade lite av lycka i magen på honom, en av få saker som fick honom att känna på det viset. När man är åttiotvå, är livet sådant, att man nöjer sig med lugnet och att tingen är i sin ordning, tänkte han. Han förväntade sig inga lyckorus längre, inga spontana glädjeyttringar. Men stoltheten han kände över sin son, sin svärdotter Ann-Marie, och deras barn var hans stora glädjeämne.

Hans hämtade kraftöverföringsaxeln och fettsprutan ute i sin lilla verkstad i lon, la axeln över sin egen axel, och stolpade över gårdsplanen på sina stela leder, gick den korta stigen förbi härbret, ut på vägen och över väggruset till Görans gård. Klockan var strax efter sju.

Han gick uppför brotrappan och knackade försiktigt på dörren. Ann-Marie kom och öppnade. ”God morgon Hans”, hälsade hon honom glatt, ”Vill du ha en kopp kaffe?”
”Ja tack” svarade han. Han ställde den otympliga axeln bredvid dörren, tog av sig tofflorna och gick in genom hallen till det stora köket. Ann-Mari satte fram en kopp och hans egen sockerskål med bruna sockerbitar, och återgick sedan till att plocka ur diskmaskinen.

”Är Göran uppe än?”
”Jag hörde några ljud från ovanvången nyss.”
”Han har alltid haft svårt för att komma upp på morgonen. Han har liksom aldrig sett nyttan av det! För mig har det alltid varit den bästa stunden på dagen.”

”Jag håller med, Hans!” krattade Ann-Marie. ”Men vi har nog skämt bort honom lite. Han har fått göra sitt och inte behövt bry sig om det ’praktiska’.” Det skrattade både åt uttrycket som Göran så ofta använde sig av när han talade om saker han inte tyckte om, eller till och föraktade.

Han trivdes, och hade alltid trivts bäst i sin fåtölj med en bok. Görans bästa tid på dygnet var kvällarna när alla andra hade gått till sängs. Då kunde han sitta i lugn och ro och läsa eller författa artiklar och skrifter om ämnen som ingen annan i familjen förstod sig på.

Hans lät kaffet väl smaka. Frukost skulle de äta så småningom, när allt var färdigställt där ute för dagens arbete. Ann-Marie skulle först släppa ut hästarna och ta hand om stallet. Hans och Göran skulle köra fram BM Viktorn och hökanonen.

Ute på gårdsplanen bullrade en fyrhjuling. Det snörpte till av glädje i bröstet på Hans.
”Det är nog Peter som kommer”, sa han och kunde inte dölja den sinnesrörelse han kände, och hans röst bröts lite på slutet av meningen.

Hans ögon tårades lätt och han hoppades att Ann-Marie inte skulle se hur blödig han blivit så här på sin ålders höst. Men hon såg, log varmt och lade en omsorgsfull hand på hans axel.

Peter klampade glatt uppför bron och öppnade dörren utan att knacka. ”Hallå i stugan”

Efter att ha sparkat av sig tofflorna i hallen kom han in i köket. Han möttes av kärleksfulla leenden från både sin farfar och sin mor.
”Är du redo att bärga höet farfar?” Frågade han Hans samtidigt som han fattade sin sittande farfars båda axlar.

”Ja, det tror jag…” började Hans, men Peter var redan på väg bort mot kaffekokaren och kaffet som var kvar.
”Nu är det slut på kaffe, jag sätter på nytt!”

Hans betraktade sin yngste sonson i all sin prakt där han stod och laddade kaffekokaren. Hade han fått önska sig en avkomma, så hade han önskat sig Peter. Lik honom själv, fast bättre.

Kraftigt byggd med breda axlar, lång och ståtlig. Dessutom en trevlig och gemytlig person som brydde sig om sin familj. De liknade varandra till annat än utseendet också. Peters första kryptur utomhus gick till honom där han stod och skruvade på motorn på sin gamle Land Rover nere i verkstaden på Görans gård. Han mindes det fortfarande, hur den lille i overall, och med halva ansiktet smutsigt av dy glatt hälsat honom och ställt sig upp med stöd av domkraften.

Sedan hade de stått där tillsammans genom åren, ibland arbetande med Hans olika projekt, och ibland med Peters. I arbetet i verkstaden hade de löst många mekaniska problem tillsammans, men även många av livets dito.

”Tina och Simon kommer nog snart också”, sade Peter sedan han satt igång kaffebryggaren. Han sökte Hans bekräftelse för de uttalade orden och Hans nickade leende. Ann-Marie såg på Peter och en dunkel sky drog över hennes anletsdrag.

”Jaha, kommer de också idag”, sade Ann-Marie neutralt.
”Ja, mamma, det sade jag ju igår!” Sade Peter med en antydan till irritation i rösten. Hans blick gick ned mot golvet när han såg sin mors uppsyn och frånvaron av uppskattning i den.

Hans vände bort blicken. Såg ut genom de stora köksfönstret på ängarna med tjockt, frodigt, och moget hö. Det var första veckan i juli. Det var då höet skulle bärgas, det hade hans farfar lärt honom en gång i tiden. Redan kunde Hans känna den mustiga doften av nyslaget hö i näsan, och känslan av hödammet som la sig som en film över ansiktet.

Han fick en tagg i hjärtat av tanken på blickarna och orden som nyss utväxlats i köket, och tanken på att han stod maktlös inför detta skeende. Han var gammal nu, han skulle snart lämna detta liv, och hans ord vägde inte lika tungt som de en gång i tiden gjort. Nu var det Ann-Marie och Göran som stod i kronan av sin ålder, och det var de som skulle ta ansvar för vilken familj de ville bygga.

Hans såg Tina som ett välkommet tillskott till familjen. En rejäl flicka från byn, som kunde ta i och arbeta när så krävdes. Må vara att situationen inte var helt perfekt, med hennes pojke Simon, två år gammal med en frånvarande far som körde timmer i Jämtland, och vars separation från Tina innehållit en hel del dramatik. Sedan var Tina fem år äldre än Peter också. Men i slutändan skulle det inte göra någon skillnad om de bara fick bra förutsättningar att skapa en familj med det de hade. Men tyvärr var det inte hans sak längre. Hans måne var i nedan.

Hans drack upp det sista kaffet i sin kopp. ”Drick du ditt kaffe i lugn och ro, Peter, så startar jag Viktorn så länge” sade han tydligt, men med tankarna vända inåt. Peter nickade leende men med sorg i blicken.

Är du nyfiken på nästa kapitel? Klicka på länken nedan:

Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 2

15 reaktioner till “Remi; Del 1, Höbärgningen; Kapitel 1

    1. Tack så mycket! Kapitel 2 finns redan i en tidig version och publiceras på fredag.

  1. Åh, så härlig läsning! Du fångar och förmedlar både miljön och människorna på ett sätt som drar in mig i berättelsen omedelbart. Och raderna om unge Hans skam och skuld och hans farfars bemötande gav mig nytt perspektiv på min egen självkritiska inre röst. Tack!

    1. Tack för din kommentar! Jag uppskattar att du tar dig tid att läsa och kommentera.

  2. Jag läste din text som jag fann tilltaland o tillgänglig. Sen funderade jag på vad DU egentligen skulle tänka om att få annat än uppmuntran!? .
    En gång när jag var ung skickade jag ett manus till en boklektör. Jag fick tillbaka snälla ord och sen ett men… Jag skrev mer efter det men har bara vågat skicka till förlag nu på äldre dagar. Tyvärr har jag inte fått något publicerat förutom en bok som SPSM, SpecialPedagogiska SkolMyndigheten, har gett ut.
    Om jag eller en annan läsare någon gång har ett MEN angående ett kapitel skulle du vetkligen vilja läsa det. Du skrev något om samverkan med dina läsare, hur menade du det egentligen? Spännande i alla fall!

    Med varma tankar från Agneta

    1. Hej Agneta och tack så mycket för din kommentar! Livet handlar om att göra fel och lära sig av det, men lärdomen måste man välja att ta emot. Jag välkomnar eventuell kritik och eventuella synpunkter och du är mycket välkommen att höra av dig på min mailadress kristoferschultz@hotmail.com om du har kritik i sådan mängd att det inte ryms i kommentarsfältet, eller om du vill kommunicera mer ostört.

      1. Tack, det känns som ett förtroende att förvalta. Jag hör av mig när/om jag själv känner att jag tycker det är relevant för dig att höra mina funderingar! Ha en trevlig lördagskväll! Eller när du nu läser.

Kommentera