Funderingar kring broderskap

Det kan tyckas lite väl ambitiöst att ta sig an ämnet broderskap när man som jag inte har några syskon. Referensramen blir aningen stympad. Men jag har inte för avsikt att låta detta hindra mig. Jag har två pojkar själv, som ju är bröder, och växte upp i en familj med ett umgänge som innehöll min fars två bröder, mina farbröder.  Det är också dessa förhållanden som utgör kärnpunkten i frågan jag vill undersöka, nämligen hur jag som far ska hjälpa mina pojkar skapa ett bra förhållande, bibehålla det, och förhoppningsvis kunna ha nytta av varann senare i livet när jag inte längre finns. Så blev fallet tyvärr inte för min far och hans bröder, och jag bär delar av skulden till detta, men det återkommer vi till senare i texten.

Själv har jag som sagt ingen bror. I alla fall inte i biologisk mening, eller i den meningen att man delar hem med en någorlunda jämnårig mansperson som man har en eller båda föräldrar gemensamt med. Istället har jag en Andreas, en numera liksom mig medelålders man, som redan som liten pojke besökte min far ute i hans verkstad och fortsatte göra det. Så småningom följde han med oss till landet en helg då och då, var gäst vid vårt middagsbord, och till slut en av de människor som kommit att vara ett återkommande inslag i mitt liv. Det är med stor glädje som jag tagit emot först Andreas dotter som gäst i vårt hem en vecka under sommarloven under tre år, och nu senaste sommaren, även hans son, när de rest upp och hälsat på oss tillsammans med mina föräldrar.

Andreas har varit en storebror för mig när jag som mest har behövt en. Det började redan när jag var liten och en äldre kille stal ventilen från bakhjulet på min cykel. När jag kom hem till min far i verkstan med en cykel på sock var Andreas där. ”Vet du vem som gjorde det?” Frågade min far. ”Ja, det var lille-Per” svarade jag snyftande. ”Då får du säga till lille-Per att han lämnar tillbaka ventilen”, fortsatte min far. ”Det vågar jag inte”, sade jag och började gråta .”Går du och hämtar den?” Bad min far Andreas. Och Andreas gick och hämtade den. Jag stod en bit bort och såg en förskrämd lille-Per försiktigt lämna över ventilen till Andreas från dörren på det gröna radhuset. Då var jag stolt över att ha en Andreas, och även om han nu inte var min bror, så är detta minne den sinnebild av broderskap jag bär med mig.

Väl medveten om att det är en nåd som förunnas få, så har jag även i vuxen ålder fått uppleva broderskap. När min familj och jag flyttade till den lilla byn Älvsund hade vi inte några stora förväntningar på umgänge med de andra byborna, och blev mycket positivt överraskade över den stora gemenskap som finns i byn, och den välkomnande attityd som rådde mot oss nyinflyttade. Särskilt kom jag att känna ett stort släktskap med Lennart och hans familj, vilket jag ju skrivit om tidigare, men en broderlig kärlek har med tiden också växt fram till vår granne Henrik, som med sin äkthet och innerlighet, dold bakom norrländsk blyghet, är en människa jag är mycket glad över att ha lärt känna. På ett jordnära vis diskuterar han viktiga företeelser i livet med iver, och jag imponeras ständigt över de insikter han bidrar med.

Min far är uppvuxen i ett hem med mor och far och tre syskon. Att livegenskap fanns i Sverige fram till slutet av femtiotalet förvånar kanske en del, men de facto var det vad min fars familj upplevde i det att både min farmor och farfar var lågavlönade jordbruksanställda boende i en tjänstebostad. Min farmor behöll sin nyfikenhet och lekfullhet livet ut, och det var ett nöje att se denna komma fram i hennes samvaro som åttionioåring med min dotter som precis börjat leka och interagera.

Av livet med mycket otrygghet, och sin tjänst som rättare med ansvar för tidvis många anställda på gårdarna, vilka ibland hade stora problem med både missbruk och våldsamhet, blev min farfar en mycket barsk man. Innerst inne fanns en värme och humor som kom fram ibland, men den bistra och allvarliga attityden var hans signum. Farfar tvingades till många obekväma men nödvändiga beslut under sitt liv, och arvet efter honom är mestadels gott, särskilt hos min far som älskade sin far högt.

Konflikten fanns redan från barndomen mellan min far och hans fyra år yngre bror Flemming. De var och är mycket olika i sina personligheter, och blev mer olika med tiden i takt med att de gjorde sina val som växande och vuxna individer. De valde fruar som var mycket olika. De valde olika fritidsintressen, olika utbildningar, och olika yrken.

En del saker var dock lika. De valde båda att bo i standardbyggda hus i små sovstäder utanför Malmö respektive Lund, de värderar båda sin familj mycket högt, de är båda lugna och anspråkslösa i sin framtoning. Det finns en liten fysisk likhet också, även om den inte är påtaglig först, och jag minns ett tillfälle när jag som liten var hemma hos Flemming och hans familj och jag helt obetänksamt kramade benet på mannen som stod bakom mig i förvissning om att det var min far, så lik var doften, utstrålningen och tryggheten jag kände inför hans gestalt. Men min far var inte där den kvällen, istället var det min farbror Flemming jag kramade.

Jag har funderat mycket över varför det blev som det blev till slut. Det finns en kultur av att pojkar tävlar med varandra, särskilt om sina föräldrars uppmärksamhet. När bröderna dessutom är olika och strävar åt olika håll är det kanske också naturligt att låta så ske. Men mina farföräldrar hyste den mycket förståeliga önskan om att träffa alla sina barn tillsammans, och föräldrakära som barnen var, strävade de att vara sina föräldrar till lags. Detta innebar rent konkret att två bröder med olika mål i livet och egna familjer som sinsemellan var olika samlades i samma rum vid så mycket som tio tillfällen om året för födelsedagsfirande. Med tiden blev stämningen under dessa sammankomster allt mer pressad, eftersom diskussionerna ofta kom att handla om vem som levde sitt liv på rätt sätt. Med inblandad prestige, växte de kritiska förhållningssätten, misstänksamheten, och ogillandet av de andra. Demoniseringen av den andra broderns familj i respektive familjesystem resulterade så småningom i att både min mor och jag hade ont i magen inför att träffa Flemmings familj, och var på ständig jakt efter ursäkter för att slippa.

Innan de slutgiltiga katastroferna inträffade minns jag en klar och varm sommarkväll i München. Jag var där som doktorand i neurovetenskap och hade på dagen presenterat en poster som jag bar med mig i en stor otymplig papprulle. Vädret var fantastiskt och omgivningarna de bästa, men jag hade en klump i magen. Min farmor hade bett mig träffa min kusin Joakim, Flemmings äldste son, som samtidigt var i München och arbetade. Egentligen hade Joakim och jag inget otalt med varandra, men vi levde mitt i en pågående konflikt. Vi träffades och stämningen var tryckt. Dock lättade den efterhand som vi fick ätit och druckit ett par öl och vi började prata om det vi båda tänkte på. Jag fick klart för mig att konflikten hade offer på båda sidor. Det vi hade gemensamt var ett myller av goda, fina minnen från våra barndomar, och de roliga saker vi under dessa år upplevt tillsammans. Vi fick många goda skratt när vi pratade om vår yngste farbror Hasse, alla kusinernas favorit, som i sin ungdom var en riktigt vild lekfarbror åt oss alla. Det blev till slut mycket trevligt under kvällen, och jag glömde min posterrulle på ett ölhak, vilket Joakim sent på kvällen konstaterade med förtjusning eftersom det var det enda jag svurit att inte göra.

Ett par år senare sitter jag trött och arg vid ett avdukat festbord i min frus och mitt vardagsrum. Min mor har till slut övertalat mig att komma ut ifrån toaletten där jag suttit och gömt mig i flera timmar. Festen som min fru och min mor ordnat har slutat i katastrof, med många människor på olika håll som är ledsna och arga. Det enda jag då känner är att nu måste det ta slut. De kommande dagarna ska jag komma att göra och säga saker som jag aldrig tidigare gjort eller sagt, och med nådens hjälp, aldrig kommer att behöva göra eller säga igen. Jag kom att såra många människor för att vinna det jag ville, och samtidigt som jag skäms över ord och handlingar, ångrar jag inte det som faktiskt skedde. Målet var att frigöra min mor, min fru, mig själv, och mina framtida barn från en skadlig familjemiljö ur vilken mer lidande än glädje kom, och skapa en ny familjemiljö, förhoppningsvis bättre än den tidigare.

Det högsta priset fick min far betala, som för alltid fick en skadad relation till sina föräldrar och till sina andra två syskon genom mitt agerande. Jag fruktade att i processen förlora min far – så illa var det, men han stod kvar hos mig och det älskar jag honom för.

Priset jag fick betala var att jag skildes från min farfar som hans ovän. När han dog ett drygt år senare hade vi inte sagt ett ord till varandra sedan den ödesdigra kvällen när allt tog slut. Jag miste också de fina sidorna som fanns i min familj och hos människorna i den. Min farmor och jag försonades innan hennes död, och hon fick träffa min dotter på ett sådant sätt en gammelfarmor ska träffa sitt barnbarnsbarn. Särskilt vet jag att min far saknar sin lillebror Hasse. Trots tolv års åldersskillnad hade de alltid en särskilt varm och nära relation.

Snart har tio år passerat och konflikten i min familj kommer fortfarande till mig i drömmarna ibland. Begreppet blodsband dyker spontant upp i mitt medvetande när jag skriver denna text. Familjen har man och kan varken välja eller välja bort, den finns där och man måste försöka förhålla sig till den. I den kultur och det arv jag fört med mig till min familj, fru och barn, finns fröet till en konflikt mellan mina pojkar, eller mellan dem och deras syster. Så hur lär ett ensambarn som jag sina barn broderskap, eller i fallet med mina barn, syskonskap? Hur lär man någon annan klappa när man själv inte har några händer?

Svaret på den frågan finns ännu inte, men förhoppningsvis kan återstoden av mitt liv och hur jag lever det ge ett svar.

P.S.

Familjesystemet är ett intressant fenomen där våra basala drifter och våra mest framskridna kulturyttringar försöker finna en balans. Under tiden jag försökte vara forskare var slutsatsen man i studier oftast kom fram till att fler studier krävdes, och så är även fallet avseende detta fenomen.

Jag vill framföra min tacksamhet till er som uttryckt gillande för och bidragit med värdefulla kommentarer på mina texter här på bloggen hittills – ni har alla hjälpt mig i utvecklingen av mina tankegångar.

Nu tänkte jag gå vidare med nästa steg och avser under fredagar framöver att publicera ett nytt kapitel i mitt nya romanprojekt varje vecka. Tanken är att bjuda in er i mitt arbete och att låta den som vill och känner för det komma med ideer till textens fortsatta handling. Med detta projekt vill jag undersöka familjesystemet ytterligare, och göra det i ljuset av mina tidigare inlägg på bloggen.

Grunden i historien är en familj boende på en gård i en liten by i norra Hälsingland som står inför en generationsväxling. Texten kommer att vara skönlitterär och eventuella likheter med verkliga personer kommer inte att vara avsedda.

Arbetstiteln, och den mest sannolika titeln för avslutat verk, kommer att vara ”Remi”, ett förslag jag fick från min bäste kompis Jakob för flera år sedan och som jag nu är mycket tacksam för. Remi innebär ett läge i schack när oavgjort utfall är enda lösningen, och jag tycker om symboliken i detta begrepp eftersom det har bäring på många situationer i familjesystemet.

 

 

 

 

28 reaktioner till “Funderingar kring broderskap

  1. Usch vad jobbigt. Min syster och jag är väldigt olika varandra. Men vi är båda varandras allra bästa kompis tillika systrar. Vet inte, men gissar att det här med om man fortsätter vara varandra mycket nära även efter man lämnat barndomshemmet kanske lite har med traditioner att göra? Båda mina föräldrar var mycket nära alla sina syskon och föräldrar. Ett tag då min och makens första barn skulle födas blev det däremot en konflikt mellan oss och hans föräldrar. De ville tvinga oss att gifta oss. Tvinga mig ska ingen försöka sig på. Vi hade redan tänkt att gifta oss i smyg…….men när tvånget från deras sida kom blev jag arg och talade om för den blivande maken att jag inte tänker gifta mig med honom. Men det blev till slut så ändå, vi gifte oss borgerligt i hemlighet, strax innan första barnet födes. Första året under äldsta barnets liv fanns inget umgänge med hans farmor och farfar. Men till slut försonades vi. Och det kändes väldigt bra. Jag lärde mig att inte vara så kaxig utan mer diplomatisk. Och dom lärde sig att inte försöka tvinga eller förbjuda mig någonting. Och barnen fick bra uppväxt med både oss föräldrar, mormor och morfar, farmor och farfar, men syrrans familj och med makens brors familj. Precis som det ska vara. Jag tror barn mår bra av att ha många vuxna nära sig samt kusiner. Nu när det är jag som är farmor och mormor är jag noga me sammankomster med alla barnen och deras familjer.

    1. Tack för din kommentar! Jag tänker att tydlighet är viktigt, att känslor visas och benämns på ett bra sätt så att omgivningen inte behöver gissa eller anta något. Det låter härligt med den kontakten ni har med varandra i din familj, men du vågade ju också i ett tidigt skede visa var skåpet skulle stå!

  2. Bara för att man har blodsband behöver det inte med automatik betyda att man älskar varandra. Själv sade jag upp bekantskapen med mina föräldrar för många år sedan, vilket gjorde att jag själv mådde bättre utan alla konflikter vi haft under nästan hela min uppväxt, men dåligt samvete över att mitt barn inte fick en naturlig kontakt med sina morföräldrar. Tack och lov hade hon en fantastisk farmor, som kompenserade, vilket jag hoppas att en tillfreds mamma också gjorde

  3. Du lär dina barn genom att vara ett bra föredöme och visa hur man ska vara mot andra personer. Kanske var den ödesdigra kvällen det bästa som kunde hända just för dina barns skull och kanske la du där grunden till deras fina relation. De slipper se inskränkta vuxna personer som beter sig illa mot varandra och kan i stället lära sig att med öppna sinnen acceptera olikheter i både tankar och personligheter. Den vänskap de ser att du har med goda vänner i byn är ett mycket bättre exempel på hur det borde vara. Oroa dig inte utan var bara ett bra föredöme. Barn gör, som bekant, som man gör. Inte som man säger 😀
    Sedan kan det bli som för mig. Jag har lärt mig otroligt mycket av mina barn och de har fått mig att släppa många fördomar och se annorlunda på mycket. De är alla bra föredömen för mig 🙂

  4. Jag själv har tre syskon… 1 ”hel” och två ”halv” Finns inget som säger att det är bättre än att ha en ”Andreas” Jag har aldrig bott med mina två halvsyskon och vi har ingen speciell relation… Inte ens nu när vår gemensamma far gick bort. Även då kände /känner jag mig utanför. Mina halvsyskon är yngre än mig och deras mor var gift med vår far fram till hans bortgång. Så trots syskon så har jag aldrig känna något syskonskap
    Tack för att du delar med dig.

  5. Släkt får man, vänner väljer man.
    Jag har inga syskon, så har inte haft någon att bråka med eller fått stöd av. Däremot har jag kusiner som jag är nära.
    Jobbig situation för er.

    1. Tack för din kommentar! Situationen är betydligt mindre jobbig nu. Jobbigast var det innan jag pratat med min far idag, jag var mycket orolig för att jag skrivit något som skulle ha gjort honom ledsen, men det hade jag tydligen inte och det kändes bra.

  6. Innehållsrik och intressant text, som väcker många tankar och funderingar.
    Som bekant gör ju barn som vi gör och inte som vi säger.
    Vi har fyra barn och alla är vuxna nu, jag tycker att jag också tar lärdom av dem, för vi blir väl aldrig fullärda. 👍

    Trevlig helg! 🙂

    1. Tack så mycket för din kommentar! Visst är det så med barnen så jag ska försöka vara en bra förebild… Och jag lär mig redan mycket av dem redan. Trevlig helg till dig också!

  7. Du skriver om viktiga och svåra frågor.
    Jag har aldrig förstått varför man ska ha kontakt bara för att man är släkt, om man inte har något gemensamt. Mina två syskon har jag ingen kontakt med, utan att det finns nån konflikt bakom (såvitt jag vet). Min mamma stod jag under en period alltför nära, fick ta psykologhjälp för att skapa sundare avstånd – jag märkte att jag började svikta, och det skulle drabba även min man och mina barn. Jag känner alltså igen ditt resonemang. Min far gjorde jag småningom slut med – efter stor vånda o psykologhjälp. Till min stora lättnad slutade jag då att vara arg på honom och kunde verkligen unna honom ett bra liv – fast utan mig. (Jag pratade med mina barn om att det bara var mellan honom och mig. De var stora då o kunde ha egen kontakt.)

    Nu har jag bra kontakt med barn, bonusbarn och bonusbarnbarn samt andra människor som jag har utbyte av (bland annat på nätet, faktiskt). Inte många, men naggande goa. 😉

    Jag tror att man som förälder får göra sitt bästa, acceptera dem som de är och visa sig själv som man är. Visa hur man ställer tillrätta när man gjort fel, kompromissar och förhandlar, och – när det är dags att dra en gräns. Lätt att säga, svårt att göra.

    1. Tack för din kommentar och för att du delar med dig av dina erfarenheter! Det här är ju tunga grejer, och jag uppskattar mycket att veta att jag inte är ensam om att fundera över dem.

  8. Tack för en bra och berörande text. Jag har också två pojkar – vuxna sen länge. Dom bor tyvärr långt från varandra men har mycket god kontakt ändå.

    I släkten tidigare finns konflikter mellan bröder (min morfar och en bror till honom, min morbror och en annan morbror). Det finns folk som säger att såna historier liksom kan gå i arv i släkten. Och det vill man ju inte!

    Harriet Lerner har bl.a. skrivit boken ”Nära relationer”. I kapitlet ”Den familj ödet gav oss” skriver hon bl.a. så här: ”Att verkligen vara ärliga och uppriktiga när vi talar med vår ursprungsfamilj kan vara fantastiskt lärorikt. Det var inte vi som valde dessa besvärliga människor men som vuxna är det vi som bestämmer hur vi talar med dem. Att iaktta och förändra vår del i familjesamtalet är en kungsväg till förändring. Om du kan lära dig att uttrycka dig tydligt och svara på ett nytt sätt när du talar med din besvärliga mor eller syster kommer följaktligen andra relationer att fungera mycket bättre.”

    Själv har jag två systrar och vi har mycket nära och tät kontakt. Dom är som mina allra bästa vänner.

    Spännande med ditt romanprojekt. Lycka till med det! Ska följa det.

    1. Tack för din kommentar, för att du delar med dig av dina erfarenheter, och för kloka råd! Tystnaden är många gånger de goda relationernas fiende, och så var det ofta i min egen erfarenhet. Tystnaden öppnade för gissningar, antaganden, och avkunnade domar, som lätt hade kunnat undvikas med en vardaglig och lättsam kommunikation kring känslor. Men i efterhand är vi ju alla experter! Det är ofta inte så lätt medan det pågår. Tack för att du berättar om dina pojkar och om dig själv och dina systrar! Det glädjer mig mycket att ni har bibehållit goda relationer! Syskon som bästa vänner är verkligen något för oss andra att sträva efter, och jag behöver alla goda exempel som finns att få!

  9. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver och har också suttit som på nålar under ett stort antal släktmiddagar. Mina två söner (18 och 15) har en mycket fin relation med varandra vilket jag är jättetacksam över, speciellt som jag och min syster aldrig har stått varandra nära, något som jag ofta saknat. Som förälder tror jag det viktigaste är att barnen inte jämförs med varandra och att föräldrarna upplevs som rättvisa av barnen – annars tror jag lätt att det blir en individuell tävling istället för ett syskonteam. Lycka till med ditt romanprojekt!

    1. Tack så mycket för din kommentar och för att du delar med dig av dina erfarenheter!

  10. Tack för att du delar med dig av dina tankar om famijerelationer! Du skriver så intressant om både svåra och mer upplyftande områden i livet.
    Utifrån det du har skrivit så förstår jag att du verkligen vill skapa det bästa möjliga för dina nära och kära och vet själv att det kan vara svårt med familjeförhållanden där motstridiga åsikter hela tiden krockar och ingen vill ge vika och man försöker om och om igen att försöka förstå och vara diplomatisk men det ändå inte fungerar. När viljan till förtrolighet och vänskap saknas har man i slutänden ingen annan lösning än att bryta kontakten med hänsyn till sin egen närmaste familj.
    Vissa människor har ibland ett så diametralt annorlunda sätt att se saker på att det helt enkelt inte finns en rimlig lösning utan det är bäst att inte träffas alls.
    Jag tror att detta till stor del beror på graden av närhet till sig själv med både hjärta och förnuft som en människa kan ha.
    ”My two cents” som man plägar säga. Ju mer man kan låta sitt hjärta och förnuft samspela, ju bättre tror jag man kan uppnå sitt bättre jag.

    1. Tack för din kommentar och för att du delar med dig av mycket kloka tankar! Jag tycker mycket om ditt uttryck ’närhet till sig själv’ som ju beskriver något av det viktigaste i våra liv, eller som jag skriver i ett annat inlägg ’att vara sin egen bästa kompis’. Men jag ger dig också rätt i att det finns människor som är så olika en själv, och förhållanden som är så ogynnsamma, att man inte har något annat val än att bryta. Därför har vi ju också skilsmässor och separationer i äktenskap och långa kärleksrelationer.

  11. Bara det att du faktiskt funderar och reflekterar över dessa frågor gör att du kan var ett bra stöd för dina barn i liknande frågor. Jag tror att människor fungerar som bäst när de känner att de får var som de är och inte behöver tävla om uppmärksamhet eller vem som är bäst. Hur man nu definierar det. Är barn olika, låt dem var det. Släktplikt, som jag kallar det, är något som finns i många som hjärnspöken. Jag struntade efter många år i släktplikten och gjorde det jag själv mådde bra av istället. Jag ångrar inte det beslutet alls. Jag fick plötsligt tid över att träffa energigivande människor istället för energitjuvar. Syskonskap tror jag man kan känna oavsett om det finns biologiska band eller inte, så dina ”bröder” är säkert lika bra som ”vanliga” bröder att ha. Tack för en intressant text.

    1. Tack för din kommentar! Jag uppskattar att du delar med dig av dina insikter.

Kommentera