Människoskap, ett försök till manifest

För en del människor verkar det naturligt att leda andra. Så fort man befinner sig i deras närhet så blir det tydligt att de har en egenskap vi andra inte har. Det handlar ofta om något i deras uppenbarelse, i deras blick, röst, och hållning. Mitt bästa exempel är Rune som är jaktledare i jaktlaget där jag jagar älg. Vårt jaktlag består av lugna, trygga farbröder i sina bästa år, som utstrålar säkerhet och förnöjsamhet. Självklart finns det några damer också, och även de utstrålar en stor säkerhet i sig själva, sin roll som minoritet och som pionjärer bland kvinnor som jagar. Det är således ingen lätt samling människor att leda. Folk i laget har koll på vem de är och vad de vill, och tidvis blir diskussionerna heta. Men när Rune pratar lyssnar man.

Själv är jag så färsk man kan bli i de här sammanhangen och började jaga för knappt två år sedan. Jag är på intet sätt någon storjägare, och har haft svårt att få loss den tid man behöver investera för att lära mig tyda naturens tecken och förstå djurens beteende, men jag har en önskan om att detta med tiden ska bli bättre. Hittills är min utgångspunkt att jag tycker om att sitta i skogen, hålla liv i en eld, och lyssna på jaktkamraternas observationer på radion. Sistnämnda ger också upphov till en spänningsfylld stämning, som ger en extra krydda till upplevelsen. Sen gillar jag att dricka kaffe från termos och äta rökt korv också, och det får man många tillfällen att göra när man sitter på pass. Kanske är jag lite för förtjust i sistnämnda – på jakten i höstas kom en älg lufsande lugnt förbi mig medan jag helt oförberedd satt och hällde upp en kopp kaffe, och jag kunde bara resignerat konstatera att där gick en älg förbi, eftersom den trots sin lugna takt inte gav mig tiden att ställa från mig kaffet, sikta, osäkra bössan, och trycka av på ett säkert sätt. Nu blev den älgen till fina måltider åt många ändå tack vare skickliga jaktkamrater längre in i skogen.

Mitt intresse för ledarskap har funnits hos mig länge. Det bottnar i min fars ovilja att skilja ut sig från mängden och vara den som inför andras blickar tar initiativet. Trots detta höll han ett mycket vackert tal på min frus och mitt bröllop, och det beundrar jag honom mycket för. Det var en handling av stor kärlek.

Under min barndom berättade min far med stor beundran om människor i sin omgivning som trotsat sina rädslor, vågat ta initiativ, och göra det som krävdes av dem, trots att det många gånger innebar ett stort obehag för dem till att börja med. Bland dessa människor fanns min farfar, som alltid var en mycket viktig förebild för min far, och som under sitt liv fick ta många obekväma beslut för sin och sin familjs skull.

Min fars obenägenhet att sätta sig i situationer där han kunde uppfattas som ledare lärde han sig något mycket viktigt av, kanske det viktigaste, nämligen att ledarskap var en färdighet som var bra att ha, och han uppmuntrade därför mig redan som barn att inta och eftersöka roller där jag fick pröva på att vara den som andra lyssnade på. Det var lika onaturligt för mig som det hade varit för min far. Jag var blyg och inåtvänd och tyckte bäst om att i min ensamhet sitta och rita kartor över fantasiländer, fantasibyggnader, eller uppfinna saker på egen hand.

För mig var ett viktigt steg på vägen att bli ansluten till Flygvapenungdom, en frivilligorganisation inom Försvarsmakten där ungdomar i mitten av tonåren under lov och helger fick komma ut i naturen, bo i tält, lära sig grunderna i det militära livet, och viktigast, grunderna i ledarskap. Som sextonåring var jag inte särskilt intresserad av detta och glömde bort att anmäla mig till den första kursen under sommaren 1997, men min far visade sin avsikt tydligt och i slutändan ordnade han och min mor så att jag kom med i alla fall. Något jag idag är mycket glad för. Engagemanget i Flygvapenungdom ledde till många fina upplevelser för mig som var utvecklande på många olika sätt; jag fick träffa andra ungdomar från hela landet med liknande riktningar i livet, uppleva fantastisk natur både i Smålands skogar och i Jämtländska fjäll, och ja, det var under resan till Jämtland som tanken först slog mig att norra Sverige nog var en vacker och trevlig plats att bo på, vilket jag ju nu också gör! Jag fick pröva att representera Sverige under ett utbyte i Israel, och jag fick pröva att leda andra unga människor som biträdande instruktör.

I ledande befattningar har jag alltid haft svårt att hitta rätt. Under värnplikten fick jag vara med och utbilda ett gäng jämnåriga soldater och för dem måste jag i efterhand framstå som det mest tydliga exemplet på hur en ledare inte ska vara. Katalogen över ledare jag bar med mig i huvudet innehöll mest stereotyper, och det fick tyvärr soldaterna erfara. Jag trodde att ledarskap förutsatte att man var bestämd, och gärna arg. Så det prövade jag genom att skrika mig hes och försöka utöva min makt genom min position. Det gick inte så bra. Det som hände var att de utvecklade en genuin avsky för mig, och allt jag stod för. Detta kom senare att spela en roll när jag fick en viktig uppenbarelse: Vi var ute i skogen och hade fått besked om att soldaterna skulle genomföra tvätt av överkroppen. Det var snö och minusgrader. Mina befälskollegor stod varma och påklädda och skrek på sina soldater att de skulle klä av sig och tvätta sig, vilket soldaterna av förklarliga skäl vägrade. Jag tyckte synd om mina soldater och förstod dem mycket väl, så jag tog av mig på överkroppen och började tvätta mig. Plötsligt stod de alla avklädda vid vattenspannen färdiga för tvätt, eftersom ingen ville vara sämre än mig.

Under läkarutbildningen led jag av klara komplex gentemot mina medstudenter. De var alla mycket begåvade, intelligenta, kritiskt tänkande, och socialt smidiga. Många hade föräldrar som var läkare och var redan på så vis via ombud del av den speciella kultur som rör läkaryrket och dess utövande. Jag kände mig inte hemma, och skrämdes av hur uppenbart det var att jag inte var en av dem, med mina föräldrar som saknade universitetsutbildning. För att kompensera för detta och så snabbt som möjligt lära mig läkarnas kultur eftersökte jag olika förtroendeuppdrag i utbildningens olika organ. Det var en mycket lärorik resa och jag lärde mig mycket om vikten av att förstå personen bakom en maktposition, att driva frågor, och att återkoppla resultat till de ursprungliga beställarna. Tyvärr slutade det hela med en katastrof där jag hamnade i en position där jag i mitt representantskap företrädde frågor jag inte kände att jag kunde stå för, och dessutom, fick motta hot från ledande personer som riktades mot min framtida karriär som läkare. Jag lämnade mina uppdrag, hamnade i kris, blev deprimerad, och skrev min bok.

Efter det bestämde jag mig för att aldrig mer inneha en ledande position. Värdet kunde aldrig motsvara den bittra eftersmaken min resa givit mig. Ledarskap har dock fortsatt att intressera mig och precis som med andra saker som intresserar en så börjar man se dem i vardagen runt omkring sig. I min vardag som förälder är det uppenbart att mina barn inte bara behöver bli ledda, utan också tycker om att bli ledda. De små barnhjärnorna är så fulla av både det ena och det andra där mycket är förvånande insiktsfullt. När allt är lugnt runt omkring dem kan de många gånger bidra med mycket kloka och mogna resonemang. Det de behöver hjälp med är som regel att prioritera mellan olika uppgifter, och medan jag hjälper dem med detta, lär jag mig mycket om mina egna brister i att prioritera.

I min vardag som läkare får jag ansvar för människors väl och ve när de kommer till mig inte bara med sina skador och sjukdomar, utan även med de bekymmer som belastar dem. Inte sällan har de hamnat i situationer i livet som är ogynnsamma och som de inte förmår ta sig ur. Bekymren låser dem i ohälsosamma beteenden, och gör ofta att de har svårt att känna att de har kontroll över sina liv. Min roll gentemot dem handlar sällan bara om att skriva ut mediciner och skriva remisser till kollegor, även om det brukar bli det mest konkreta resultatet efter ett läkarbesök, utan om att försöka få människor att förstå sina liv, och rollen de själva spelar i det.

För vissa människor kommer ledarskap enkelt. Man har kvaliteter som gör att man ses som en ledare så snart man kommer in i ett rum. För andra är ledarskap svårt, som för min far och för mig själv. Man har inte den naturliga fallenheten utan måste arbeta för att utveckla en färdighet som många gånger undflyr definition. För vad är egentligen ledarskap?

Min slutsats är att ledarskap egentligen inte på något sätt är skilt från människoskap, det vill säga företeelsen att vara en människa på bästa sätt. När vi människor hamnar i bakvattnet i vårt eget liv, när vi förlorar initiativet, mår vi dåligt och blir sjuka. När vi inte själva aktivt leder våra liv, blir vi ledda. Vi blir ledda av andra människor som inte alltid har vårt bästa som sin främsta prioritet, vi påverkas av omgivningen och lägger oss till med dåliga vanor såsom onyttig mat, lättja, och bruk av substanser som riskerar att framkalla beroende hos oss. Har vi inte initiativet så blir vi försiktiga och rädda. Vi blir misstänksamma mot andra och undanhåller vår hjälp och de fina interaktioner vårt erbjudande av vår person skulle kunna ge.

Jag tror inte att ledarskap är ett val vi har att göra. Vill man leva ett bra liv så måste man våga leda sig själv, sin familj, sina kollegor, sin by. Ledarskap behöver inte handla om att vara den som står upp inför andra och berättar hur saker och ting ligger till. Istället kan det handla om att vara den som tar ansvar, ser vilka människor som behöver hjälp, ser vilka människor som kan växa med uppmuntran, och gör det som behöver göras, även om det kan tyckas obehagligt vid första anblick. Sett utifrån den synvinkeln så är ju ledarskap inte heller något som är svårt, utan något vi alla egentligen är förmögna till.

Mest sannolikt kommer jag inte att ha en ledande position i formell mening framöver. Jag är inte tillräckligt intresserad av chefskapet för dess egen skull, men ledare tänker jag i ljuset av mina nyvunna insikter alltid sträva efter att vara. Jag gläds också över det ledarskap jag ser utövas runt omkring mig: Min son som planerar hur han ska bygga sin lådbil, min dotter som känner sann glädje och entusiasm under sin simträning, min lillminsting som försöker lära sig prata, min fru som föreslår nya inköp på sin arbetsplats, mina föräldrar som går på datorkurs, min granne Lennart som trots stora snömängder i vinter fortfarande aktivt ser glädjen i att köra baklastare och vara sina medmänniskor till hjälp, min granne Anders som är ett stort stöd för sin mor efter sin fars plötsliga bortgång, min kompis Jakob som planerar att komma och hälsa på oss i mars, och mina följare här på bloggen som uppmuntrar mig till fortsatt skrivande. Kanske är mina exempel här ovanför inte det man nämner först när man talar om ledarskap, för det kan tyckas vara saker som är mycket mänskliga, men samtliga dessa handlingar kommer av egna initiativ och syftar till att åstadkomma något vars sanna natur vi ännu inte känner, och det är ledarskap.

En text som denna kräver någon slags slutsats, och därför ska jag göra ett försök. Att vara människa är att vara ledare. Ett liv utan strävan efter det som är bättre för andra och en själv är inte förenligt med att vara människa. Som korvätande och termoskaffedrickande passjägare stärker jag jakten genom att följa jaktledarens ledning. Men hans auktoritet befriar inte mig från ansvaret att leda mig själv i den givna situationen. Älg går hädanefter alltid före korv.

 

 

 

32 reaktioner till “Människoskap, ett försök till manifest

  1. Min kommentar idag – trots att jag vill ha kontakten med dig och tror att jag kan ha glädje av den – dina texter är för långa för att jag alls ska orka, vilja, idas – vad du vill – läsa dem. Det är sorgligt, men inte tillräckligt sorgligt…

      1. Ser att flera läsare uppfattat att du bör anpassa dig – det menar inte jag. Ville enbart berätta att jag inte läste just den här texten, just då. Vi som bloggar skriver för oss själva, mestadels – och det räcker långt.

  2. Nej, anpassa dig inte efter vad vi läsare tycker. Det är din blogg och är det något jag alltid framhåller så är det vikten av att blogga för sin egen skull. Många av oss läser gärna långa texter och reflekterar och jämför med egna erfarenheter. Det finns andra bloggar för de som vill ha korta texter. Så länge du inte har ett kommersiellt syfte, och det tror jag inte att du har, så skriv för din egen skull och var glad för att du blir uppskattad för dina texter 😀
    Jag funderade mycket när jag läste det här inlägget men känner mig inte redo för en lång utläggning om mina tankar. Konstaterar bara att det är kloka ord och att vi alla har olika förutsättningar.

    1. Tack för din kommentar! Mycket riktigt har vi olika förutsättningar, och alla kan inte bli statsminister (om det nu är det man vill). Men vi kan bli oss själva, och det måste vi våga bli!

  3. Låt dig var du! Skriv som du känner. Om du anpassar dig är risken att du tappar lusten att berätta, tror jag, för det är ju din berättelse du vill berätta. Vi som vill läsa din berättelse vill ha den som du serverar den, inte som du tror att de flesta vill ha den. Om man anpassar sig (för mycket) berör man till slut ingen, tror jag.

    Det med ledare är svårt, speciellt som jag uppfattar att många ser ledandet som en statusmarkör och många andra ser upp till ledaren p.g.a. dennes status. Riktigt goda ledare tänker jag, är såna som inte bryr sig så mycket om den sociala status det medför. Kanske pratar jag nu egentligen inte om ledare utan om ”chefer”, när jag tänker efter.

    En viktig egenskap hos en ledare tror jag är att den lyssnar på de ledda. I bästa fall är ledaren en katalysator för de leddas önskningar. Inte alltid de uttryckligen uttalade önskningarna utan istället önskningar som de ledda kanske inte vågar sig på själva.

    Här skulle jag vilja få in en tanke jag bär, den att när jag var barn på 60- och 70-talet uppfattade jag att status var något man fick för att man gjorde något bra medan jag idag uppfattar att man många gånger, i många sammanhang, får staus för att man har. Är man ”lyckad” får man status, är man kompetent får man… Ja, vad? Med det inte sagt att jag själv är vare sig lyckad eller kompetent, bara en observation som jag tror påverkar vem som blir ledare, ledarens lämplighet och vart vi blir ledda.

    1. Tack så mycket för ditt värdefulla inlägg! Mitt mål är det ska betyda något vem vi är som personer, inte på grund av status eller position, utan för att vi har modet att vara oss själva, och göra det vi verkligen vill.

  4. Tack för ett mycket tankeväckande inlägg! Du sätter visa ord på tankar jag burit länge. Att ledarskap är så mycket mer och djupare än chefskap har jag burit med mig sen jag läste Robin Sharmas The leader without a title, som jag varmt kan rekommendera om du inte redan läst den. Men att ledarskap och människovaramde är så intimt förknippat har jag inte insett förrän jag läser dina ord. Än en gång – tack för en mycket viktig insikt!

  5. Jag tror att man är född på ett visst sätt och sedan kan man finslipa på detta under livets gång. För en del personer känns vissa saker givna och enkla och samma saker svåra för andra. Man kan inte kunna allt!
    Önskar dej en fin helg!

  6. I mina ögon var Ghandi en riktig ledare. Icke våld, utan med sunt förnuft visa vad man vill. Det där om att jaga vill jag inte kommentera då jag är helt mot det. Men notera att jag inte fördömer. Som min mor sade: var och en blir salig på sin tro. Var rädd om ryggen nu när det kommit så mycket snö uppåt landet.

      1. Respekt är underskattat i dagens samhälle och jag försöker respektera att andra tycker annat än mig. Förövrigt vill jag säga att du skriver väldigt bra.

  7. Jag tänker inte på om skrivandets längd passar, jag som du skriver på mitt eget vis och det ska vi självklart göra. Att läsa bloggar är att ta sig tid, ibland klämmer livet sig in så det kan bli som så, att jag läser en bit in i ditt inlägg och så får jag läsa resten senare eller en annan dag. Du har fått en bra respons på ditt skrivande, så fortsätt att vara du på din väg.

  8. Jag har heller aldrig varit en ledare men med åldern har jag lärt mig att ta på mig ett ledarskap……när barnen kaosar eller när farsan är förvirrad och behöver tydliga direktiv. Känns bra att kunna vara lite ledare.

    1. Tack för din kommentar! Ledarrollen är roll som det ska kännas bra att vara bekväm med! Det du berättar om är typiska exempel ur vardagen där de flesta av oss har ansvar att ta om vi vill eller inte. Då är det lika bra att gilla läget och ge sig själv beröm för den viktiga insats man gör!

  9. Så insiktsfullt! 👌🏻
    Du har väldigt fina och välformulerade texter med kvalitativt innehåll!
    Keep it up! 😊

Kommentera