Bladen föll från blommorna, vissnade, och låg kvar

En mor kan vara något av det mest självklara som finns. Jag är så lyckligt lottad att jag har haft och har en närvarande mor. Hon är också självklar för mig, och har varit det under större delen av mitt liv.

Att vara självklar är dock inte samma sak som att kunna bli tagen för given, och den hårfina skillnaden fick jag lära mig som artonåring. Min mor hade till sin femtioårsdag fått önska sig en resa vart hon ville i hela världen av min far. Hon hade valt att resa till Bornholm tillsammans med min far och mig. Hon såg mycket fram emot resan, mot att äta härlig dansk mat på små bykrogar, att bo på ett hotell nära havet, att uppleva sköna sommarturer i det skiftande och vackra ölandskapet med oss.

Med på resan följde dock en objuden gäst, som med sin närvaro fördunklade de ändå envist ljusa stunderna. Den objudna gästen ville först inte presentera sig, utan fick gå under namn som ”skuggor” och ”förkalkningar” på den senaste mammografiundersökningen min mor gjort. Men varken läkarna eller vi själva kunde lura någon, för vi visste ju att dess verkliga namn var cancer.

Min mor har, liksom min morfar hade, en fantastisk förmåga att vara positiv och se framåt. Så hon bibehöll sitt goda humör under resan till Bornholm och tiden därefter. Hon levde som om sjukdomen bara var en parantes, och såg till livet som skulle komma sedan, när sjukdomen var botad. Fast vi visste ju inte då om den skulle gå att bota. Kanske skulle mamma inte överleva?

För mig var det insikten om att min mor kanske inte skulle kunna överleva som var den tuffaste att förhålla sig till, som det nog är för de flesta anhöriga. Jag minns tiden under vilken min mors behandlingar pågick som mycket speciell. Både min far och jag har en tendens att bli inbundna under tider av större påfrestning, och det är i det sammanhanget som ett ögonblick stannat hos mig. Mamma var iväg på behandling. Det var höst, och vi värmde en burksoppa att äta till kvällsmat. Sedan satt vi där vid köksbordet där det var så uppenbart att en den viktigaste människan saknades, och åt vår soppa i tysthet, båda för upptagna av känslan av hotande sorg för att säga något. Det var då jag såg det. Blomman som alltid stod mitt på bordet hade vissnat, och på den röd- och vit-rutiga duken låg gula, torra blad.

Jag hade i min naivitet inte förstått hur mycket kärlek och omsorg en blomma kräver för att alltid vara grön, blommande och vacker. Det hade gått mig förbi att anledningen till att det aldrig låg vissnade blad på duken var för att mamma omsorgsfullt ansade blomman och plockade bort gulnande blad, på samma sätt som hon vattnade den, torkade av krukan, och vände den för att den skulle få ljus. Men nu förstod jag.

I tystnaden vid bordet, mitt emot min annars så starke, glade, och varme far, som nu hukade under sina bekymmers tyngd, över burksoppan som inte var särskilt god, förstod jag att jag tagit min mor för given. Jag hade inte förstått att på samma sätt som hon omsorgsfullt vårdade blomman varje dag, vårdade hon min far och mig varje dag. Inför det glupska, öde mörker som tornade upp sig vid antydan till att leva en enda dag utan min mors kärlek kände jag mig oändligt liten och hjälplös.

Om en fars kärlek är som solen, som från fjärran bidrar med energi och riktning, så är en mors kärlek som den rika jorden vi gror ur. Det är sällan någon vänder ansiktet mot jorden en vacker senvinterdag, men det är likväl den vi står på. Utan den skulle vi famla i intet, utan den kan inga blommor gro. Kanske måste det vara så att man tar sin moders kärlek för given för att man ska kunna utvecklas vidare i livet. En moders kärlek ska vara självklar, och det är min mors kärlek än idag, liksom min kärlek till henne, men jag tar den inte längre för given eftersom vi en gång i tiden trots allt ska skiljas åt.

Men det gick ju bra, min mor blev frisk från sin cancer. Jag är mycket tacksam över att just min mor fick överleva, och att hon fick träffa och lära känna min fru och mina barn. Jag är tacksam för att hon bara finns ett telefonsamtal bort när jag saknar henne som mest.

Men alla har inte sådan tur. Sebastian, en av mina bästa vänner som jag har haft och har mycket roligt med förlorade sin mor till samma sjukdom. Bara i detta nu vet jag att det finns människor jag tycker mycket om som själva lider av cancer, eller som har en nära anhörig som lider av cancer. För en del av dessa kommer det att gå som för mig – att man kommer undan med en varning, men andra kommer att drabbas av en tung förlust.

För oss samtliga gäller att se dagen när den är, blomman som inte är vissen, de gula bladen som inte ligger på den välmanglade duken. Att ta vård om varandra och den kärlek vi delar.

 

30 reaktioner till “Bladen föll från blommorna, vissnade, och låg kvar

      1. Det är alltid lite känsligt att tala om saker som kan ha betydelse vid cancer. Ofta känner sig människor skuldbelagda. Helt i onödan tycker jag. Jag vet inte om det hjälpt mig att vara positiv, det enda jag vet är att det inte gjort mig sämre. Det räcker långt.

  1. Vi har nog alla erfarenheter som påminner om din. Svåra stunder som ger oss insikter och kanske hjälper oss framåt. Min mamma hade inte samma tur. Jo, första gången men till sist gick det inte längre. Hon är min största förebild i livet och mycket av det hon gick igenom har jag upplevt i ungefär samma ålder (inte just cancerdiagnosen) och känt hennes styrka ge mig styrka. Visst är livet hårt men däremellan finns möjligheterna och glädjeämnena och det är mycket tack vare min mamma jag kan se det.
    Väldigt fint skrivet 😀

  2. Vackert och klokt. ”En mors kärlek är den vi gror ur”. Min mamma försvann på ett helt annat sätt och jag fick finna andra sätt att gro. Så kan det också vara men det där med att ”gro ur” finns kanske med oss alla. Ett mycket fint och insiktsfullt inlägg du skrivit. Tack för att du delade.

    1. Tack för din fina kommentar! Det är tungt att mista en mor, hur man än mister henne. Men vi människor har en mycket god förmåga att anpassa oss, på samma sätt som träd kan bli stora och ståtliga även på en karg klippa, så finner vi vägar att hitta den näring vi behöver. Tiden är vår hjälp, och avsikten att växa oss stora.

  3. En fin och gripande berättelse! Själv hade jag förmånen att kunna besöka min mor nästan varje dag under de år hon låg på det som nästan kan kallas långvården. Det är jag tacksam för idag. Men en dag såg gick även hon bort.

    1. Tack så mycket för din uppmuntrande kommentar! Det är en stor förmån att ha en mor att besöka, och en son som kommer och hälsar på nästan varje dag. Tack för att du delade delade detta med mig.

  4. Otroligt vackert beskrivet din känsla av sorg men reagearade särkilt för du insåg just det du gjorde med blomman, det är ofta en sak som slår mig med när livet är tufft, att det man tar och tog för givet , eller den person ofta fyllt en funktion i det .
    Mitt beroende person jag ser hos min dotter och hur otroligt påverkad hon blir av sin mor är något jag vill skydda emot och väcker en enorm stress och sorg men har jobbat fram en plan, ska fullfölja precis allt jag sagt och lovat som hittills i min nykterhet.
    Du får även ämnet sorg se vackert ut genom dina ord och du borde verkligen publicera ngt av det.
    Önskar dig allt gott

    1. Tack så mycket för din uppmuntran! Det blir för tungt och PK att skriva primär vårdgivare i en text med ambition att vara litterär – men det är det jag egentligen menar. En människa har alltid sitt känslomässiga fundament för stunden hos en annan människa, och det kan vara far, mor, god vän, partner, eller ett barn. Jag tror att det är den funktionen du fyller för din dotter i nuläget. Tufft att vara både jord och sol, men du gör säkert ett alldeles utmärkt jobb!

  5. Förträffligt och träffande.
    Många är vi som känner eller känner till någon som förlorat eller gått segrande ur kampen med kräftan.
    Det är tufft att stå bredvid och se någon förtvina framför dina ögon. Riktigt tufft!

    1. Tack för din uppmuntrande kommentar! Jag umgås faktiskt med tankar på att skriva en roman här på bloggen. Skulle nog kunna bli dynamiskt och intressant och förhoppningsvis skapa ett interaktivt skrivande.

  6. Vackert! Mycket välformulerat och varmt. Alla här ovan har sagt det som också jag kände, jag kan tyvärr inte säga att jag delar din upplevelse av en mors kärlek. Inte så att jag växte upp utan omsorg men det fanns bekymmer som jag tror stod i vägen för min mamma. Jag brukar säga att jag är född levnadsglad och det har hjälpt mig!

    1. Tack för din kommentar! På så vis har jag haft en stor tur, men jag är mycket medveten om att andra inte har haft det lika bra. Men människan är fantastisk, på något vis lyckas vi hitta sätt att kompensera för vår omgivnings tillkortakommanden. Tack för att du delade med dig av din upplevelse.

  7. Jättefint inlägg! Min mamma har haft två stora hjärtinfarkter och hon lever verkligen på lånad tid men hon kör på och lever livet. Jag till och med åkte hem en jul och drog med henne och min dotter hela vägen upp till Tomtelandet i Mora från Lund. Min mamma har alltid velat se det när vi var små men nu fick hon chansen med sitt barnbarn istället. Hjärtat var inom parantes och fortfarande är.

    1. Tack för din kommentar och för din uppmuntran! Vad roligt för din mamma att ni åkte iväg tillsammans! Hon blev säkert jätteglad, men bäst av allt är att jag tror att både du och din dotter kommer att bli mycket glada för ert fina initiativ när ni vårdar minnet av er mor och mormor.

    1. Tack för din kommentar och din uppmuntran! Jo, så är det i alla fall för mig!

Kommentera