Humlorna i väggen

Min mormors värme är en särskild värme. Min mormors kärlek är en särskild kärlek. Och kärleken till min mormor är livslång. Den finns kvar djupt där inne fast att mormor nu sedan drygt sex år inte längre har en fysisk form. Hennes aska ger näring åt de rika skördarna på Söderslätts sädes- och sockerbetsåkrar, och minnet av henne ligger som en värmande och livgivande grundfyr i min mage.

På slutet var hon inte särskilt rolig. Den demens som min kollega inom geriatriken konstaterat blev mer och mer uppenbar. Inte genom minnessvårigheter främst, mormor mindes både det ena och det andra, inte genom personlighetsförändringar, för mormor var mycket av sig själv, utan genom vanföreställningar och oro relaterat till dessa som till slut dominerade hela hennes vakna tid.

På grund av förändringar i gula fläcken på båda ögonen var hon så gott som blind. Min fru och jag skojade om detta, för trots att hon var blind så tog det inte många sekunder från det att jag hälsat på henne när jag kom på besök förrän hon konstaterade hur tjock jag blivit sedan sist hon såg mig, eller ”stöddig”, som mormor uttryckte det. På grund av sjukdom i de små nerverna i benen gick hon inte heller så bra, och rollatorn och rullstolen var hennes ständiga följeslagare.

Det är ändå så jag minns henne först nuförtiden, och det är ett fint minne. När man väl fått baxat ut mormor ur den lilla dörren ut till uteplatsen utanför hennes rum på det särskilda boendet i Oxie, lagt en kudde på den slitna utestolen av plast, stoppat om henne med en filt, och satt där med henne och pratade, så var allting som vanligt. Vi tittade på ankorna som vaggade omkring ute vid dammen på boendets innergård, pratade om nytt och gammalt, smått och stort. Precis som vi gjort de senaste trettio åren.

I den icke-kronologiska blandning av känslor och tankar som är barndomen, omgiven av intensivt doftande, och nästan fluoroscent skimrande försommargräs utanför det öppna fönstret, min mors slamrande i köket, min fars och morfars avslappnade och helgfria röster utanför, är det ändå surret från humlorna i väggen som framträder. Det är ett dovt ljud, som ljud gärna blir när de dämpas av tretexisoleringen bakom timret i ett gammalt torp. Hur gammal jag är vid tillfället kan jag inte säga, bara att jag var yngre än fem. Efter att jag vaknat gick jag in och lade mig hos mormor i hennes säng. ”Hör du humlorna i väggen?” frågar mormor. ”Ja, svarar jag. Bor de därinne?”.

Varje människa är samtidigt oändligt komplicerad och mycket enkel. Vi är summan av de intryck vi upplevt tillsammans med de kopplingsscheman i hjärnan vi föddes med. Man får gärna för sig att kombinationen av dessa är ganska satt, för man har en känsla för vad en person man känner är, vem den är. Men egentligen, är möjligheterna till variation inom dessa ramar så gott som obegränsad. Mormors arbetskamrater på PLM i Malmö där hon lödade konservburkar i 25 år kände nog delvis en annan människa än jag. Likadant skiljer sig känslan av vem min mormor var nog sig något även mellan andra människor som stod henne nära. För mig var min mormors främsta egenskap förmågan att älska villkorslöst, såsom hon älskade mig. På ett sätt var det ju möjligt eftersom jag dök upp ganska så sent i hennes liv, när hon redan gjort bokslut över mycket. På ett annat sätt var det omöjligt: Min mormor fick uppleva hur min mors storebror, Göran, som hon i hemlighet kallade honom, dog i hennes armar som nyfödd. Hon fick också uppleva hur Monika, min mors storasyster, en söt liten flicka som i min barndom tittade ned på mig leende från svartvita foton på väggarna hemma hos mormor och morfar, tynade bort och dog på ett par timmar i maginfluensa och hjänhinneinflammation. Trots denna outsinliga sorg förlorade mormor inte förmågan att älska förbehållslöst, och älskade först min mor och sedan mig på ett sådant sätt det skapade en urbild i mitt inre av vad kärlek är.

Vem lärde mormor detta, eftersom det tydligen kan läras, och jag lärt mig av mormor i alla fall hur det bör göras? En ledtråd finner jag i mormors berättelser om sin far, som bjöd henne på varm choklad och vetebröd på sängen varje morgon när hon var barn.

Jag hoppas att förmågan att både ge och ta emot kärlek kan läras och föras vidare. Klockan är nu nitton minuter över sju på lördag morgon. Jag hör hur mina tre barn vaknar på ovanvåningen. De är goa. När de kommer ner brukar de komma och sitta hos mig alla tre i fåtöljen. Ibland kommer jycken och en av katterna också och sedan sitter jag där under en pratande och purrande hög. Det känns bra. Det finns ingenting jag kan säga för att lära mina barn den kärlek min mormor lärde mig, kärlek lyssnar hellre till handlingar än ord. Därför ska jag älska dem så mycket jag bara förmår, och hoppas att det räcker. Om jag tvivlar någon gång så lyssnar jag efter ljudet av humlornas surr i väggen.

Författare: stigfinnarenialvsund

kristoferschultz.com

30 reaktioner till “Humlorna i väggen”

  1. Ååå Kristofer, du och din mormor, jag och min. Det var kärlek i sin ädlaste form, kanske osynlig för andra, men jag var så sedd, så omgärdad av värme hela mormors levande liv och nu fortsätter hon dyka upp i mina tankar, känslor och handlande mot både mina nu vuxna barn och mina barnbarn, tror nog att alla jag har mött, möter får sig en släng av sleven.
    En helt fantastisk text som fick mig att längta efter min mormor och ögonen att tåras. Min mormor var som min riktiga mamma, den jag alltid ville åka till, hon som alltid fanns där, hade tiden, kärleken till mig. Som vuxen med mitt första barn hämtade vi henne ofta, hon sov över när min man var bortrest. Jag är så glad att hon hann med att se min två barn innan hon gick vidare. ❤

    Liked by 1 person

    1. Tack för dina fina spontana tankar! Jodå, med mormor är det något speciellt. Jag unnar alla barn att få ha en mormor. Det bör väl sägas att en sådan inte behöver vara en släkting även om det underlättar, utan en vuxen person som känner ens föräldrar och hyser stor kärlek till en.

      Gilla

  2. Det är ju det som är så fint att kärlek kan ges till vem som helst, jag har haft flera ungar som jag har haft ett nära kärleksfullt äventyr med genom åren, både via mitt jobb och vänners barn. Önskar att alla barn fick någon extravuxen att luta sig mot.

    Gilla

    1. Läste mitt inlägg lite senare och hoppas ingen missförstod mitt nära kärleksfulla äventyr med andras barn genom åren. Jag är en bra vuxen, inga övergrepp på barn jag menar, så det sa.

      Gilla

  3. Väldigt fint skrivet om din mormor. Min försvann tidigt i demensen, samma med farfar men han hade Alzheimers. Livet är förunderligt och det enda som egentligen är viktigt är frid, oavsett vad som händer, för den där oron och ångesten som sjukdomar i hjärnan kan medföra är plågsam för alla inblandade. Tack för att du delade den här biten historia.

    Gilla

  4. En mycket fin text om kärleken till din mormor. Min mormor födde tio barn och kallade mig sitt elfte, jag växte upp hos henne och hade barndomen där.
    – Klockan fyra är det mat och är du inte hemma då blir du utan, brukade hon säga på lördagarna. Det var sommar och är man tio-elva år glöms tid och rum bort och det var väl mera en regel än ett undantag att jag inte hann, klockan fyra verkade alltid var den bästa lektiden. När jag steg innanför dörren runt kanske sju- åtta hör jag henne- Vi tittar på tv, maten står i ugnen, är du inte hemma i tid i morgon får du ingen mat, bara så du vet ”lue”. Tonfallet var inte argt, bara omsorgsfullt.
    Jag blev tjugofem – kom stolt hem med min nyfödda dotter i babyliften, satte försiktigt ned den på köksbordet och visade underverket, mormor satt och sydde blekingesömnad – snurra ett varv pojk, jag gjorde som hon sa. -Bra sa hon, nästa gång du har snurrat ett varv är den lilla flickan tjugo år. Så blev det.

    Liked by 1 person

  5. Tack för fina tankar! Min mamma, mormor till min son, har också hon drabbats av åldersdegeneration av gula fläcken. För henne är det naturligtvis utmanande, men vi har alla konstaterat att det för vår del egentligen inte spelar någon roll, eftersom hon uppenbarligen ser med hjärtat. Fortsättningsvis tar hon hand om oss alla som om vi vore fem och inte fyrtiofem. Inte för att hon tror att vi inte skulle klara oss själva (för det har hon lärt oss att göra) utan för att hon vill ta hand om oss. Men vi har kommit överens om att när hon blir ”gammal på riktigt” (hon är nu 77) så ska jag ta hand om henne istället.

    Liked by 2 people

  6. Tårar trillar, jag hade en mormor, men aldrig chansen att umgås med henne. Min familj var/är trasig och trots det tunga lass jag fick med mig, så försöker jag älska min son, så mycket som jag bara kan. Ibland tycker han dock att det blir för mycket. Jag kommer aldrig att bli mormor, men jag hoppas att få bli farmor, om inte ännu. Gud vad jag ska njuta med dom i skogen. Vissa dom allt det vackra och fina den har att ge. Din berättelse rörde mitt hjärta ♥ Ha en trevlig helg, du och de dina ♥

    Liked by 2 people

  7. En av min och min frus bästa vänner har bott i Oxie, numera Sjöbo som är ett av våra smultronställen här i världen. Vi har många vänner runt om i Skåne, men jag är också halvskåning, min mormor och morfar hade ett småbruk i Lärkeröd, nån mil ifrån Örkelljunga. Vilka fina somrar och jular vi hade där! För att inte tala om jakten på fasaner, kaniner och tyskharar. Min mormor var en helt suverän kock och med alla råvaror hon hade från lantbruket gjorde inte saken sämre. Tänker alltid med värme på dem. Du lyckas verkligen väcka gamla minnen till liv. Även såna som handlar om mina fina år i Sundsvall då jag färdades omkring lite överallt, även i dina trakter. Spännande!

    En annan kort kommentar är att jag vet mer än jag skulle vilja om demenssjukdomar, alla sorter genom mitt arbete i hemtjänsten. Har jag nån prioriterad önskan om bot mot en allvarlig sjukdom så är det den.

    Liked by 2 people

  8. Åh va fint skrivet, min egen Mormor som blev 101 år och i stort sett helt ”klar” ända in i slutet har betytt så otroligt mycket för mej. Nu är jag själv Farmor till fyra (snart fem) underbara barnbarn och hoppas verkligen att jag ska betyda lika mycket för dem som min Mormor gjort för mej ❤️❤️

    Liked by 2 people

  9. Du är otroligt duktig på att få fram känslor i det du skriver och jag är imponerad du med sån insikt som läkare som yrke har denna mjuka trevliga blogg som gett mig mycket ro att läsa och haft stor glädje av den. Kommer inte vara aktiv mer då jag haft bloggen som lite olika ändamål efter den sits jag varit i fram och tillbaka sedan den startades för 1 år sedan drygt, då hade jag en målsättning att hjälpa andra beroende men insåg snabbt att jag hade för mycket problem med min exfru och är tråkigt när folk utan kemiskt beroende är så fruktansvärt envisa och det visar att missbruk är inte bara droger och alkohol och spel som de flesta tror utan även just: extremt bekräftelse behov, extrem egoism och att vara hänsynslöst elak mot sitt barn på ett känslomässigt plan….
    Tack för dina värdefulla välskrivna ord, har varit till hjälp och nu kommer jag på bästa sätt omvandla ord till handling för annars har vi en utblommad liten tonårstjej i början på ngn form av maniskt missbruk.
    Önskar dig all lycka och fortsätt skriva, du är verkligen duktig på det.
    Mvh

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s