Min morfars memoarer

Stunderna jag minns med min morfar är när jag gick till honom och min mormor innan skolan. Han var alltid uppe tidigt, gjorde te och ordnade fram frukost, lyssnade på P1 på radion och läste Tidningen Arbetet. Vid köksbordet med vaxduk satt vi sedan där han och jag. Han med sin tidning, och jag med en världsatlas som redan då var sönderläst. Morfar ojade sig över nyheterna. När det blev för hemskt stängde han av radion och sjöng en sång, gärna av Evert Taube. När han var på gott humör berättade han om när han var ung och var sjöman. Vi drack te med mycket honung. Kopparna var väl indruckna, och om man hittade dem på en loppis idag skulle man kalla dem shabby chic. När jag skriver om det nu kommer dofterna åter: Liptons citronte, svensk honung, doften av mormors hembakta rågbullar med russin. Just då var livet inte svårare eller större än så, och jag var tio år gammal.

Tjugosex år senare är livet mer komplicerat. Jag står utanför Bergsjö kyrka i den vackraste delen av världen, i norra Hälsingland. Det är ett par minusgrader, marken snöklädd, men det är en klar och solig morgon. Jag ska gå i kyrkan på en söndag för första gången på flera år. Det jag söker är trons gemenskap och tröst. Vilan i den kända liturgin, kyrkobyggnadens värme. Församlingens vänliga ansikten. Känslan av att kravlöst få vara del av en gemenskap, om än bara för en timmes tid.

Den morgonen har jag till slut tagit mod till mig och öppnat det tjocka brevet från Skatteverket. Det behövde egentligen inte öppnas för det var så fullt av papper med uppgifter för mig att komplettera att det spruckit. Största delen av det jag gjort som spirande och entusiastisk egen företagare ifrågasattes och skulle förklaras. Det fick mig att känna mig som om jag vore kriminell. Värst var att jag inte visste hur det skulle sluta. Skulle min familj och jag hamna på ruinens brant, få lämna det fina liv som vi älskade så mycket på gården i Älvsund, hamna i skuldsanering, få leva på bidrag? Skulle min mentala hälsa klara pressen? Jag hade haft stora besvär med oro och nedstämdhet tidigare i livet, och under flera perioder haft betydande utmattningssymtom.

Gudstjänsten skulle inte börja på ett tag så jag ringde och pratade med mina föräldrar. Tårarna kom. Jag hörde medkänslan i min fars röst. Han önskade nog att han varit hos mig. Då skulle han ha gjort som han gjort vid de få tillfällen tidigare i mitt liv då jag brutit ihop i hans åsyn. Frågat om jag ville ha en whisky. Nu hade ju inte ens det gått, för sedan en månad var jag nykter, men likafullt fortfarande törstig varje dag.

I samtalet med mina föräldrar dök minnet av min morfars memoarer upp.

När jag blivit äldre, och inte längre hade möjlighet att dricka te hos morfar på morgnarna blev det nog lite tomt därhemma. Han sade det vid något tillfälle till mig. Han mindes mig så klart, när jag satt vid mormors vita skrivbord och ritade kartor, som jag brukade göra förr, att han ibland trodde att han faktiskt såg mig där. ”Du var liksom min kompis”, sade han konstaterande. När han berättade kramade jag om honom, och kunde sorgset konstatera att den tiden sorgligt nog var förbi. Det var strax innan han dog, och jag var mitt uppe i min läkarutbildning.

Tomheten efter mig fyllde min morfar med att skriva sina memoarer. Till mig. Han var ingen anmärkningsvärd man, bara en vanlig människa, mer eller mindre typisk för sin generation, men hans berättelse visar på den resa vi alla människor gör genom livet, och som innehåller fest och sorg, lycka, äventyr, och förluster. Ingen annan skulle få läsa hans memoarer, och därför skrev han dem ärligt och uppriktig såsom man bara skriver till en annan människa man verkligen älskar. I memoarerna finns historierna jag känner igen, från hans ungdom och sjömansliv. Men också historier jag aldrig hört honom berätta. De handlade om livet innan han träffade min mormor. Vid ett tillfälle, skrev han, såg allting mycket mörkt ut. Han bodde hos sina svärföräldrar i Värmland. De var inte särskilt förtjusta i honom eftersom han och hans dåvarande fru fått barn som unga, min mors äldre halvsyster, och hade svårigheter att försörja sig. De levde på svärföräldrarna eftersom de inte hade något annat val. Vid ett tillfälle sade morfars svärfar till honom att han inte var annat än en ”dret-skåning”, för vilket han tog mycket illa upp. Morfar beskrev det som om han ”helt höll på att tappa självförtroendet”, vilket i sanning, var det mest värdefulla han hade. Till slut fick morfar ta flera svåra beslut, och valde att bryta upp för att rädda just detta självförtroende. Detta kan man nog säga både det ena och det andra om i sig, men utan det beslutet hade till exempel  inte jag funnits.

Där på trappan till Bergsjö kyrka kom detta avsnitt ur min morfars memoarer till mig, som tröst och vägledning från en människa som varit så förutseende att han delat med sig av sitt livs svåraste stund, för att jag i ett av mitt livs svåraste stunder inte skulle behöva känna mig ensam.

Till skillnad från min morfar hade jag inte skäl att bryta upp, utan tvärtom att stå kvar och kämpa för det liv jag älskade, och fortfarande älskar. Jag kämpar fortfarande, men det går lättare nu för jag har blivit en kämpe. Och i bokhyllan står min morfars memoarer.

 

11 reaktioner till “Min morfars memoarer

  1. Dina ord får mig att längta efter min farmor och även farfar, mormor och morfar men farmor var speciell. Önskar att hon var i livet. Jag önskar att jag hade varit mer nyfiken på hennes liv. Önskar att jag hade bett henne berätta. Men jag var så mitt uppe i småbarnslivet och allt vad det innebar. Jag träffade henne regelbundet men vi pratade mest om vardagen och det som var aktuellt för stunden. Ju äldre jag har blivit ju mer vill jag veta om henne eftersom mina fastrar säger att jag är så lik henne, jag kan se att jag liknar henne utseendemässigt men de säger att vi har samma personlighet.

    Du skriver bra och det är intressant att läsa det du skriver. Det får mig att tänka.

  2. Den däringa Värmländske svärfa’rn var nog den störste Dret-Gôbben i den församlinga… starkt av honom att bryta sig loss och gå vidare. Ibland får man vara stark på de sätt man kan.

    Ja du, vart hade man varit i livet om inte man hade haft mormor och morfar… nu var inte morfar min biologiske då han dog när mamma var 10 år, men moffe Sven som träffade mormor 2 år efter att hon blev änka, han var MIN morfar och starkaste fadersgestalten för mig. Vi hade en öppen och varm relation och då jag släktforskat så har historierna följt med och blivit förklarade och jag är glad att jag tog tag i det när de levde. Han dog 1996 och jag har nog inte riktigt landat i det än om jag skall vara ärlig. Det sitter en hård knut med sorg i själen, men med terapin har det börjat lösa upp sig till en mer hanterbar klump.

  3. Tack för att du skriver dessa värmande historier som så väl uttrycker kärleken mellan nära och kära och som är en så varm och inspirerande motvikt till all den propaganda för enfamiljshushåll eller hur vi förmodas klara oss ensamma som dominerat bilden i Sverige under ett antal år nu.
    Det är med stor glädje och en värmande känsla i mitt bröst som jag läser dina historier! Stort tack för att du skriver och sprider kärlek!

    1. Tack för dina uppmuntrande kommentarer! Ensamhet är en farsot som orsakar både lidande, sjukdom, och ibland till och med död. Vi människor behöver varandra under alla skeden av livet – ibland tar vi mer än vi ger, men i slutändan och på det stora hela jämnar det ut sig. Idag sätter man många gånger likhetstecken mellan frihet och ensamhet, individualism, och oberoende. Men jag menar att ömsesidigt beroende är grunden för den individuella friheten, hur konstigt det än kan låta. Tack än en gång för ditt stöd.

      1. Mycket kloka ord av dig om livet och jag delar verkligen denna synpunkt! 🙂 Livet är en väv och vi är alla delar/trådar och är med och väver/skapar denna väv och när kärlek till livet och ens medmänniskor finns där så skapar vi någonting underbart som sprider sig och inspirerar varandra och det är detta som du så fint väver i dina berättelser! Sluta aldrig väva 🙂

Kommentera