Grisarnas visdom

Från det att jag flyttade till en gård på landet har jag närt en dröm om att ha grisar. Jag kan dessutom exakt spåra drömmens ursprung. 1998 besökte jag och en god vän hennes mors hemstad Erfurt i gamla Östtyskland. Vi var båda 17 år gamla, och för mig var det ett stort äventyr att komma till staden med den kyrkorika stadskärnan, omgiven av betongbostadskomplexen vid Jurij-Gagarin-Ring. Vi bodde hos hennes mormor som var mycket gästfri. Flera smak- och doftminnen dyker upp direkt när jag tänker på det. Bland annat hade jag glömt handla med mig snus på resan och tvingades därmed röka någonslags milda tantcigaretter för att tillfredsställa mitt nikotinbehov. För att dölja lukten av cigarett för min goda väns mormor tuggade jag tuggummi med smak av kanel som jag köpt på båten ned. Så här finns dofter av kanel, och doften av bananlikör jag alltid fått i näsan efter att ha rökt cigaretter. Självklart rökte jag inte inomhus eller inför mormorn, utan åkte upp på taket av betongkomplexetm där utsikten över stadskärnan var fantastisk. Luften var frisk och kall som den är de finaste av höstdagar. På det sättet att man nästan kan känna iskristallerna i utomhusluften.

På grund av mina känslor inför mig själv, en oro för att inte följa normen som ibland övergick till ett perfektionistiskt granskande av andra, led min relation till min goda vän tyvärr av resan. Jag letade fel på henne, och var arg och irriterad på hennes, i smyg som jag trodde själv. Men en kväll var mycket fin. Hon tog med mig på en vackert sliten biograf och vi såg på ”Die unerträgliche Leichtigkeit des Seins”, eller ”Varats olidliga lätthet”, som den heter på svenska. En bra film, och en mycket fin upplevelse. I filmen figurerar grisen Mefisto, som på sympatiska och mindre sympatiska vis interagerar med sin omgivning. Han behandlas som en hund av sin ägare, och dricker till och med öl.

Porträttet av grisen Mefisto och hans relation till sin husse slog an hos mig, och drömmen uppstod om att en dag få ha grisar. Eller i alla fall en gris, en Mefisto.

Denna dröm fick sedan vila i flera år. När min fru och jag bestämde oss för att göra växlingen från pendlande sovstadsbor till hobbyjordbrukande glesbygdsbor blev denna dröm ånyo aktuell. Under vårt första år i Älvsund tjatade jag en hel del på min fru om att få ha grisar, men det föll ganska platt bland allt hennes andra arbete med höns, får och hästar. Vi skaffade fler katter, och hund. Jag skaffade en massa Land Rovers,  arbetade mycket, och prioriterade min verkstad.

Vintern 2016-2017 var en turbulent tid. Jag hade revision hos Skatteverket vilket innebar inte bara en grundlig granskning av familjens och vårt företags ekonomi av utomstående och för oss helt främmande människor, vilket jag trots professionellt och korrekt bemötande från revisorerna upplevde som gravt integritetskränkande och mycket obehagligt. Upplevelsen var minst sagt krisartad, och min alkoholkonsumtion steg eftersom den erbjöd en genväg till stresshantering. Jag hade gått upp mycket i vikt de senaste åren, och utvecklat ett sömnapnésyndrom, något min far uppmärksammade mig på under en annars trevlig vistelse på oktoberfest i München. Detta tillsammans med min hårda, kritiska, och ickeförlåtande attityd till mig själv gjorde att jag hamnade i Nigredo, ett tillstånd av djup kris och djupt självförakt.

Mitt i allt detta, vid jul, tog min fru och mina föräldrar upp för diskussion med mig min alkoholkonsumtion, och jag tog, med stort stöd av min omgivning, beslutet att sluta dricka alkohol. Med tanke på den djupa relation jag har till alkoholen, särskilt öl i alla dess former, en relation på gott och ont vilken bland annat illustreras i min debutroman ”En själavandring”, så var detta ingen lätt uppgift. Värst var tomheten som uppstod. Att skiljas från alkoholen var som att skiljas från en mycket god vän. Sannolikt var processen inte helt olik den vid en skilsmässa, där man blir tvungen att lämna en livskamrat med många goda egenskaper, som man haft ett intimt förhållande med, och delat fantastiska minnen med, helt enkelt för att de negativa egenskaper i nuet kommit att dominera över de positiva.

Som tur är har jag en klok fru, och hon såg mitt lidande och föreslog att vi skulle skaffa grisar till sommaren. För mig erbjöd detta ett hopp om att livet kunde innehålla mer. Vi började planera för grishage, vindskydd, och hur grisarna skulle utfordras.

Under våren 2017 besökte vi Norra Sannäs lantbruk utanför Delsbo och tittade på griskultingar. I juni kom de sedan till oss, fyra praktfulla linderödsgrisar: Rakel, Lea, Bella, och förstås, Mefisto.

I gårdens ansvarsfördelning så blev grisarna mitt ansvar. Jag skulle skaffa mat till dem, mata dem, och se till att de hade det ombonat i sitt hus. Till skillnad från Land Rovers, så kan grisar inte stå och vänta på att man får tid med dem, utan de kräver daglig omsorg. För mig innebar detta att jag fick lägga om mitt liv. Grisarna skulle ha mat innan jag åkte till jobbet, och jag fick därmed börja gå upp klockan fem. Dagarna började jag därmed med att gå ut till grisarna det första jag gjorde, oavsett väder. Efter middagen på kvällen, när man helst vill sätta direkt sig och jäsa i fåtöljen framför teven, fick jag gå ut till grisarna med matrester och foder. Matresterna är ett kapitel för sig, och jag nämner bara  i förbigående den djupa tillfredsställelse vi i familjen kände över att inte behöva slänga mat. Dessa nya rutiner gick från tvång via vana till ett behov för mig. På sensommaren var grisarna skälet till att jag steg upp varje morgon. Detta sammanfattas väl i det japanska begreppet ”ikigai” (väl beskrivet i denna bok), och i denna process utgjorde grisarna för mig grundbulten.

Grisar är nyfikna, pigga, och alltför mänskliga i många av sina beteenden. De blev inte bara mina husdjur, utan mina vänner. Ofta kunde man hitta mig sittande i hagen hos dem, sällskapande och filosoferande. De har fler företräden än så: Där jag misslyckades med min plöjning, beredde grisarna marken förstklassigt. Och så kommer vi ju till den svåra biten; de smakar dessutom jättegott.

I november var det dags för slakt. Varken min fru eller jag klarade av medverka vid slakten, utan fick som tur var hjälp med detta av vår granne och hustomte Lennart. Nu ligger alltså mina kompisar i frysen, och vi äter dem till middag regelbundet. Som framgår känner jag en viss ambivalens inför detta. Jag tänker dock att det känns bättre att äta djur jag vet har haft det bra, både när det gäller materiella förhållanden och omsorg. Jag saknar dem dock som varelser varje dag och ser fram emot nästa vår när vi ska ha nya grisar.

Sammanfattningsvis kan sägas att företeelsen att ha grisar gjort en betydande skillnad i mitt liv. De danade goda karaktärsegenskaper, var trevligt sällskap, gav en möjlighet att visa omsorg, beredde svårberedd mark som nu ska bli grönsaksland åt min fru, och ger dessutom nu välsmakande kött till familjens middagsbord. Tack för allt detta mina kära grisar.

Författare: stigfinnarenialvsund

kristoferschultz.com

14 reaktioner till “Grisarnas visdom”

  1. Väldigt bra skrivet i din blogg, känner igen så otroligt mycket av det du skriver. Jag har lagt enormt med tid på reda ut vem jag är och läst kopiösa mängder psykologi, varit på behandling 8 mån varav 2 mån som frivillig arbetsträning. Nu är 2,5 år nådd av drogfri tid och jag är numera en stödperson åt flera med liknande problem. En kultur inom Na / Aa. Jag förändrade mitt liv när jag började med att erkänna för mig själv att jag inte kunde laga mig själv och sedan dess levt efter 12 stegs programmet. Ett otroligt program utvecklat i USA av 2 fd alkolister. Och jag har vänner med både 5 och 20 års drog/ alkohol fri tid. 12 steg bygger på egen vilja och jobbar på i min takt jag orkar då jag lider av ptsd. Utöver detta har både skatteverket och kronofogden tagit mer pengar än tillåtet, tyvärr ser ingen av dem allt arbete man gör och finns ingen hänsyn till min särskilda livssyn trots jag betalat skatt sedan 15 års ålder och jobbade halvt sönder mig. Sedan idag går jag back men klarar mig på laglig väg men är en otroligt jobbig kamp med pengar. Men är motiverad av löftet jag gett min dotter finnas där. Och jag sviker inte löftet oavsett vad.
    Intressant följa dig och kämpa på, tro mig allt löser sig om man väljer rätt.

    Gilla

      1. Så lite, du gav mig inspiration och för mig värdefull läsning. Enda sättet oavsett missbruk – Droger, sex, alkohol, dbt problem som ökat och ca 195 andra klassade beroende så handlar början till en lösning att man kapitulerar och inser sina egna problem. Låter som du verkligen skapat och byggt din dröm med din familj medans jag förlorade min då vi var två beroende människor som inte förstod varanns problem och jag fick fel behandling redan för 7 år sedan och vården var inte så insatt där jag bodde att Na fanns och jag levde i en miljö omöjlig att ta sig ur. Mycket av min bloggs inlägg handlar om en kamp att våra gener ej gör vår dotter till en potentiel missbrukare. Och särskilt hennes mor bidrar till detta genom vägra inse hennes problem drar med sig vår dotter. Då jag själv gjort ett val och sedan dess levt ett liv utan kriminella handlingar och droger el alkohol så har jag visat vägen för min dotter. Även visat hur jag gått från två plastpåsar med kläder till ett liv som pekar rakt uppåt men mitt ex drar ner oss båda, Är egentligen inte arg på henne utan sjukdomen som beroende är . Jag lyssnade heller inte när jag var fast i det som hon är.
        Har läst igenom och du skriver otroligt väl och känner dina känslor i orden. Finns en röd tråd i oss alla som har ett beroende.
        Jag har vunnit över min värsta del, drog sug finns inte och äcklas av det och ironiskt nog bor jag i närheten av ett Mecka av drog utbud. idag är jag en beslutsam man och har uteslutit allt och alla som är dåliga för mig. Kampen mot myndigheter och Försäkringskassan, kronofogden tar jag inte och lägger mer energi på – Jag har förmågan lösa mitt liv ändå men tiden på gatan och på behandling märkte mig och är idag död inombords, uttom för en person min dotter som verkligen för mitt hjärta slå så hårt och tårarna rinna när hon är ledsen och blir sviken. Jag har ingen empati för de sol medverkat till det och de får och som jag betala ett pris för det. Tills för ganska snart 1 år sedan fick jag reda på hur sjukt saker låg till och jag kommer aldrig någonsin förlåta det, aldrig släppa det. Men jag har inte bråttom var sak har sin tid och det viktigaste är min dotter mår bra och har stödet i mig så tror jag allt löser sig.
        Önskar folk förstod vad det innebär lämna ett missbruk – Åratal efter så är smärtan lika stor över allt man gjort och det gäller hantera det nykter som alla vanliga ” Svensson ” gör. Jag har på 2,5 år inte en gång haft återfall och har inga party kvällar där jag super bort mitt minne och släpar hem ngt ragg. Nej mitt nya liv tack vare 12 stegs boken ” Arbetsguide ” ger mig instruktioner hur jag ska hantera allt.
        Det som aldrig slutar göra ont är att jag förlorat min kärnfamilj och inte kan finnas fysisk och älskade mitt ex av hela mitt hjärta och tog lång tid acceptera allt hon ville var att bli av mig och leva det liv hon verkligen gillar….ägnade sjukt med tid på att reparera medans hon knullade till höger och vänster med alltifrån Dansbands killar till pundare och det hon älskar och tänder mest på: Extremt unga män, Hon är ingen familje typ och handlings förlamad göra saker ihop med dottern uttom det de gör alltid – Dvs det mitt ex vill. Var rädd om din fru och lyssna och prata om du känner ni har problem. Det är mitt råd och det verkar funka bra av det jag läst hittills.
        Blev väldigt förvånad att en läkare ville följa min blogg och hade tänkt skrota den, Men nu fick jag glöd skriva om positiva saker som hänt och händer och hur man håller sig ren. Har bestämt ej skriva mer om mitt ex alls i bloggen för vill ej hon så få av min tid, den är det andra som vill ha som förtjänar och nr 2: Hennes liv och hennes val och då får man ta konsekvenserna precis som jag fick- Erbjöd hjälp och lovade oavsett när att ber hon om den kommer jag hjälpa. det kommer aldrig hända för hon hon ser verkligen inget fel i ta andras män, hon är helt i sin bubbla där allt handlar om jakt- Priset betalar min ensamma dotter….. Och det kommer bli ändring men det märker hon då. stark jobbat av dig förverkliga dina drömmar och låter härligt med det nya liv du/ ni valt. Jag håller med på bygga upp ngt och är en bra bit på väg. Har förmånen att ha väldigt goda vänner som vet de kan lita 110 på mig och jag på dem och det är nyckeln till min framtid som ser väldigt ljus ut
        Sov gott och må väl

        Gilla

  2. Vilket härligt inlägg! Ikigai var ett nytt begrepp för mig! Ett ord jag inte visste att jag saknade. Tack för det!
    Att se på sig själv med vänlig blick och vara sin egen bästa vän kan verkligen vara en vändpunkt i livet.

    Gilla

  3. Väldigt intressant att läsa. Jag lever med en man som dricker alldeles för mycket. Ibland funderar jag om det är jag som överdriver eftersom jag har en pappa som dricker och jag har dessutom levt ihop med en man som missbrukade alkohol och som slog mig. Men när jag sedan tittar på hur han dricker ( i smyg, har dessutom gått över fr öl till starksprit, han måste ha alkohol innan han går till sängs, han säger till alla att han knappt dricker men när han sedan är hemma kan han tömma en halv flaska sprit) inser jag att det är nog inte ok…
    När jag tar upp det så blir han antingen arg eller så frågar han om det verkligen är så. Jag har faktiskt slutat att ta upp det så jag gissar att han tror att jag inte vet. Han är aldrig dum mot mig men det kan ju beroende på att han dricker när jag har gått och lagt mig. Vi sover inte i samma rum eftersom han snarkar.

    Nu var det inte det jag skulle skriva om utan jag ville berätta att jag tycker ditt inlägg är intressant att läsa, att få höra någon som har/eller haft ett beroende förklara hur det var och hur man tog sig ur det. Det är starkt gjort!! Att våga erkänna framför allt för sig själv att ens drickande är inte ok och att också då ha styrkan att hitta en väg bort från det. Samt att du lyssnade på din fru och dina föräldrar när de tog upp frågan med dig. Din fru är också en stark person som finns hos dig. Jag vet inte om jag skulle klara av det eftersom ärligt talat tror jag inte att min man vill sluta. Känns hårt och elakt men jag gissar att jag är besviken på honom. När jag läser det jag skriver till dig känns det verkligen rörigt och ledsamt..
    Det ska i alla fall bli intressant att följa och läsa din blogg 😊👍

    Jag har själv inte varit i närheten av att ha ett sådant beroende eftersom jag har avstått från både nikotin och alkohol. Narkotika finns inte heller i mitt liv inte ens som tex värktabletter. Jag har inte kunnat förstå tjusningen i det, har druckit alkohol då och då vid festliga tillfällen men har lika roligt utan. Gissar att det är ett val som kommit med automatik efter att ha haft pappa drickande och mitt ex.

    Gilla

    1. Tack för att du delar med dig av dina värdefulla tankar och funderingar. Jag beklagar att du lever i en situation med stor oro. Jag förfasades ofta tidigare över vilka beteenden som kunde normaliseras i familjer, och drabbas nu ibland av skam över hur tillståndet tidigare var i min familj, och så klart, min stora del i detta. Vi människor besitter dock en oanad förmåga inte bara till anpassning, utan också till förändring och drivkraft.

      Gilla

      1. Det är verkligen sant hur man kan normalisera saker inom en familj. När jag berättar för riktigt nära vänner hur jag lever så förstår de inte hur jag klarar det. ( Vi flyttade nämligen till Åland och han arbetar kvar i Sverige och jag arbetar här på Åland och har hand om hus och vår gemensamma son. Jag tycker det fungerar bra att vara själv under veckorna och helgerna när han är hemma är det ok på dagarna,)

        Det är också verkligen sant att vi människor har förmåga att förändra, jag har ju gjort det en gång då jag tog mig från en alkoliserad och misshandlande man. Visserligen blev jag sjuk i kroppen när livet lugnade ner sig. Men jag tog mig därifrån. Däremot vet jag inte om min man har den styrkan, han flyr hellre och saknar drivkraft så jag gissar att det är nog jag som får ta tag i det hela för en förändring men då är det inte säkert att han blir kvar.

        Jag måste bara hitta min drivkraft och ork igen, det är ju mycket lättare att vara kvar i det vi har nu eftersom vi inte ses så ofta och större delen av tiden är det jag och sonen och då är ju allt bra. 🤔🙃

        Liked by 1 person

  4. Även jag växte upp med en pappa som blev mer och mer alkoholiserad. Jag hade en lugn uppväxt så när som på en smygdrickande pappa som inte trodde vi såg, en pappa som tog det mesta av familjens pengar till sitt supande. Som tur var för oss barn och mamma var han inte aggresiv, kröp inte omkring eller svinade ner omkring sig. Men visst förgiftade han min uppväxt, och jag var livrädd att bli kär i ”fel” man dvs en som skattade spriten högre än livet. Själva helgsupandet är så glorifierat i vårt land, det är där det börjar. Måttet på trevligheten i helgen är hur full man blev, själv har jag alltid fått ångest på fester där supandet varit det viktigaste, stuckit hem tidigt. Klart jag har haft en periodare som fästman, lite lurigt i början att läsa av hur det låg till. När han upp mot 2 meter lång, krallig kille la sig i trapphuset och ville bli hemdragen sa jag till honom ”vill du sova här så gör det, jag går hem nu” och så gick jag. Klart han kom efter en stund, men så ville jag inte ha det, visade sig att hans trevliga pappa var periodare. Hittade en man som tränade/spelade högt i en serie, med mycket lagom intag av alkohol. Det bästa val jag kunde gjort, vi har nu varit gifta i 40 år den 4 februari. ”Tänk om vi hade vetat det när vi träffades” säger maken när jag påtalar att jösses det blir 40 år snart, vilket vår dotter brukar påminna oss om, själva bröllopsdagen, vi bara glömmer sånt så lätt, tur att vi är lika.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s