Att vara sin egen bästa vän

Det kvittade att jag hade bra förhållanden runt om mig då och nyss, för det var mitt förhållande till mig själv som var problemet.

Jag är 36 år, snart 37. Make sedan 11 år, och far till 3 fina ungar. På jobbet är jag legitimerad läkare och ST-läkare i Allmänmedicin. Min tjänst har jag på Njurunda vårdcentral, men mellan varven träffar man mig också på familjeläkarjouren i Hudiksvall, Hälsocentralen Delsbo-Friggesund, och företagshälsovården vid Previa i Sundsvall (vill man av någon anledning få kontakt med mig i egenskap av läkare så sker detta bäst genom direkt kontakt med Njurunda Vårdcentral).

När jag inte jobbar så är jag månskensbonde och försöker tillsammans med min hustru bedriva lantbruk på vår lilla gård i Älvsund. Vi har höns, får, hästar, grisar, katter och hund. Ankorna bet tyvärr räven ihjäl i höstas – innan dess var de trevliga små kompisar som vaggade runt fridfullt på gården och gav upphov till mycket glädje, och fina ägg att baka på eller som mycket bra bas till hemmagjord bearnaisesås.

När vi flyttade till Älvsund fick vi reda på att detta var en by där jakten var en viktig sysselsättning så både min fru och jag fick skynda oss att ta jägarexamen. Nu är jag med på älgjakten, visserligen utan större framgång så här långt. Men som min granne brukar säga: ”Det är ändå såsen som är godast”. Som tillägg till såsen skulle jag också vilja lägga till upplevelsen av att sitta vid elden ute i skogen, stilla i timmar, och komma nära skogens invånare. Sedan brukar jag dricka kaffe och grilla falukorvskivor också, inte så konstigt kanske att älgarna springer förbi obeskjutna. Jycken är egentligen lämplig att jaga hare med, men hittills är hon mest intresserad av ekorrar. Men hon är en bra kompis, som kommer till en när man är ledsen, och det är egentligen det viktigaste.

Så vad har jag då att säga? Jag hyser stor tacksamhet för det liv jag lever, men det har inte alltid varit så. Konstigt ändå med tanke på att jag fick det precis som jag ville ha det, då för 12 år sedan när depressionen höll på att knäcka mig, i kombination med läkarutbildningens utantillärning, innehållslösa avdelningsplaceringar och penalism från äldre kollegor. Det var inte särskilt bra innan dess heller. Eller för den delen för ett år sedan. Det kvittade att jag hade bra förhållanden runt om mig då och nyss, för det var mitt förhållande till mig själv som var problemet.

Jag önskar att jag vore den ende som haft det på det här sättet, men på jobbet har det tyvärr gått upp för mig att så inte är fallet. För svårare tillstånd finns läkemedel och olika bra former av psykoterapi, men problemen börjar långt innan dess. Varför då inte göra något åt det långt tidigare? Det är min idé! Här i detta forum vill jag dela med mig av de erfarenheter jag gjort, den kunskap de gett mig, en kunskap som jag önskar att jag haft för länge sedan: Kunskapen om värdet av att vara sin egen bäste kompis.

Författare: stigfinnarenialvsund

kristoferschultz.com

28 reaktioner till “Att vara sin egen bästa vän”

  1. ”Det kvittade att jag hade bra förhållanden runt om mig då och nyss, för det var mitt förhållande till mig själv som var problemet.” Precis så har det varit för mig hela mitt liv och jag tror som du skriver att vi är många som känner så och att det är viktigt att vi pratar mer och högre om det så att fler kan sluta fred med sig själva.

    Gilla

  2. Sjukt bra precis så känner jag också! Liksom varför måste man bli sjuk för att få hjälp! Så sjuk att man knappt kan ta sig upp av ångest!

    Gilla

      1. Ja jag jobbar ju tills jag inte orkar eller ännu längre för att krascha hemma och stackarna här hemma får alla bekymmer och arga kommentarer och får ta hand om allt när jag däckar 🙂

        Liked by 1 person

  3. Jag läser gärna dina texter, tack för att du genom WordPress ”bjöd in” mig hit! Jag är en glad tantaluring som nästan är dubbelt så gammal som du, men i mig finns alla lager av lätta o knepiga levnadsår ömsint bevarade.
    Gillade texten om din morfars memoarer riktigt mycket. Så här tänker jag; man blir vän med sig själv först när man slutar att sträva efter att vara alla till lags eller göra allt perfekt och att man vågar visa sina svaga sidor!

    Gilla

  4. Snubblade in här (efter att du snubblat in hos mig 😉 ) och tar gärna del av dina tankar.

    Själv har jag förskonats från depression, ångest etc, men levde länge så nära min mamma att hennes känslor nästan blev mina. Så jag tänker mkt kring psykiskt mående – har ex vis insett att om något ”skaver”, måste jag genast ta upp det, förstå och smälta. Kan alltså verka ältande en stund, just för att INTE bli kvar i något och älta det. If you follow me.
    Skriver även om sånt i min blogg, som spretar mkt eftersom jag (som pensionär) kan skriva om det jag just då har lust till. 🙂

    PS: Min man från Bohuslän pratar gärna nostalgiskt om barndomens grisar. Han var kompis med korna också, men med grisarna var det nåt särskilt. Han hade också turen att vara för liten f a behöva vara med om slakten.

    Gilla

  5. Jag blir berörd och även rörd av dina ord. Jag är en mamma med en del fysiska problem som tack och lov i stort sett aldrig har upplevt de psykiska svårigheter som mina barn har stött på. Förutom en kort depression framkallad av medicin (och en period av sorg) har jag aldrig behövt känna att livet har varit meningslöst. Men den korta episoden gav mig förståelse och genom öppna samtal med mina barn och andra i min närhet har jag fått en viss insikt i hur det är att ha olika psykiska svårigheter eller funktionsnedsättningar. Jag har många funderingar om hur det kan komma sig att jag inte känner en enda ung människa som aldrig har gått igenom ångest, depression, ätstörning eller andra jämförbara tillstånd. Men jag har också sett hur allt kan vändas och bli mycket bättre och därför känner jag ändå stort hopp. Som du så klokt skriver så är det ett stort steg att tycka om sig själv. Det jag har sett är att den dag man inte längre anser sig vara värdelös, då har det vänt och det är stor chans att livet börjar bli roligare. Kul att du tittade in till mig så att jag hittade dig. Ska läsa vidare bland dina inlägg nu 😀

    Gilla

    1. Visst är det så, det är många unga människor som mår dåligt och jag funderar mycket över detta. Kring svaret kan vi nog tyvärr bara spekulera. Jag tror mycket på att vägen inåt är vägen framåt eftersom vi människor har en sådan enorm resurs att hämta kraft ifrån i oss själva, om vi bara lyckas ratta in rätt våglängd och lyssna. Jag är mycket tacksam för dina värdefulla insikter.

      Liked by 1 person

  6. Så fint du har skrivit. Har fått hjälp med dessa problem förra hösten efter många år. Har försökt vara alla tillags men glömt mig själv. Nu är jag trygg i mej själv och känner en inre styrka. Skall läsa dina andra inlägg också. Tyvärr är det väldigt svårt att få hjälp.

    Gilla

      1. Ja efter 60 år fick jag äntligen träffa en duktig terapeut som använde EMDR. Hon konstaterade också orsaken till till mitt mående.
        Ha en bra vecka 🙂

        Gilla

  7. Att dela med sig av de erfarenheter man har gjort är en stor gåva.
    Jag har under de år jag bloggat (börjar närma sig 13 år nu) hittat hjälp och stöd i många texter och hoppas att andra gjort desamma hos mig.
    Vi är alla bara människor och inte så olika varandra som vi ibland tror.

    Liked by 1 person

  8. Hej på Dig! Läser med stort intresse i din blogg som är väldigt öppen och ärlig. Förstår att du arbetar inom vårdbranschen själv, jag gör det också, bara på en annan nivå, tills nyligen i hemtjänst, nu som boendehandledare inom handikapp. Hade en annan, numera nedlagd blogg där jag skrev om min utbrändhet och min leda vid kommunens kallsinnighet inför tillståndet och jag fick mycket fin respons på det. Numera mår jag mycket bättre trots min besvärliga artros och lätt återuppväckt stressyndrom. Jag är glad att jag har kommit undan paniken, stressen och känslan av oduglighet som infinner sig när man inte längre orkar slita dag ut och dag in. Jag finns ju där för mina brukare och jag kan inte hjälpa dem så länge jag inte kan hjälpa mig själv.

    Följer din blogg från och med nu. Tack än en gång för öppenheten i en värld som begär mer av oss människor än vi kan leverera. Vi har nog jobb med att tycka om oss själv. Som vi är.

    Gilla

  9. Så sant! När man finner sig själv så ändras hela verklighetsuppfattningen enligt mig. Lyssnar, just nu, på boken hjärnstark och blir så frustrerad på att man inte i tidig ålder ser till att barn får lära sig vikten av att arbeta med kroppen. Att det stärker hjärnan och självbilden redan tidigt, (enligt boken som hänvisar till forskning men inte vilken forskning…). Jag gillar den i alla fall!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s