Featured

Att vara sin egen bästa vän

Det kvittade att jag hade bra förhållanden runt om mig då och nyss, för det var mitt förhållande till mig själv som var problemet.

Jag är 36 år, snart 37. Make sedan 11 år, och far till 3 fina ungar. På jobbet är jag legitimerad läkare och ST-läkare i Allmänmedicin. Min tjänst har jag på Njurunda vårdcentral, men mellan varven träffar man mig också på familjeläkarjouren i Hudiksvall, Hälsocentralen Delsbo-Friggesund, och företagshälsovården vid Previa i Sundsvall (vill man av någon anledning få kontakt med mig i egenskap av läkare så sker detta bäst genom direkt kontakt med Njurunda Vårdcentral).

När jag inte jobbar så är jag månskensbonde och försöker tillsammans med min hustru bedriva lantbruk på vår lilla gård i Älvsund. Vi har höns, får, hästar, grisar, katter och hund. Ankorna bet tyvärr räven ihjäl i höstas – innan dess var de trevliga små kompisar som vaggade runt fridfullt på gården och gav upphov till mycket glädje, och fina ägg att baka på eller som mycket bra bas till hemmagjord bearnaisesås.

När vi flyttade till Älvsund fick vi reda på att detta var en by där jakten var en viktig sysselsättning så både min fru och jag fick skynda oss att ta jägarexamen. Nu är jag med på älgjakten, visserligen utan större framgång så här långt. Men som min granne brukar säga: ”Det är ändå såsen som är godast”. Som tillägg till såsen skulle jag också vilja lägga till upplevelsen av att sitta vid elden ute i skogen, stilla i timmar, och komma nära skogens invånare. Sedan brukar jag dricka kaffe och grilla falukorvskivor också, inte så konstigt kanske att älgarna springer förbi obeskjutna. Jycken är egentligen lämplig att jaga hare med, men hittills är hon mest intresserad av ekorrar. Men hon är en bra kompis, som kommer till en när man är ledsen, och det är egentligen det viktigaste.

Så vad har jag då att säga? Jag hyser stor tacksamhet för det liv jag lever, men det har inte alltid varit så. Konstigt ändå med tanke på att jag fick det precis som jag ville ha det, då för 12 år sedan när depressionen höll på att knäcka mig, i kombination med läkarutbildningens utantillärning, innehållslösa avdelningsplaceringar och penalism från äldre kollegor. Det var inte särskilt bra innan dess heller. Eller för den delen för ett år sedan. Det kvittade att jag hade bra förhållanden runt om mig då och nyss, för det var mitt förhållande till mig själv som var problemet.

Jag önskar att jag vore den ende som haft det på det här sättet, men på jobbet har det tyvärr gått upp för mig att så inte är fallet. För svårare tillstånd finns läkemedel och olika bra former av psykoterapi, men problemen börjar långt innan dess. Varför då inte göra något åt det långt tidigare? Det är min idé! Här i detta forum vill jag dela med mig av de erfarenheter jag gjort, den kunskap de gett mig, en kunskap som jag önskar att jag haft för länge sedan: Kunskapen om värdet av att vara sin egen bäste kompis.

Den svidande kritiken inifrån

Förändringen jag märkt när jag visar empati med mig själv är att jag är gladare, har mer energi, får saker gjorda, och har återfunnit en kreativitet som jag inte känt av sedan jag var barn.

Min övertygelse om att jag är ganska korkad, hopplös, och obrukbar sitter djupt i mig. Var den kommer ifrån vet jag inte. Mina föräldrar ställer sig ganska frågande när jag berättar för dem om min syn på mig själv. De har alltid varit uppmuntrande, låtit mig ta viktiga beslut i mitt liv, och stöttat mig både när det har gått bra och när det har gått dåligt. Detsamma gäller för min övriga familj och för viktiga personer i min omgivning under min uppväxt och under mitt vuxna liv.

Mitt liv från gymnasieåldern och uppåt har handlat om att med hjälp av olika meriter i det yttre bevisa mitt värde för andra, men framförallt för mig själv. Det har väl gått sådär… Resultatet har som regel blivit att jag trots mina uppnådda meriter inte känt mig så värst mycket bättre. Tvärtom. Framgångarna kändes ihåliga, och jag unnade mig ofta inte att känna någon tillfredsställelse över det som uppnåtts. Följden blev att jag i många sammanhang kände mig som en bluff. På papperet hade jag kunskaperna, men jag tvivlade på min faktiska förmåga.

Varför blir det så här? Jag kan så klart inte uttala mig om situationen för andra, vi har alla våra egna små privata helveten vi bär runt på, som de flesta andra inte känner till. Men för min egen del är jag något på spåren.

Så länge jag kan minnas så har jag varit taskig mot mig själv. Sannolikt är mekanismen den att jag alltid har varit känslig, och därmed rädd för andras kritik av den jag är och det jag gör. Det fanns därför orsak för mig att förekomma andras möjliga kritik genom att själv vara den som gav den tuffaste kritiken. På så sätt tog jag udden av andras eventuella kommande kritik. Jättebra, tyckte mitt rationella jag, nu har vi äntligen ett sätt att få in de där jobbiga känslorna på ett ställe där vi har kontroll över dem! På kort sikt var det nog så bra. Jag blev ytterst härdig, eftersom ingen kritik framkallade större reaktioner hos mig. Den värsta kritiken hade jag ju redan fått av mig själv. På lång sikt var det ingen bra plan dock. Jag hade ständigt umgänge med en mobbare som kände till alla mina fel och brister och ständigt påpekade dem för mig. Mobbaren skilde inte heller på sak och person, utan angrepp mig för den jag var, något som man som bekant inte kan göra särskilt mycket åt. Kritik i sak ska ju vara bra, det ger en möjlighet att bli bättre, men när man ger sådan åt andra är man som regel försiktig, och väljer ibland att hoppa över mindre viktiga fel för att vårda relationen med den man ger kritik. Några sådana hänsyn visade jag inte mig själv. Inte så konstigt kanske att jag mådde dåligt och hade stora brister i förtroendet till min egen förmåga. För om man gör fel hela tiden, och är fel hela tiden, så kan man ju inte förväntas göra något rätt i framtiden.

Hur klarade jag mig så länge som jag gjorde trots dessa ständiga trakasserier från mig själv? Svaret är självtröst. Samma outtröttliga kritiker som förpestade mitt liv tyckte ibland synd om mig, och unnade mig god mat, öl, vin och whisky. Sistnämnda tre hade dessutom förmågan att tysta kritikern för ett par timmar. Men underbart är kort, från det att jag vaknade följande morgon, var det igång igen. Med förnyad ferositet.

Frälsningen kom paradoxalt nog ur ingreppen i mitt liv, ett liv som jag lurat mig själv att tro att jag hade koll på, från en myndighet nämnd i tidigare inlägg. Ingrepp som utövade en så stor press på mig att mitt dåvarande tankesystem tippades över ända, och tvingade mig till förändring.

Under sommaren 2017 lyssnade jag på böcker i bilen på väg till och från jobbet. Tyvärr hinner jag sällan läsa längre, men lyssna har jag tid för med en timmes resväg till jobbet, och en timmes resväg hem. Då hinner man gå igenom rätt så mycket av sådant som med lite förakt i tonen benämns självhjälpslitteratur. En lista över förra sommarens aktuella litteratur finner ni bifogad i slutet av detta inlägg, om ni, av någon anledning, skulle känna lust att förkovra er i den.

Det centrala begreppet för mig i mitt tillfrisknande från min tankemobbing av mig själv är self-compassion. En attityd och ett tankesystem som kan odlas i en själv med hjälp av enkla tekniker som är tillgängliga ständigt, eftersom de har sin bas i din kropp och dina tankar.

Förändringen jag märkt när jag visar empati med mig själv är att jag är gladare, har mer energi, får saker gjorda, och har återfunnit en kreativitet som jag inte känt av sedan jag var barn.

I praktiken innebär self-compassion i min vardag att jag visar samma förståelse för mina egna misslyckanden som jag hade visat för någon annans. Jag ger fortfarande mig själv kritik i sak, men bara när det är motiverat. Strävan efter att bli duktig på det man gör kräver både kritik och uppmuntran. Jag berömmer mig själv när jag ordnat något på ett bra sätt: ”Det var fanimaj bra gjort, Kristofer. Bra jobbat!”; hörs inte så sällan när jag är ensam i ett rum. Jag försöker också uppmuntra mig själv när jag får nya idéer. Något som tidigare bara bemöttes med ihärdig kritik och slutade med tankar om att det nog inte skulle ha funkat i alla fall.

Det lustiga är att mitt förhållande till andra människor också blivit bättre i takt med att mitt förhållande till mig själv förbättrats. När du ständigt drabbas av din svidande egenkritik uppstår också ett behov av att kritisera andra. Varför ska de undslippa den hårda granskning du utsätts för? Här ser jag framförallt skillnaden på mina barn som nu oftare kommer till mig med sina idéer och gärna vill ha min medverkan i sina olika projekt.

För de flesta av er som eventuellt läser detta inlägg känns kanske de beteenden jag beskriver hos mig själv som något underligt, fjärran från era egna upplevelser. Bra! Då gratulerar jag er till det. Men kanske känner någon igen sig. I så fall är det också bra, för då finns det en lovande potential för förbättring! För kan jag som varit så korkad, hopplös, och obrukbar, åstadkomma en sådan förändring, så borde rimligen du kunna det också.

Litteraturlista

Self-Compassion av Kristin Neff. Den boken jag själv haft bäst nytta av att lyssna på. Neff har själv gjort en resa genom livet som är intressant. Hennes resa till Mongoliet med sin hästälskande son finns på film.

Vart du än går är du där av Jon Kabat-Zinn. Boken om medveten närvaro. Det behöver man också kunna.

Radical Acceptance av Tara Brach.

Peace is Every Step av Thich Nhat Hanh.

Science of Compassion av Kelly McGonigal

The Upside of Stress av Kelly McGonigal. Tydligen är stress inte bara av ondo.

Superbetter av Jane McGonigal. Gällande systrarna McGonigal så går läsaren miste om en av dimensionerna jämfört med lyssnaren. De läser nämligen sina egna böcker, och bara att höra deras historier från dem själva, entusiastiska och övertygade, är av stort värde.

För att ni inte ska bli trötta på alla goda råd och löften om rosiga moln så rekommenderar jag även en skildring av motsatsen till självmedkänsla, min egen bok En själavandring, av mig under pseudonymen B M Sendlinger.

Till sist vill jag bjuda in er till att se filmen nedan som skänkt mig mycket glädje genom åren. Omedelbar frälsning är inget jag tror på. Förändring av självet kräver hårt arbete, ofta under lång tid. Men på vägen dit uppstår små ögonblick av klarsyn, när vi får insikt i vårt eget sinnes funktion, dess komplexitet, men samtidigt dess vackra enkelhet.

På filmen ses Papaji, en indisk andlig lärare, föra ett enkelt samtal med en elev. Jag tycker mycket om Papaji, och sörjer att han inte finns med oss längre. I sin blotta uppenbarelse utstrålar han lugn och frid, och han är inte olik Budai, den skrattande Buddhan, som är en av mina favoritsymboler och som jag gärna omger mig för att den säger något viktigt: Att livet egentligen är gott.

Min morfars memoarer

Stunderna jag minns med min morfar är när jag gick till honom och min mormor innan skolan. Han var alltid uppe tidigt, gjorde te och ordnade fram frukost, lyssnade på P1 på radion och läste Tidningen Arbetet. Vid köksbordet med vaxduk satt vi sedan där han och jag. Han med sin tidning, och jag med en världsatlas som redan då var sönderläst. Morfar ojade sig över nyheterna. När det blev för hemskt stängde han av radion och sjöng en sång, gärna av Evert Taube. När han var på gott humör berättade han om när han var ung och var sjöman. Vi drack te med mycket honung. Kopparna var väl indruckna, och om man hittade dem på en loppis idag skulle man kalla dem shabby chic. När jag skriver om det nu kommer dofterna åter: Liptons citronte, svensk honung, doften av mormors hembakta rågbullar med russin. Just då var livet inte svårare eller större än så, och jag var tio år gammal.

Tjugosex år senare är livet mer komplicerat. Jag står utanför Bergsjö kyrka i den vackraste delen av världen, i norra Hälsingland. Det är ett par minusgrader, marken snöklädd, men det är en klar och solig morgon. Jag ska gå i kyrkan på en söndag för första gången på flera år. Det jag söker är trons gemenskap och tröst. Vilan i den kända liturgin, kyrkobyggnadens värme. Församlingens vänliga ansikten. Känslan av att kravlöst få vara del av en gemenskap, om än bara för en timmes tid.

Den morgonen har jag till slut tagit mod till mig och öppnat det tjocka brevet från Skatteverket. Det behövde egentligen inte öppnas för det var så fullt av papper med uppgifter för mig att komplettera att det spruckit. Största delen av det jag gjort som spirande och entusiastisk egen företagare ifrågasattes och skulle förklaras. Det fick mig att känna mig som om jag vore kriminell. Värst var att jag inte visste hur det skulle sluta. Skulle min familj och jag hamna på ruinens brant, få lämna det fina liv som vi älskade så mycket på gården i Älvsund, hamna i skuldsanering, få leva på bidrag? Skulle min mentala hälsa klara pressen? Jag hade haft stora besvär med oro och nedstämdhet tidigare i livet, och under flera perioder haft betydande utmattningssymtom.

Gudstjänsten skulle inte börja på ett tag så jag ringde och pratade med mina föräldrar. Tårarna kom. Jag hörde medkänslan i min fars röst. Han önskade nog att han varit hos mig. Då skulle han ha gjort som han gjort vid de få tillfällen tidigare i mitt liv då jag brutit ihop i hans åsyn. Frågat om jag ville ha en whisky. Nu hade ju inte ens det gått, för sedan en månad var jag nykter, men likafullt fortfarande törstig varje dag.

I samtalet med mina föräldrar dök minnet av min morfars memoarer upp.

När jag blivit äldre, och inte längre hade möjlighet att dricka te hos morfar på morgnarna blev det nog lite tomt därhemma. Han sade det vid något tillfälle till mig. Han mindes mig så klart, när jag satt vid mormors vita skrivbord och ritade kartor, som jag brukade göra förr, att han ibland trodde att han faktiskt såg mig där. ”Du var liksom min kompis”, sade han konstaterande. När han berättade kramade jag om honom, och kunde sorgset konstatera att den tiden sorgligt nog var förbi. Det var strax innan han dog, och jag var mitt uppe i min läkarutbildning.

Tomheten efter mig fyllde min morfar med att skriva sina memoarer. Till mig. Han var ingen anmärkningsvärd man, bara en vanlig människa, mer eller mindre typisk för sin generation, men hans berättelse visar på den resa vi alla människor gör genom livet, och som innehåller fest och sorg, lycka, äventyr, och förluster. Ingen annan skulle få läsa hans memoarer, och därför skrev han dem ärligt och uppriktig såsom man bara skriver till en annan människa man verkligen älskar. I memoarerna finns historierna jag känner igen, från hans ungdom och sjömansliv. Men också historier jag aldrig hört honom berätta. De handlade om livet innan han träffade min mormor. Vid ett tillfälle, skrev han, såg allting mycket mörkt ut. Han bodde hos sina svärföräldrar i Värmland. De var inte särskilt förtjusta i honom eftersom han och hans dåvarande fru fått barn som unga, min mors äldre halvsyster, och hade svårigheter att försörja sig. De levde på svärföräldrarna eftersom de inte hade något annat val. Vid ett tillfälle sade morfars svärfar till honom att han inte var annat än en ”dret-skåning”, för vilket han tog mycket illa upp. Morfar beskrev det som om han ”helt höll på att tappa självförtroendet”, vilket i sanning, var det mest värdefulla han hade. Till slut fick morfar ta flera svåra beslut, och valde att bryta upp för att rädda just detta självförtroende. Detta kan man nog säga både det ena och det andra om i sig, men utan det beslutet hade till exempel  inte jag funnits.

Där på trappan till Bergsjö kyrka kom detta avsnitt ur min morfars memoarer till mig, som tröst och vägledning från en människa som varit så förutseende att han delat med sig av sitt livs svåraste stund, för att jag i ett av mitt livs svåraste stunder inte skulle behöva känna mig ensam.

Till skillnad från min morfar hade jag inte skäl att bryta upp, utan tvärtom att stå kvar och kämpa för det liv jag älskade, och fortfarande älskar. Jag kämpar fortfarande, men det går lättare nu för jag har blivit en kämpe. Och i bokhyllan står min morfars memoarer.

 

Grisarnas visdom

Från det att jag flyttade till en gård på landet har jag närt en dröm om att ha grisar. Jag kan dessutom exakt spåra drömmens ursprung. 1998 besökte jag och en god vän hennes mors hemstad Erfurt i gamla Östtyskland. Vi var båda 17 år gamla, och för mig var det ett stort äventyr att komma till staden med den kyrkorika stadskärnan, omgiven av betongbostadskomplexen vid Jurij-Gagarin-Ring. Vi bodde hos hennes mormor som var mycket gästfri. Flera smak- och doftminnen dyker upp direkt när jag tänker på det. Bland annat hade jag glömt handla med mig snus på resan och tvingades därmed röka någonslags milda tantcigaretter för att tillfredsställa mitt nikotinbehov. För att dölja lukten av cigarett för min goda väns mormor tuggade jag tuggummi med smak av kanel som jag köpt på båten ned. Så här finns dofter av kanel, och doften av bananlikör jag alltid fått i näsan efter att ha rökt cigaretter. Självklart rökte jag inte inomhus eller inför mormorn, utan åkte upp på taket av betongkomplexetm där utsikten över stadskärnan var fantastisk. Luften var frisk och kall som den är de finaste av höstdagar. På det sättet att man nästan kan känna iskristallerna i utomhusluften.

På grund av mina känslor inför mig själv, en oro för att inte följa normen som ibland övergick till ett perfektionistiskt granskande av andra, led min relation till min goda vän tyvärr av resan. Jag letade fel på henne, och var arg och irriterad på hennes, i smyg som jag trodde själv. Men en kväll var mycket fin. Hon tog med mig på en vackert sliten biograf och vi såg på ”Die unerträgliche Leichtigkeit des Seins”, eller ”Varats olidliga lätthet”, som den heter på svenska. En bra film, och en mycket fin upplevelse. I filmen figurerar grisen Mefisto, som på sympatiska och mindre sympatiska vis interagerar med sin omgivning. Han behandlas som en hund av sin ägare, och dricker till och med öl.

Porträttet av grisen Mefisto och hans relation till sin husse slog an hos mig, och drömmen uppstod om att en dag få ha grisar. Eller i alla fall en gris, en Mefisto.

Denna dröm fick sedan vila i flera år. När min fru och jag bestämde oss för att göra växlingen från pendlande sovstadsbor till hobbyjordbrukande glesbygdsbor blev denna dröm ånyo aktuell. Under vårt första år i Älvsund tjatade jag en hel del på min fru om att få ha grisar, men det föll ganska platt bland allt hennes andra arbete med höns, får och hästar. Vi skaffade fler katter, och hund. Jag skaffade en massa Land Rovers,  arbetade mycket, och prioriterade min verkstad.

Vintern 2016-2017 var en turbulent tid. Jag hade revision hos Skatteverket vilket innebar inte bara en grundlig granskning av familjens och vårt företags ekonomi av utomstående och för oss helt främmande människor, vilket jag trots professionellt och korrekt bemötande från revisorerna upplevde som gravt integritetskränkande och mycket obehagligt. Upplevelsen var minst sagt krisartad, och min alkoholkonsumtion steg eftersom den erbjöd en genväg till stresshantering. Jag hade gått upp mycket i vikt de senaste åren, och utvecklat ett sömnapnésyndrom, något min far uppmärksammade mig på under en annars trevlig vistelse på oktoberfest i München. Detta tillsammans med min hårda, kritiska, och ickeförlåtande attityd till mig själv gjorde att jag hamnade i Nigredo, ett tillstånd av djup kris och djupt självförakt.

Mitt i allt detta, vid jul, tog min fru och mina föräldrar upp för diskussion med mig min alkoholkonsumtion, och jag tog, med stort stöd av min omgivning, beslutet att sluta dricka alkohol. Med tanke på den djupa relation jag har till alkoholen, särskilt öl i alla dess former, en relation på gott och ont vilken bland annat illustreras i min debutroman ”En själavandring”, så var detta ingen lätt uppgift. Värst var tomheten som uppstod. Att skiljas från alkoholen var som att skiljas från en mycket god vän. Sannolikt var processen inte helt olik den vid en skilsmässa, där man blir tvungen att lämna en livskamrat med många goda egenskaper, som man haft ett intimt förhållande med, och delat fantastiska minnen med, helt enkelt för att de negativa egenskaper i nuet kommit att dominera över de positiva.

Som tur är har jag en klok fru, och hon såg mitt lidande och föreslog att vi skulle skaffa grisar till sommaren. För mig erbjöd detta ett hopp om att livet kunde innehålla mer. Vi började planera för grishage, vindskydd, och hur grisarna skulle utfordras.

Under våren 2017 besökte vi Norra Sannäs lantbruk utanför Delsbo och tittade på griskultingar. I juni kom de sedan till oss, fyra praktfulla linderödsgrisar: Rakel, Lea, Bella, och förstås, Mefisto.

I gårdens ansvarsfördelning så blev grisarna mitt ansvar. Jag skulle skaffa mat till dem, mata dem, och se till att de hade det ombonat i sitt hus. Till skillnad från Land Rovers, så kan grisar inte stå och vänta på att man får tid med dem, utan de kräver daglig omsorg. För mig innebar detta att jag fick lägga om mitt liv. Grisarna skulle ha mat innan jag åkte till jobbet, och jag fick därmed börja gå upp klockan fem. Dagarna började jag därmed med att gå ut till grisarna det första jag gjorde, oavsett väder. Efter middagen på kvällen, när man helst vill sätta direkt sig och jäsa i fåtöljen framför teven, fick jag gå ut till grisarna med matrester och foder. Matresterna är ett kapitel för sig, och jag nämner bara  i förbigående den djupa tillfredsställelse vi i familjen kände över att inte behöva slänga mat. Dessa nya rutiner gick från tvång via vana till ett behov för mig. På sensommaren var grisarna skälet till att jag steg upp varje morgon. Detta sammanfattas väl i det japanska begreppet ”ikigai” (väl beskrivet i denna bok), och i denna process utgjorde grisarna för mig grundbulten.

Grisar är nyfikna, pigga, och alltför mänskliga i många av sina beteenden. De blev inte bara mina husdjur, utan mina vänner. Ofta kunde man hitta mig sittande i hagen hos dem, sällskapande och filosoferande. De har fler företräden än så: Där jag misslyckades med min plöjning, beredde grisarna marken förstklassigt. Och så kommer vi ju till den svåra biten; de smakar dessutom jättegott.

I november var det dags för slakt. Varken min fru eller jag klarade av medverka vid slakten, utan fick som tur var hjälp med detta av vår granne och hustomte Lennart. Nu ligger alltså mina kompisar i frysen, och vi äter dem till middag regelbundet. Som framgår känner jag en viss ambivalens inför detta. Jag tänker dock att det känns bättre att äta djur jag vet har haft det bra, både när det gäller materiella förhållanden och omsorg. Jag saknar dem dock som varelser varje dag och ser fram emot nästa vår när vi ska ha nya grisar.

Sammanfattningsvis kan sägas att företeelsen att ha grisar gjort en betydande skillnad i mitt liv. De danade goda karaktärsegenskaper, var trevligt sällskap, gav en möjlighet att visa omsorg, beredde svårberedd mark som nu ska bli grönsaksland åt min fru, och ger dessutom nu välsmakande kött till familjens middagsbord. Tack för allt detta mina kära grisar.